Du måste så lite

IMG_0919
En annan tid, ett annat liv.

Det här är så klokt skrivet av mina vänner på bloggen Baking Babies – för övrigt en blogg-guldgruva ur så många aspekter. Mia skriver om hur den första tiden med ett nyfött barn kan ses som en fjärde trimester, dvs som en regelrätt förlängning av graviditeten, och jag stämmer verkligen in. Jag unnar så väl alla som har en fantastisk tid som nyblivna föräldrar, men jag tror att det för nästan alla så är det åtminstone både-och, inte minst med första barnet.

Jag kan såklart bara utgå från mig själv, men. Den där känslan av noll koll. Hur gör man? Hur tar man hand om ett barn? Känslan av utsatthet, det överväldigande i att någon nu är helt beroende av mig, och att mitt eget hjärta numera är så hudlöst. Oron.

Allt kroppen ska ta sig igenom – avslag, amningen som kanske (ofta) strular. Frossa och mjölkstockning. Läckande bröst. Svettningarna! La mig huttrandes, vaknade sjöblöt. Huden på magen som kändes konstig vid beröring. Underlivet och olika stadier av ömhet och trasighet. Känslan av att inte alls känna igen sin kropp vare sig till utseende eller funktion.

Att hela tiden vara på helspänn över bebisens behov – sömnen, maten, alla försök att få bebisen att sova någonstans utom på mig. Tröttheten. Gråten. Stressen över att inte själv få sova.

Stressen över att inte veta hur livet skulle se ut framöver. Jag var så stressad över att jag inte kände mig så där avslappnad. Jag ville vara en sådan där mamma som tog vagnen och åkte till stan och fikade – jag tror att jag har åkt två gånger själv med barn och vagn till stan. Jag orkade inte, ville inte. Det kändes nästintill oöverstigligt.

Och så mitt i det hela: Starta en kyrka, det kunde jag, det ville jag, och det gjorde jag därför också. Konstigt det där. Så jag säger inte att man inte kan eller orkar något alls. Bara att man kan kanske inte alltid vill eller orkar det man tror att man borde vilja eller orka.

Jag försökte vara snäll mot mig själv, men visste inte riktigt hur eller i vilken utsträckning, när det kom till hur mitt liv skulle se ut, förutom att ta hand om bebisen och mig själv. Skulle man orka umgås med människor? Skulle man orka fixa sig, laga mat, prata? Skulle man orka uppskatta allt för att ”bebistiden går så fort”?

Jag förstod inte riktigt då att vara snäll mot mig själv skulle betytt ”Gör bara det du vill och orkar och strunta i allt annat”.

Den uppmaningen, med tillägget ”Det blir bättre” på raden under skulle jag önska att alla förstagångsföräldrar fick med sig hem som en stor broderad tavla som man kunde hänga hemma och påminnas om varje dag under den första tiden.

Och så ett litet ps: Nä, i den här texten finns det inte någon passus om hur jag samtidigt, trots allt, var världens lyckligaste. Det beror helt enkelt på att jag inte alls kände så, eftersom jag halkade in i en förlossningsdepression. Som tack och lov inte blev så långvarig, livet rätade upp sig bra till slut ändå. Det blev helt enkelt bättre.

Fyra år, flera liv

Bloggandet hamnade på tork. Tankar och känslor är det ju – eh – aldrig brist på i mig, men jag vet inte mer än att till slut hade jag inte sagt a men var redan vid b och på väg mot c, och jag visste helt enkelt inte var jag skulle ta vid i bloggandet. Jag hamnade mer och oftare på Instagram – saknar någon bloggen så är jag mer ganska frekvent där.

Men. Blogga vill jag ju och vad passar bättre denna dag än att göra det med den äran och dra på med ett fullskaligt epos till inlägg. Långt, länkat, bilder, ni vet. Femrätters och gräddtårta till efterrätt. Om mig, så en något ensidig femrätters. Jamen, det är ju min blogg.

För: Fyra år, men flera liv.

Idag är det fyra år sedan. Fyra år sedan ett nytt liv, och då menar jag inte bara det liv som heter Rut Mörling, utan även det nya för mig. Mamma. Förälder.

IMG_0742

Fyra år, men hur många liv? För det känns som att jag har hunnit leva så många på de här fyra åren. Den första, omtumlande tiden med ett litet barn. Fysiskt ont överallt, svart i själen. Längst ned i gropen och så upp igen, tilltufsad men okej. Och så parallellt: Renovera ett stort hus.

