Vila vid lugna vatten

Bild 2015-12-31 kl. 21.20

Takten här i bloggen – inget man vinner ett Jerringpris för precis. Vet ni hur många inlägg jag påbörjat men som jag sedan skrotat? Så många inlägg där jag försöker formulera något om livet, men någonstans på vägen hör jag hur det låter och så raderar jag. För att tänka, grubbla mycket är väl en sak, men sätter jag det på pränt är det permanent. Och just nu är det mest pompösa tankar kring livet, famlande tankar jag tycker att jag har formulerat ungefär tusen gånger i den här bloggen redan och vilket värde finns det då i att skriva samma sak igen?

Jag avundas sådana som hittar den där enkla livstakten, förnöjsamheten i småbarnslivet, för jag gör inte det. Alltså: Allt, i princip allt går ju bra, det är inte det. Vi har valt att forma (jag skrev först ”bända”, det kanske säger något) våra liv runt barnen, och runt kyrkan. Vi slipper skavet som i lämna-hämta-handla-tvätta, men ändå finns det ett glapp mellan det faktiska livet och det jag längtar efter. Ibland, åtminstone.

Ibland, ofta, så känns inget enkelt, prick på samma gång som allting fungerar bra. Ibland, ofta, så vill jag något annat, något mer, prick på samma gång som jag är så tacksam för det jag och vi har.

Och så tänker jag på nytt år och målsättningar kring det. Att vilja utvecklas och vara på tårna, komma framåt, accelerera. Drömmar och ambitioner.

Och tänker sedan: Screw it! Jag misstänker att det är det sista jag behöver. Jag lever ju redan i ett konstant driv. Jag vill hitta vilan! Inte först och främst i mig själv, utan i Gud. Kunna lyssna in i bruset, sluta flacka med blicken efter något konstant nytt och istället vila i den urgamla lunken. Gräva ned mig lite fastare i den grunden, för att sedan kunna vara rörlig men ändå stabil.

Det är vad jag drömmer om för 2015. Att våga vila vid den där källan, inte bara rusa förbi. Och att det ska få bli ett signum för livets alla delar.

Psalm 23
Herren är min herde,
ingenting skall fattas mig.
Han för mig i vall på gröna ängar,
han låter mig vila vid lugna vatten.
Han ger mig ny kraft
och leder mig på rätta vägar,
sitt namn till ära.
Inte ens i den mörkaste dal
fruktar jag något ont,
ty du är med mig,
din käpp och din stav gör mig trygg.
Du dukar ett bord för mig
i mina fienders åsyn,
du smörjer mitt huvud med olja
och fyller min bägare till brädden.
Din godhet och nåd skall följa mig
varje dag i mitt liv,
och Herrens hus skall vara mitt hem
så länge jag lever.

Fyra år, flera liv

Bloggandet hamnade på tork. Tankar och känslor är det ju – eh – aldrig brist på i mig, men jag vet inte mer än att till slut hade jag inte sagt a men var redan vid b och på väg mot c, och jag visste helt enkelt inte var jag skulle ta vid i bloggandet. Jag hamnade mer och oftare på Instagram – saknar någon bloggen så är jag mer ganska frekvent där.

Men. Blogga vill jag ju och vad passar bättre denna dag än att göra det med den äran och dra på med ett fullskaligt epos till inlägg. Långt, länkat, bilder, ni vet. Femrätters och gräddtårta till efterrätt. Om mig, så en något ensidig femrätters. Jamen, det är ju min blogg.

För: Fyra år, men flera liv.

Idag är det fyra år sedan. Fyra år sedan ett nytt liv, och då menar jag inte bara det liv som heter Rut Mörling, utan även det nya för mig. Mamma. Förälder.

IMG_0742

Fyra år, men hur många liv? För det känns som att jag har hunnit leva så många på de här fyra åren. Den första, omtumlande tiden med ett litet barn. Fysiskt ont överallt, svart i själen. Längst ned i gropen och så upp igen, tilltufsad men okej. Och så parallellt: Renovera ett stort hus.

Att officiellt starta Tjugofyrakyrkan, mitt i allt detta. Rut var sju veckor när vi drog igång. Ett nytt liv på alla sätt och vis. Och oj, kärleken till denna kyrka, vad den lyft och burit mig! Jag kan verkligen inte sätta ord på hur mycket Tjugofyrakyrkan betytt och betyder för mig och min egen, personliga tro och mitt liv i stort, jag är tacksam precis varje dag för det. Men okej, ibland försöker jag sätta ord på det. 

