2015 börjar nu

Äh jag vet att den här bloggen oftast blir mitt melankoliska utlopp. Men om inte här, var? Sådant som är mindre enkelt att sätta pratade ord på hamnar här, men det betyder inte att det är alla orden jag har. I så fall skulle jag gått in i något slags mute-läge på sistone så sällan som jag skriver, och det har inte hänt senast jag kollade.

Men jag tänker att nu, nu har livet startats om. Om jag ändå ska fortsätta med de där stora orden. Nu har jag skrivit min sista tenta på ett tag, nu tar jag studieuppehåll på obestämd tid, och käftsmäll-veckorna som inlett 2015 är över.

2014 var ett bra och utmanade år, men till slut kände jag mig som ett upptvinnat gummiband över allt jag både gjorde och inte hann med. Jag har saknat att kunna mata de där enkla sidorna och känslorna i livet, jag hoppas att det blir mer av det nu.

Den här veckan när jag behövt plugga tenta och Nicklas opassande nog haft en borta-vecka så har världens bästa föräldrar på båda våra sidor haft barnen rätt mycket. Och all heder åt dem, mor- och farföräldrarna, men det kan vara på sin plats att ge en eloge åt ungarna; storasyster och lillebror. Barnen som får stå ut med sin ibland rätt lynniga mamma. Världens finaste ungar, så klart. Och att det är lite lättare att skriva så med dem på avstånd, medan de sover, tar faktiskt inte bort själva faktumet.

I förrgår natt sov jag själv, medan Nicklas sov med båda barnen. Jag vaknade på morgonen av barn som springer in till mig medan storasyster mässar en (egenkomponerad) ramsa:

Två söta barn som vill sova hos sin mamma,
inte hos sin pappa,
kryper upp i sängen,
gosar under täcket.

Sedan efter det blev det lite mer kryptiskt med luvtröjor och gardiner, men jag tror att det där var min bästa väckning någonsin.

Och om jag ska fortsätta att slösa på kärleken, det är en sådan dag: Vi var bjudna på kalas idag, och på hemvägen var Rut frustrerad över det där att hon inte fått paket. Hon kände sig inte nöjd med sina egna födelsedagspresenter och julklappar, hon ville ha ett hus. Ett hus man kunde gå in i. Ett hus man kunde ställa på gräset. Ett mat-hus, oklart vad just det betydde. Eller åtminstone en överraskning.

Och jag var inte på humör utan sa mest att nej, man får inte alltid något bara för att man vill. Medan Nicklas när vi kommer hem säger till barnen att han ska fixa något, slår in två burkar med playdoh-lera, släcker i köket och tänder levande ljus, skriver barnens namn på paketen och ger barnen, som andäktigt öppnar och tjuter av glädje över den där leran. Jag är bortom tacksam över mitt liv och min familj.

familjen

330 hp

IMG_6181

Det här var ett efterlängtat besked. Jag trodde ju att jag klarat tentan, så det var en skön bekräftelse på att jag inte var helt ute och cyklade. Jag har faktiskt aldrig missat en tenta! Det är jag lite stolt över. Men jag har å andra sidan två ofullständiga kurser på grund av hoppat av.

Det är ganska intressant att logga in på www.antagning.se och spana in sina akademiska meriter. 240 poäng för en examen, fyra år på universitetet. Jag fick en Filosofie magisterexamen i idé- och lärdomshistoria, och efter det har det blivit lite studier här och var. Betygen genom åren har dock varit lite skiftande. Vad sägs väl om VG i 60 högskolepoäng ”Litteraturvetenskap med genusinriktning och skapande svenska” (fattas väl bara annat kan jag tycka)? Älska Södertörns högskola och deras multi-allt-kurser! Mina VG i ”Ljud och rörlig bild” och ”Argumentationsanalys” ifrågasätter jag lite mer men lägger dem till det där med att kunna plugga.

Sedan är jag en B-uppsats från 60 poäng Medie- och kommunikationsvetenskap, jag läste medan jag jobbade så någon gräns fick det vara på ambitionsnivån.

Jag blir nästan lite rörd när jag läser igenom vad jag läst. Det är ett privilegium att ha möjlighet till så fria studier som i Sverige. Lika bra att köra så länge det bara går.

Högvarv

Bild 2014-03-20 kl. 11.43
Vi kan säga att kaffet inte kickat in ännu. För vi vet ju alla hur effektivt kaffe är mot mörka ringar under ögonen.