Att officiellt starta Tjugofyrakyrkan, mitt i allt detta. Rut var sju veckor när vi drog igång. Ett nytt liv på alla sätt och vis. Och oj, kärleken till denna kyrka, vad den lyft och burit mig! Jag kan verkligen inte sätta ord på hur mycket Tjugofyrakyrkan betytt och betyder för mig och min egen, personliga tro och mitt liv i stort, jag är tacksam precis varje dag för det. Men okej, ibland försöker jag sätta ord på det. 

Det tog så lång tid för mig, det där med att känna mig som en förälder. Och ändå försökte vi ganska så kvickt med att få till en till, och även om det bara är 21 månader mellan dem så hade vi redan försökt ett tag. Och sedan näst intill chock över hur enkelt allt gick med Sigge – väl efter 7 månader av foglossning förstås – enkel förlossning, enkel återhämtning, enkelt det där med sömnen, allt bara enkelt. Om det inte hade varit för det där att de plötsligt var två, de där barnen, hade nästan allt varit enkelt. Och hur jag under ungefär fem veckor om året kämpande med att ha två barn hemma medan Nicklas var iväg och jobbade borta. Ödmjukande är ett understatement. Alla som gör detta själva, alltid..

IMG_3552
Det här kan vara min favoritbild på barnen tillsammans.

Och så har det snurrat på. Barnen, familjen, kyrkan, livet. Vardagen; svårigheten ibland i att hitta balansen, för en själv, för förhållandet. Alla gånger jag brustit, gråtit, fräst, stängt ner. Hur jag sa upp mig för att vi insåg att det inte längre var något alternativ att ha ett heltidsjobb vid sidan av att vara pastor. Jag blir fortfarande lite tårögd när jag minns alla känslor samlade i de här (1) två inläggen (2). Fyra år, alla dessa liv.

Jamen kom igen, vad väntar ni er vad gäller pompösa claims, jag är en grubblare. Ge mig ett tangentbord och det här är vad som kommer ut när det handlar om mig och mitt. Svårmod, pretentiöst, kvasifilosofiskt och alldeles lagom med självinsikt.

Fyra år men så många liv. Det har varit mina mest definierande år, mina mest utmanande år, mina mest utvecklande. Läs den här bloggen från fyra år tillbaka och fram tills nu och det har inte varit mina mest lättsamma år. Jag tror att jag kan dryfta mig till att säga att jag har varit mindre glad, mindre nöjd under dessa fyra år än under åren innan, men mer lycklig i grunden, om någon förstår. Livet har både skavt mer men samtidigt varit så mycket mer rätt.

Ibland känns det som att jag gått igenom en kvarn, malts ned och kommit ut som något, någon annan. Både som något mer och samtidigt mindre definierat. Jag vet mer om vem jag är – styrkor och svagheter, roller och uppgifter – men jag vet också mer nu än förut att människan är en process. Jag vilar mer i nu än förut att jag inte är färdig. Fyra år är inte tillräckligt för alla hårfärger och frisyrer som finns.

Image (4) thumb-ludenskalle_2.jpg for post 1208Bild 2012-01-27 kl. 19.24 #3Bild 2012-11-11 kl. 22.37Bild 2013-05-12 kl. 20.03Bild 2013-08-25 kl. 21.40Bild 2013-09-19 kl. 21.15 #2Bild 2014-01-01 kl. 21.01 #2Bild 2014-09-13 kl. 14.20

Fyra år och det känns som att livet står inför ett skifte. Det kan vara bara en känsla, men det kan också vara detta att Sigge börjar på förskolan nästa år – femton diamantprydda timmar i veckan! – och att detta evinnerliga pusslandet med tid som inte går ihop kommer att lägga sig något. Efter fyra år så kommer vi inte längre behöva få ihop småbarnsliv på heltid med kyrka på i princip heltid och studier på halvtid och övriga jobb på deltid.

Fyra år och jag går in i det femte. Jag hoppas inför detta nya på tid, det gör jag allra mest (nej, jag har ännu inte läst någon av böckerna på bilden). Tid som kan normalisera tillvaron lite, tid som kan skapa bättre förutsättningar för lite mer av den där ytliga förnöjdsamheten, allt medan grundkänslan av gott och rätt får ligga kvar i botten. I övrigt fortsätter jag gärna med att leva flera liv i ett.