Det tog så lång tid för mig, det där med att känna mig som en förälder. Och ändå försökte vi ganska så kvickt med att få till en till, och även om det bara är 21 månader mellan dem så hade vi redan försökt ett tag. Och sedan näst intill chock över hur enkelt allt gick med Sigge – väl efter 7 månader av foglossning förstås – enkel förlossning, enkel återhämtning, enkelt det där med sömnen, allt bara enkelt. Om det inte hade varit för det där att de plötsligt var två, de där barnen, hade nästan allt varit enkelt. Och hur jag under ungefär fem veckor om året kämpande med att ha två barn hemma medan Nicklas var iväg och jobbade borta. Ödmjukande är ett understatement. Alla som gör detta själva, alltid..

IMG_3552
Det här kan vara min favoritbild på barnen tillsammans.

Och så har det snurrat på. Barnen, familjen, kyrkan, livet. Vardagen; svårigheten ibland i att hitta balansen, för en själv, för förhållandet. Alla gånger jag brustit, gråtit, fräst, stängt ner. Hur jag sa upp mig för att vi insåg att det inte längre var något alternativ att ha ett heltidsjobb vid sidan av att vara pastor. Jag blir fortfarande lite tårögd när jag minns alla känslor samlade i de här (1) två inläggen (2). Fyra år, alla dessa liv.

Jamen kom igen, vad väntar ni er vad gäller pompösa claims, jag är en grubblare. Ge mig ett tangentbord och det här är vad som kommer ut när det handlar om mig och mitt. Svårmod, pretentiöst, kvasifilosofiskt och alldeles lagom med självinsikt.

Fyra år men så många liv. Det har varit mina mest definierande år, mina mest utmanande år, mina mest utvecklande. Läs den här bloggen från fyra år tillbaka och fram tills nu och det har inte varit mina mest lättsamma år. Jag tror att jag kan dryfta mig till att säga att jag har varit mindre glad, mindre nöjd under dessa fyra år än under åren innan, men mer lycklig i grunden, om någon förstår. Livet har både skavt mer men samtidigt varit så mycket mer rätt.

Ibland känns det som att jag gått igenom en kvarn, malts ned och kommit ut som något, någon annan. Både som något mer och samtidigt mindre definierat. Jag vet mer om vem jag är – styrkor och svagheter, roller och uppgifter – men jag vet också mer nu än förut att människan är en process. Jag vilar mer i nu än förut att jag inte är färdig. Fyra år är inte tillräckligt för alla hårfärger och frisyrer som finns.

Image (4) thumb-ludenskalle_2.jpg for post 1208Bild 2012-01-27 kl. 19.24 #3Bild 2012-11-11 kl. 22.37Bild 2013-05-12 kl. 20.03Bild 2013-08-25 kl. 21.40Bild 2013-09-19 kl. 21.15 #2Bild 2014-01-01 kl. 21.01 #2Bild 2014-09-13 kl. 14.20

Fyra år och det känns som att livet står inför ett skifte. Det kan vara bara en känsla, men det kan också vara detta att Sigge börjar på förskolan nästa år – femton diamantprydda timmar i veckan! – och att detta evinnerliga pusslandet med tid som inte går ihop kommer att lägga sig något. Efter fyra år så kommer vi inte längre behöva få ihop småbarnsliv på heltid med kyrka på i princip heltid och studier på halvtid och övriga jobb på deltid.

Fyra år och jag går in i det femte. Jag hoppas inför detta nya på tid, det gör jag allra mest (nej, jag har ännu inte läst någon av böckerna på bilden). Tid som kan normalisera tillvaron lite, tid som kan skapa bättre förutsättningar för lite mer av den där ytliga förnöjdsamheten, allt medan grundkänslan av gott och rätt får ligga kvar i botten. I övrigt fortsätter jag gärna med att leva flera liv i ett.

En sak till: Fyra år, och vigselringen är tillbaka, den som jag tog av mig när jag var gravid med Rut. Nog så stort!

Bild 2014-12-11 kl. 20.56

Ode till vårt liv

Bild 2014-10-16 kl. 20.11 #2

Jag har haft så svårt att formulera mig på sistone.

Huvudet har gått på högvarv, men att samla tankarna till något formbart har varit knepigare. Jag har tänkt på sommaren som blev så söt och samtidigt lite syrlig. Söt i allt som har med det vardagliga att göra – väder, utflykter, vänner, allt sånt där – syrligare i att dottern kom in i någon slags fas som inbegriper att jag inte är så poppis. Och hur det visst inte var någon kortare fas utan något vi fortfarande lever i, och hur det till slut börjar nöta lite på mig.

Eller hur det snurrar kring sådant som att man kan leva världens bästa liv på ungefär alla plan, samtidigt som man känner att man spänner bågen kanske lite väl  hårt, men hur man samtidigt inte riktigt borde klaga för det mesta är ju självvalt. Livet är gott men jag inser också att det inte riktigt är hållbart i längden – för oss – att leva som vi gör nu. Men låt mig flika in direkt: Tack och lov för att jag här inte skriver den berömda raden: ”Jag känner mig lite sliten och trött”. Så känner jag inte. Jag mår bra, jag är bara realist.

