En kostsam ekvation

Bild 2015-09-03 kl. 21.07

Jag tänker på det här med flyktingkatastrofen. Jag tänker på hur jag har det, hur mitt liv bara fungerar. Hur jag kan erbjuda mina barn en trygg tillvaro, mat, värme, rent vatten, en toalett.

Nä, jag kan inte ta in alla dessa människoliv som trasas sönder, som blir nummer, problem att hantera. Svarta sopsäckar på stranden.

Och jag fattar att jag är naiv, att det är lätt att oroas och beröras lite på avstånd. För mig existerar ju problemet bara om jag själv vill, jag kan ju stänga av och fortsätta störa mig på mina egna icke-problem. Jag fattar, även om jag knappt törs nudda vid tanken, att det inte är ett problem man bara fixar, inte ens vid ett EU-toppmöte. För jo, jag fattar mardrömmen med tiotusentals flyktingar i en och samma hamn, på en och samma tågstation. Visst är det bekvämare att ha dem där än här. Jag fattar väl att det mer än bara kostar på. Jag ser det ohanterliga, det olidliga. Ekvationerna som inte går ihop.

Jag hör ibland retoriken att hur ska vi kunna hjälpa alla? Vad hjälper det om alla får lika dåligt? Men där om någonstans har vi väl en trasig ekvation. Kan vi verkligen tänka att vi bara kan hjälpa om det betyder bibehållen status quo i övrigt, standardmässigt för oss?

Om mina vänner svalt skulle vi behöva dela på vad vi hade. Vi skulle alla få mindre, men ingen skulle behöva stå helt utan. Om mina vänner blev utan bostad skulle det bli trängre hemma hos oss, men alla skulle ha tak över huvudet.

Och jag tänker: Går det verkligen att villkora människoliv? Att bara det inte blir stökigt, bråkigt, bara det inte kostar mig mer än en hundralapp, bara det inte tummar på något av det som är mitt, så ska vi hjälpa. Har vi verkligen något att välja på?

Har jag, har vi verkligen förtjänat vår välfärd? Och även om det så vore, är den därför ställd över liv?

Jag vill inte på minsta sätt lämna det liv jag har idag bakom mig. Om jag fick önska precis som jag ville så vill jag gärna fortsätta bo kvar i mitt stora hus, köp den mat jag kan, ha fri tillgång till vatten och el. Kunna slöshoppa lite då och då. Får jag välja så vill jag att livet ska vara som vanligt. För mig och för mina barn. Så pass tryggt och så pass säkert att i-landsproblem faktiskt kan få existera. I själva verket önskar jag i-landsproblem åt alla jordens människor. Tänk om ett svajigt wifi kunde vara allt vi hade att uppröras över.

Men om vi kommer till ett sådant skede att det inte längre räcker. Om vi måste dela ännu mer – frivilligt, men kanske även ofrivilligt? – så vore väl ändå inte det orimligt? Är det verkligen så främmande att tänka att vi kanske måste täcka in andra, täcka upp för andra, och att det kanske kommer att kosta oss? Oavsett vad som orsakat. Är det så konstigt att säga att det kostar? Att människors liv är vårt gemensamma ansvar? Ekvationen måste ju gå ihop, och facit kan aldrig få vara min, vår bibehållna välfärd versus människoliv i spillror.

Jag hoppas så att detta går att lösa och läka på annat vis. Men om inte, hoppas jag att jag förstår att ekvationen alltid måste vara du + jag = vi, och att det ibland måste få kosta på.

Vila vid lugna vatten

Bild 2015-12-31 kl. 21.20

Takten här i bloggen – inget man vinner ett Jerringpris för precis. Vet ni hur många inlägg jag påbörjat men som jag sedan skrotat? Så många inlägg där jag försöker formulera något om livet, men någonstans på vägen hör jag hur det låter och så raderar jag. För att tänka, grubbla mycket är väl en sak, men sätter jag det på pränt är det permanent. Och just nu är det mest pompösa tankar kring livet, famlande tankar jag tycker att jag har formulerat ungefär tusen gånger i den här bloggen redan och vilket värde finns det då i att skriva samma sak igen?