Man säger att småbarnsåren äter av ens hjärnkapacitet, men jag undrar jag. Så många turer som min klarar av. Se här bara:

Bakgrund: Maken bortrest. Fem nätter själv med barnen. Predika denna och nästa söndag. Tenta i teologi nästa fredag. Ligger fortfarande väldigt efter i mina studier. Man kan kalla det fullt upp och man kan kalla det brist på tid för jobb/studier, det kan man faktiskt.

Dagens morgon: Sigge vaknade 04, men efter lite gnäll och gnissel somnade han om. Rut väckte mig genom att lägga sig raklång på mig. ”Jag vill att vi ska gå upp NU, mamma”. Utfodring, morgonte, tacka Gud för min ömma moder som lovat ta Sigge medan Rut är på förskolan så att jag kan få plugga.

Farmodern hör av sig. ”Får vi hämta Rut efter förskolan?” YES YOU CAN, i paritet med Obamas mässande 2008.

Barnen överlämnas i goda händer. Jag får mycket behövlig studietid.

Det är då detta inträffar i mitt huvud:

”Borde jag verkligen vara SÅ glad över att jag inte behöver ha barnen? Dålig mamma. Nej, inte dålig mamma, du vet bättre än att traska in i den fällan! Bra mamma! Jag behöver inte ursäkta mig! Jamen behovet av studietid är ju en sak, men det här med att tycka att det är skönt..? Så tycker nog ingen annan. Jo, så tycker många andra och sedan när bryr jag mig om vad andra tycker om vad jag tycker? Det finns ingen mall att passa in i. Älskar jag mina barn? Så klart jag älskar mina barn. Men jag älskar inte alltid att behöva underhålla dem. Man är olika. Jag slår dem inte, eller hur? Jag säger inte dumma saker åt dem, eller hur? Jag är bara lite tråkig ibland. Det dör de inte av. Och ok, lite sur ibland, det får jag väl erkänna, men jag jobbar på det. De vet ju inte av något annat. Eller just det, far- och morföräldrarna. Kanske att de älskar dem lite mer än vad jag gör med tanke på hur de leker och har sig med dem? Jamen det är väl inte mitt fel om det skulle vara så, det är väl bara bra med mycket kärlek? Jag och Nicklas är ju med barnen nästan jämt annars. De får ju mycket tid med oss, något annat kan man ju inte säga. Och även om ingen annan i hela världen någonsin skulle bli less på att vara med sina barn får jag bli det, för jag är jag och ingen annan. Så säger jag och så stannar jag där, tack.”

”……..”

”Fast kan det vara så att…
-TYST!”

”Men egentligen så…
-TYST!”

Kom inte och säg att kapaciteten inte finns där.

Bananfluga

bananfluga

Jag kan plugga.

Men det inte sagt att jag är så överjordiskt särdeles smart, men jag kan studera. Jag kan skriva, jag kan plocka relevant info ur kursböcker, och inte minst: Jag kan orera fritt bakom tangenterna. Ge mig lite Foucault, ge mig diverse -ismer, ge mig några jämförelseverktyg och så är jag på banan. Shoot.

Vad du inte ska ge mig är ett förhör i ovanstående två veckor senare. Jag läser, jag skriver, jag glömmer. Jag är en akademisk bananfluga med enormt kort livscykel.  Oj, vad jag har studerat i mina dagar. Magisterexamen, check. Sedan några terminer medieteknik samt media- och kommunikationsvetenskap, check. Diverse webb-, projektledar-, ledarskap- och strategikurser, check. Vad det gett mig? Nu ska vi inte vara sådana, men inte är det en oändlig källa av kunskap precis.

Jag kan plugga. Alltid något.

Men den här gången skulle det ju vara annorlunda. Jag skulle läsa teologi, och jag skulle läsa på riktigt. Jag skulle läsa sofistikerat, pö om pö, inte hetsläsa inför hetsskrivandet av en uppgift. Jag skulle tillgodogöra mig. Jag skulle bli klokare.

Men ingen evolution verkar vara på gång. En gång bananfluga, alltid bananfluga. Vabbruari och den där stora tröttheten gjorde att jag halkade efter, så visst satt jag till slut och hetsläste och hetsskrev. Skrev ganska bra efter omständigheterna för all del – jag kan ju plugga. Vad jag skrivit om? Ingen aning.

Men kolla, nu! Nu sitter jag på biblioteket! Ostyckad pluggtid i några timmar, förhoppningsvis regelbunden sådan som följd av min och Nicklas genialiska livsplanering. Nu! Nu händer det!  Jag ska bara blogga lite först.