Vi kan även nysta i detta med att jag har funderat mycket över kontroll: behov och brist på detsamma. Hur jag tycker att jag får ihop livet på olika plan som är till för att  jag ska må bra och orka med – säg min träning till exempel – och hur det sedan inte krävs så mycket för att befintliga planer ska falla ihop som ett korthus, och så är man tillbaka på noll och måste hitta nya tider, nya rutiner. Ett steg framåt, två tillbaka.

Något i mig får mig att vilja summera de senaste fyra åren. Jag har börjat kika mig över axeln – betyder det att vi håller på och kravla oss ur småbarnsåren? Dessa fyra år är de i mitt liv som hittills definierat mig som mest – lätt. Fyra spretiga år som har detta gemensamt: De har gått på maxfart. Jag ser mycket att glädjas över, men nästan en total avsaknad av det där fluffet, det enkla, det tillrättalagda. Jag ser mycket kärlek, jag lever tack och lov i ett överflöd av kärlek, men jag ser också en hyfsad dos med slit.

Men, alltid detta: Genom allt är jag enormt tacksam och känner mig väldigt privilegierad över livet vi fått och får leva. Det vill jag inte att någon ska tro annat om.

Eller äh. Alla dessa ord, och det jag egentligen vill säga är detta: Livet känns fint men inte alltid enkelt. Inget nytt eller unikt under solen, vare sig för mig eller för mänskligheten.

Ge mig lyckliga slut

Bild 2014-09-13 kl. 14.20
Hej Photo Booth, har du saknat mig?

Igår kväll – jag klarade inte av nyheten om tvååringen som försvunnit. Som var själv ute i skogen, i kylan. Jag grät, bad till Gud och valde att klämma in mig mellan mina två små när det var dags att sova. Och så idag: Lättnaden över att barnet är återfunnet.

Det kan tyckas snävt, kanske till och med cyniskt, att just detta fick mina tårar och böner när det finns så mycket annat, så många andra barn att gråta över. Men jag inser detta: Jag grät över barnet i skogen inte bara för att min Sixten också är två och att jag därför inte klarade den synen framför mig. Utan lika mycket för att här fanns det ändå en rimlig chans för ett lyckligt slut. Enbart därför klarade jag av att ta in. Tar jag in alla dessa berättelser, alla dessa övriga tvååringar, fyraåringar, alla dessa människoöden med slut som inte är lyckliga tar jag slut och går sönder.

Och nej, såklart att det inte handlar om mig, det är inte mig det är synd om. Men ni fattar förhoppningsvis hur jag menar.

Jag har ingen slutkläm egentligen. Bara en förtvivlad längtan efter en värld där det finns fler lyckliga slut.

Mea Culpa

Bild 2014-07-05 kl. 10.23 #2
Nämen en helt vanlig familj.

Jag tappade det helt igår kväll.

Fin dag på de flesta sätt – jag och Rut utflyktade oss med tågresa till stan, ärende, glass och sedan tåg tillbaka. Fint att få vara bara vi två. Sedan eftermiddag och middag hos svärföräldrarna. Fin kväll med lite dans hemma och läsa om hur Emma går till tandläkaren. Och allt var fint och allt var frid och trötta, nöjda barn skulle somna kvickt.

Bara det att när Rut sätter sig upp i sängen smäller det bara till i mitt huvud och jag blir tokarg. Rut ledsen – så klart, pappan får avlösa och jag går upp med skammen och försöker lära mig något.

Men så här: Dagen efter.

Imorse pratade jag med Rut, sa förlåt och försökte förklara i den mån man kan för henne. Inte att hon inte är smart, men att hitta en nivå som gör att det går in, det är inte det enklaste. Att inte enbart jobba för att mitt dåliga samvete ska lätta utan att verkligen försöka hitta ett läge som utgår från att det är hon som ska må bra, inte jag som ska få syndernas förlåtelse genom bikt.

Nåväl. Så väl allt gott, så pass som det nu kan efter ett bryt. Man måste ju gå vidare, det är ju ingen idé att älta.

Men ska jag säga en annan sak som inte är någon idé? Att försöka förneka att jag fortfarande har en treochetthalvtåring med alla känslor på utsidan. Att jag dessutom har en retsticka till snart tvååring. Inte att detta är alla deras epitet, men likväl! Och att det därför aldrig kan handla om att låtsas som att så inte är fallet.

Mitt utbrott igår var obefogat och alldeles dumt, det var det. Men att man drabbas av känslorna som kan trigga sådana bryt, det är inte ett dugg konstigt. Hur man hanterar dem – en helt annan femma.