Jag avundas sådana som hittar den där enkla livstakten, förnöjsamheten i småbarnslivet, för jag gör inte det. Alltså: Allt, i princip allt går ju bra, det är inte det. Vi har valt att forma (jag skrev först ”bända”, det kanske säger något) våra liv runt barnen, och runt kyrkan. Vi slipper skavet som i lämna-hämta-handla-tvätta, men ändå finns det ett glapp mellan det faktiska livet och det jag längtar efter. Ibland, åtminstone.

Ibland, ofta, så känns inget enkelt, prick på samma gång som allting fungerar bra. Ibland, ofta, så vill jag något annat, något mer, prick på samma gång som jag är så tacksam för det jag och vi har.

Och så tänker jag på nytt år och målsättningar kring det. Att vilja utvecklas och vara på tårna, komma framåt, accelerera. Drömmar och ambitioner.

Och tänker sedan: Screw it! Jag misstänker att det är det sista jag behöver. Jag lever ju redan i ett konstant driv. Jag vill hitta vilan! Inte först och främst i mig själv, utan i Gud. Kunna lyssna in i bruset, sluta flacka med blicken efter något konstant nytt och istället vila i den urgamla lunken. Gräva ned mig lite fastare i den grunden, för att sedan kunna vara rörlig men ändå stabil.

Det är vad jag drömmer om för 2015. Att våga vila vid den där källan, inte bara rusa förbi. Och att det ska få bli ett signum för livets alla delar.

Psalm 23
Herren är min herde,
ingenting skall fattas mig.
Han för mig i vall på gröna ängar,
han låter mig vila vid lugna vatten.
Han ger mig ny kraft
och leder mig på rätta vägar,
sitt namn till ära.
Inte ens i den mörkaste dal
fruktar jag något ont,
ty du är med mig,
din käpp och din stav gör mig trygg.
Du dukar ett bord för mig
i mina fienders åsyn,
du smörjer mitt huvud med olja
och fyller min bägare till brädden.
Din godhet och nåd skall följa mig
varje dag i mitt liv,
och Herrens hus skall vara mitt hem
så länge jag lever.

Rädslan i en pocketbok

Ni vet det där med begreppet att vara en duktig flicka. Att överprestera, ta på sig mer än man borde, att sällan säga nej. Eller att vara perfektionist, att inte kunna släppa ifrån sig och vara nöjd. Att alltid vilja göra lite bättre.

Jag är inte sådan. Jag har inga som helst problem att koppla av, säga nej, tycka att gott nog kan räcka. Och här kommer det bisarra – ibland kan det skruvat nog ge en backlash-effekt: Att det kanske ändå är lite finare att vara duktig flicka men att ha kommit ur det, vara en perfektionist som till slut lärt sig att det är ok att inte alltid vara bäst. Att redan från början säga att man duger är inte riktigt lika korrekt. Man ska helst ha kommit på det den hårda vägen.

Fast så enkelt ska vi inte ha det, vi slänger in en twist på det: Just nu lyser projekten i mitt liv med sin frånvaro. Jag har inget på gång, förutom det som redan rullar förstås; familj, kyrka, vänner. Faktiskt så gnager det lite i mig, att jag borde göra lite mer, vad som helst. Inte för att jag så särskilt vill, utan mer för känslan att jag borde.

Men, nästan mest gnager just själva faktumet att det gnager. Jag skulle vilja vara ännu lite mer chillad än så, inse livets olika faser och njuta av att ta det ganska så lugnt för tillfället. För ser jag inte upp sitter jag ju annars plötsligt där och beställer hem självförverkligs-pocketböcker från Adlibris. Brrr.

Fulmått vs. finmått

Ni vet det här med att dricka ur så kallade goda koppar? Så klart ni vet, alla vet väl att det finns koppar som hjälper och koppar som stjälper. Att te och kaffe blir så mycket godare när man får dricka ur funktionella och vackra koppar.

Men här är en sak jag inte visste – att bakning blir bättre med rätt måttsatser. För några veckor sedan fick jag dessa i present av Carina, och bakningen höjdes flera snäpp av att använda dessa istället för tråkiga plastmått. Jag ska inte gå så långt som att säga att resultaten blev bättre, förra veckans bak-bonanza och de skiftande resultaten förtjänar ett eget inlägg, men känslan, hörrni, känslan.