En sak till: Fyra år, och vigselringen är tillbaka, den som jag tog av mig när jag var gravid med Rut. Nog så stort!

Bild 2014-12-11 kl. 20.56

Pessimistisk pastor

Bild 2014-03-03 kl. 21.42

Jag är ingen optimist. Glaset är inte halvfullt. Förr i tiden var jag mycket av en orolig själ – tack och lov inte alls lika mycket längre – men väl en bekymrad. Eller kanske brydd. Småcynisk, men jag jobbar på det.

Jag lyser inte upp rum med min blotta närvaro om man säger så. Jag säger inte att jag är kylig, men jag är mer ett värmeljus än en majbrasa – man behöver komma nära, radien är inte så omfångsrik.

Ibland tänker jag att jag är världens mest pessimistiska pastor.

Gud och jag. Jag har ofta svårt för konceptet Gud. Jag har svårt både att ibland begripa, att ibland vilja och inte minst att ibland omsätta det jag väl begriper. Jag tänker ofta att det är tur att Gud hittade mig, för jag skulle nog aldrig hittat Gud, velat hitta Gud. Jag tror att jag hade varit en sådan som i mitt inre flinat inte så lite över detta behov av något så diffust och på samma gång så osmickrande som en Gud.

När jag tänker hur synd det är, att jag i all min svaghet aldrig ens kan komma nära att visa Gud för vad Gud är. Att jag aldrig kommer att kunna briljera i utläggandet av den kristna tron, så där att det bara övertygar stjärnstopp. Att jag med all sannolikhet aldrig kommer att bli ett teologiskt orakel – vore jag tillräckligt smart så är jag definitivt för lat.

Men det är då som jag börjar flina för mig själv, men av helt andra orsaker. Det är då jag inser hur mycket större allt det här med Gud är, så mycket större att det trycker ut alla mina tillkortakommanden, allt det där jag inte är, inte fattar nu och aldrig kommer att fatta. Hur det handlar om Gud, inte om mig, men inte minst hur det kommer ned till detta: Att det var Gud älskade mig först, och hur det öppnade upp inte för ett perspektiv, ett synsätt, utan istället för en helt ny dimension.

Jag ska inte säga att jag fattar. Inte allt, aldrig någonsin. Men det jag väl fattar är värt allt.

This uterus has left the building

Bild 2014-01-01 kl. 21.01 #2

Januari 2009 var vi i Sydafrika och upptäckte att jag var gravid. Missfall i vecka 11, samtidigt som det som skulle bli Tjugofyrakyrkan började att träffas hemma i vårt vardagsrum.

Våren 2010 var jag gravid igen, och Rut föddes i december 2010, sexton dagar för tidigt. Vattnet gick morgonen då jag skulle in och jobba min sista dag.

I Januari 2011, när Rut var sju veckor gammal, hade Tjugofyrakyrkan sitt releaseparty.

I juni 2011 fick jag och Nicklas förmånen att leda ett av nätverken inom Pingst församlingsplantering.

Första veckan i januari 2012 plussade jag för Sigge, som sedan föddes i september 2012.

I februari 2012 började vi med gudstjänster varje söndag i Tjugofyrakyrkan.

Intensiva år för ande, kropp och själ. Det har liksom blivit mitt, vårt defaultläge. Jag tänker på det som höghöjdsträning, att allt annat blir enklare i jämförelse. Någon gång när det finns tid och plats för detta annat, vad det nu ska vara.

När 2013 började var Sixten tre månader, Rut hade just fyllt två. Jag tänker att 2013 kanske varit vårt mesta småbarnsår – jag hoppas det. Fast det fanns ju ganska mycket annat att fylla ut året med dessutom. Tjugofyrakyrkan mest av allt förstås, men även lite gästspel här och där, inte minst min hejdå-turné på EPiServer i november/december.

Jag rabblar inte upp det här för att slå mig för bröstet eller sätta en standard utifrån vad man ska klara eller definiera som mycket eller lite. Alla har sina förutsättningar. Vad jag egentligen vill säga är: Jag känner mig lite trött. Och när jag ser på mitt liv ur det här perspektivet, med mina förutsättningar och utifrån hur jag fungerar, känns det inte så konstigt.

Så nu: Inga mer graviditeter, inga fler spädbarn. När vi lämnade 2013 lämnade vi vårt sista år som bebisföräldrar. This uterus has left the building.