Som småbarnsförälder går man på konstant jour, och vi är numera inne i den klassiska syskongnabbaråldern. Det är så väldigt fint att se dem vara syskon, leka och sova tillsammans, men tro inget annat än att rivaliteten och bråken också kommer som ett brev på posten. Det bits och slåss och grejer kastas och även om jag tror på ett pedagogiskt förhållningssätt till vad barn gör så skulle det bli helt absurt om varje situation skulle pareras med ett samtal. Det kommer bli flera rakt-av-nej och vi som föräldrar kommer fortsätta att bli arga.

Så därför är det aldrig ett alternativ för mig att parera upp ett oönskat och inte okej bryt med att bli någon slags tivoli-mamma dagen efter. Att väga upp det arga med fluff och extra-allt. Barnen finns ju kvar! Gnabbet är kvar, utbrotten är kvar, och imorse toppat med att den yngste lärde sig hur man kan öppna makrillsburkar. I vardagsrummet. Om jag då skulle luras till att tro att min ilska aldrig handlar om barnen utan bara mig själv, då skulle jag knäckas varje dag, flera gånger om. När faktum är att barnen är jobbiga, från och till och ibland ganska ofta! Oavsett orsak, oavsett om det är befogat, ligger i deras utveckling eller ej.

Så min roll och min uppgift blir att försöka lära mig mer. Vad som trycker på mina knappar och att så försöka undvika de största smällarna. Inte att trycka undan min egen ilska och irritation, inte att se till att barnen aldrig bråkar, men att hela tiden fatta lite mer, bli lite smartare, både när det kommer till mitt beteende och andras. Vilket är ett av mina livsmål i övrigt så i den aspekten är barn något av en intensivkurs. En livslång och stundtals väldigt intensiv intensivkurs.

Jag trodde jag saknade

Bild 2014-06-27 kl. 21.47 #2

 

 

 

 

 

 

 

Ibland saknar jag den där ostyckade tiden som fanns innan vi fick barn så mycket att det nästan värker. Att äga sina egna tankar. Att orka formulera något. Så skimrande var aldrig havet som innan. När man fick sova. Orkade läsa. När man kunde ta kvällspromenader med sin make under sommarkvällarna.

Allt sådant.

Men sedan tänker jag igen: Har jag någonsin varit så igång på alla sätt och vis som jag är nu? Har jag någonsin befunnit mig på en mer aktiv sida av livet? Och hur mycket mer i mentala startgropar var jag egentligen förut, var det verkligen så att jag läste och fördjupade mig så mycket?

Nej, så var det ju faktiskt inte. Jag jobbade, men aldrig för något som jag också levde. Jag läste lite sporadiskt, men jag hade ingen mapp med tre års utkast för predikningar och allmän undervisning som jag har nu, det hade jag inte. Inte en rad formulerade jag om det inte var till bloggen. Inte då, inte under all denna tid före barnen kom.

Och hur social var jag då egentligen, då när jag hade all denna tid? Jag träffade de jag brukade träffa, gjorde det jag brukade göra. Medan jag under de senaste tre åren, de med barn, har fått lära känna så mycket mer människor och definiera om mina sociala mönster – åtminstone inom vissa skikt – ganska så ordentligt. Alla nya sammanhang.

Och så visar det sig att det jag drömmer om inte är om något jag någonsin haft. Jag drömmer ju om nya potentialer, för att de här tre åren har vidgat mitt liv, inte krympt det. Ett omkastat liv på alla möjliga håll och kanter, så pass att jag idag ställer högre krav på just livet och det på ett bra sätt.

Detta: Jag drömmer inte om det jag gjorde – jag drömmer om det jag nu för tiden skulle kunna, skulle vilja, för ribban har höjts. Jag drömmer för att jag ser potentialen. Jag förväntar mig mer av mig själv nu för tiden.

Jag förstår det nu: Jag drömmer ju framlänges. Jag har blivit något annat men inte är det något eller någon mindre, och det svindlar lite.

Grädde på moset osv.

Jag är så oförskämt välsignad med så mycket kärlek. En stor familj utan några spöken i garderoben, utan underliggande konflikter eller gamla sår. Jag förundras över syskonkärleken som bara växer med åren och över vilka förebilder mina föräldrar är. Generösa, vänliga, glada, varma. Glädjen över hur familjen byggs ut med svågrar och svägerskor.

Idag var det lite, lite för kyligt för min del och jag började dagen sur och stressad, men slutade den gemensamma familjeutflyktsdagen i en liten pöl av glädje över allt detta stora.

Och så förevigade storasyster mina allra finaste:

DSC05501_redigerad-1

DSC05524_redigerad-1

DSC05502_redigerad-1 - kopia

DSC05484_redigerad-1