S04E02 – Tisdag

Mobilen ringde kl 07, Sigge sov vidare. Jo, det händer tydligen! Te, framför allt te, och sedan hejdå till pappan. Barnens pappa alltså.

Ni gillar snön, säger ni. Rut också. Jag tycker väl sådär. Bylsa på två barn så där erbarmligt mycket, alla lager och så vidare, ta sig till förskolan där de i nio av tio lämningar är på väg ut när vi kommer. Men icke denna gång när jag har med mig Sigge. Såklart inte.

Efter lämningen som i övrigt gick bra tog jag och Sigge en promenad. Stjärna till mig. Sedan mellis och lite lek, för att gå över till sövning av barn. Sigge är 16 månader och han somnar fortfarande i vår ErgoBaby varje dag. Sjukt bra (begagnat) köp.

IMG_5688

IMG_5689
Öronbarn.

Sedan bylsa på lilla alla vinterkläder igen, gå till förskola och bylsa på stora medan lilla leker Bambi på hal is i förskolans hall iklädd raggsockor. Och så hemåt med en stor som vill utforska det mesta. Så klart. Hon fick utforska rätt mycket, så liten stjärna till mig.

Hemma. Varm choklad. Stjärna till mig. Och så besök av farmor och farfar – stjärnor till mig, med tanke på hur högt lek-, socker- och trevlighetsfrekvensen steg med dem.

Jamen kolla! Jag vann visst idag igen!

IMG_5690

Mother of the Day, jag vill tacka alla på hela jorden. Bara det att hittills ikväll efter nattningarna har barnen vaknat tre gånger. Sluta med det är ni snälla, jag sitter här och försöker njuta av segerns sötningsmedelsötma.

Förutom alla dessa åstadkommanden som prisvinnande moder har jag fixat med mina kommande studier idag. Kollat upp bibehållen SGI och allt det där, registrerat på CSN, beställt kurslitteratur och skrivit in tentadatum i kalender. Som ett proffs. Kanske finns det något att vinna där med?

Jag tror att jag gör slut

Man kan hitta det i tidigare års blogginlägg om man letar, det finns en slags latent melankoli hos mig som ibland letar sig upp till ytan. Och alldeles speciellt när det snurrar lite för fort runt om.

Det börjar med att jag mer går in i mig själv, skalar bort omvärlden lite mer. När människor frågar hur jag mår börjar jag rabbla en ramsa om hur bra livet är egentligen, bara lite grått i översta skiktet liksom. Jag märker det i att jag lättare gråter när jag är ensam och att jag sedan bortförklarar det för mig själv. Jag blir tystare och tröttare.

Så kanske att man ska lära sig något av hur det har varit tidigare. Den här gången har undanflykten eller vad man ska kalla det varit att allt ju rullar på. Ingen kris på jobbet. Det mesta är bara roligt.

Fast det blev kanske lite mycket ändå, va? Att jobba heltid, starta en ny kyrka, plugga halvtid och sedan gå en annan kurs vid sidan av är kanske mer än vad man borde ta sig an. Det kan jag säga till vem som helst men inte till mig själv.

Fast nu gör jag det ändå. Jag vill inte göra mig själv till en sliten följetong, predestinerad till att hamna under samma gråa, våta filt år efter år. Man måste välja bort viktiga saker till förmån för det viktigaste.

Så hejdå teologiska högskolepoängen, det var fint att nästan ha er.

Visst gör det ont när kurser startar

Jag vill rätt mycket, men jag är samtidigt ganska bekväm av mig. Jag behöver därför ganska stora doser av motivation för att verkligen få något gjort, och ganska ofta måste motivationen kombineras med en piska.

Så nu sitter jag här igen med en kursstart, kurslitteratur som ska läsas och uppgifter som ska lämnas in. Som jag i och för sig ställer klockan för att gå upp och ta i tu med, men som jag sedan blandar ut med alldeles för mycket te, telefonsamtal och lite slösurf. Man kan tycka att jag kunde nöja mig med att läsa för den egna vinningens skull, men då skulle jag aldrig komma längre än till att införskaffa böckerna. Jag behöver deadlines, dåligt samvete och avsatt tid i kalendern.

Så nu sitter här och är småirriterad på mitt flitiga jag som förnumstigt alltid tycker att det bra att jag förkovrar mig, utmanar mig själv, satsar på det som är viktigt, blablabla. När mitt verkliga jag egentligen bara vill tillbringa förmiddagen i morgonrock framför en drös teveserieavsnitt.