Ge dig

Julkänslan har ännu inte infunnit sig. Jag som brukar lyssna på julmusik mer eller mindre nonstop från första advent, pynta om än mest med ljusslingor men många, insistera på julgran och sedan överpynta den (tycker ni ja!). Köpa ett kilo chevré. Alla har vi våra traditioner.

Men i år: Inte ens förra årets darling, Playmobil-krubban är uppe. Bara lite ljusslingeri och lite julgranskulor i fönstret. Det beror inte på något särskilt mer än bristande engagemang.

Och jag blev lite bedrövad när jag tänkte på det. Tänkte på hur mysigt jag brukar tycka att det är. Tänkte på hur jag bara skulle vilja svepa bort familjen i ett enda stort amerikanskt tonat pastellskimmer, men hur jag inte riktigt fått till det i år.

Sedan tänkte jag: MEN GE DIG, MÄNNISKA.
Skapa inte problem du inte har! Du sörjer, eh, ”sörjer”, något du inte gjort på grund av att du inte riktigt velat. Jamen så är det ju! Du har haft all tid (eller, ok, men tillräckligt med tid) i världen men du har inte velat. Ingen har hindrat dig. Du lyckades inte uppbåda inspiration – i år. Och det är väl bara bra! Att vara klok nog att inte tvinga sig till det man vill ska vara det mysigaste. Dessutom – året då inget av barnen bryr sig. Kom igen. Det finns all tid i världen att ge dem överdrivna pastelljular i framtiden.

GE DIG MÄNNISKA, du har ett inte så illa pinkat hus att bo i. Dina barn är trygga, varma, mätta. Du blir arg ibland men du plöjer ned nästan all tid i världen i dem. Du kommer få fira två – två! – jular, en med din familj och en med makens, utan en droppe alkohol under något firande, men fullt med mat. Dina barn kommer att kunna vara i famn efter famn och på natten kommer du få sova bredvid dem igen.

GE DIG MÄNNISKA, du firar ju inte ens julen för allt blingblings skull,även om det är roligt det med. Du firar – faktiskt! – för att Jesus föddes. Glöm aldrig det. Du firar för att han kom hit till jorden, Gud som blev till människa, och du vet att det är ditt enda hopp, din största trygghet, din grundglädje, ditt ankare.

Okej då.

Imorgon har vi ingen vanlig gudstjänst, utan julkyrka. Kom och fira med oss, alla välkomna.

julkyrka

Säsongsavslutning

Bild 2013-11-30 kl. 19.00 #2
Överlag känner jag att man har alldeles för lite harlequin-mönstrade kläder.

Så mycket drama blev det ju inte i den här Ensamma hemma-säsongen. Mycket bök men lite drama eftersom vi båda jobbade och våra föräldrar fick dra tyngsta lasset.

Men lika skönt för det var det att han kom hem.

Vi har just varit och ätit oss glada hos mina föräldrar, barnen sover och imorgon ska jag predika. Sedan är det två veckor kvar på jobbet, men nu under lite vanligare premisser – Nicklas är hemma.

Och i januari återkommer Ensamma hemma (nu med egen kategori) med säsong fyra. Stay tuned.

S03E03: Torsdag

forsta_advent

Igår var jag sentimental på vägen hem. Det gick som det gick. Idag var jag realist. Insåg att det inte riktigt finns något läge där jag kan vara riktigt säker på att inte bli arg, irriterad, utan att det kanske mer handlar om att inse hur jag funkar och utgå ifrån det, istället för den jag önskar att jag kunde vara.

Det gick naturligtvis mycket bättre.

Idag var jag följsam med barnen. Försökte förutse fallgropar till beteenden hos både dem och mig. Satsade på att säga ja istället för nej. Åt köttbullar och broccoli med dem och lät Rut mata mig. Vänta ut. Följa med.

Innan, på vägen hem idag, gick jag förbi Ruts förskola och hämtade hem lite kläder. Slogs av hur nästan rörd jag blev av att se hennes nedskitade utekläder. Tänk att det kan finnas en sådan värme i skitiga överdragskläder. Själva sinnebilden av ett lekande barn.

För att inte tala om värmen som kärleken mellan barn och mor- och farföräldrar genererar. Som de ställt upp den här veckan, hur de alltid ställer upp, men framförallt: Hur de älskar våra barn till månen och tillbaka.

Och så på söndag, hörrni! Första advent. Jag predikar. Kom dit!