This uterus has left the building

Bild 2014-01-01 kl. 21.01 #2

Januari 2009 var vi i Sydafrika och upptäckte att jag var gravid. Missfall i vecka 11, samtidigt som det som skulle bli Tjugofyrakyrkan började att träffas hemma i vårt vardagsrum.

Våren 2010 var jag gravid igen, och Rut föddes i december 2010, sexton dagar för tidigt. Vattnet gick morgonen då jag skulle in och jobba min sista dag.

I Januari 2011, när Rut var sju veckor gammal, hade Tjugofyrakyrkan sitt releaseparty.

I juni 2011 fick jag och Nicklas förmånen att leda ett av nätverken inom Pingst församlingsplantering.

Första veckan i januari 2012 plussade jag för Sigge, som sedan föddes i september 2012.

I februari 2012 började vi med gudstjänster varje söndag i Tjugofyrakyrkan.

Intensiva år för ande, kropp och själ. Det har liksom blivit mitt, vårt defaultläge. Jag tänker på det som höghöjdsträning, att allt annat blir enklare i jämförelse. Någon gång när det finns tid och plats för detta annat, vad det nu ska vara.

När 2013 började var Sixten tre månader, Rut hade just fyllt två. Jag tänker att 2013 kanske varit vårt mesta småbarnsår – jag hoppas det. Fast det fanns ju ganska mycket annat att fylla ut året med dessutom. Tjugofyrakyrkan mest av allt förstås, men även lite gästspel här och där, inte minst min hejdå-turné på EPiServer i november/december.

Jag rabblar inte upp det här för att slå mig för bröstet eller sätta en standard utifrån vad man ska klara eller definiera som mycket eller lite. Alla har sina förutsättningar. Vad jag egentligen vill säga är: Jag känner mig lite trött. Och när jag ser på mitt liv ur det här perspektivet, med mina förutsättningar och utifrån hur jag fungerar, känns det inte så konstigt.

Så nu: Inga mer graviditeter, inga fler spädbarn. När vi lämnade 2013 lämnade vi vårt sista år som bebisföräldrar. This uterus has left the building.

Göteborg kl. 03.13

Man åker till Göteborg med mannen. Man tar in på schysst hotell, man är ute i Göteborg och strosar. Shoppar lite. Äter lite lunch, tar en fika. Hittar bästa butiken med rea precis innan de stänger. Äter lite middag. Får uppdateringar om nöjda, sovande barn.

Sedan, sedan får man migrän och gräver ned sig bland kuddarna på hotellrummet och skickar ut maken efter någon slags medicin. Sedan somnar man tack och lov av, och vaknar migränfri 02.30.

Alltså, det är inte synd om mig, är det någon det är synd om är det Nicklas. Men det var inte riktigt så jag tänkt avrunda dagen.

Le pepp

IMG_5321
Mitt Halloween-bidrag: Vår skräckfilmstrappa. Men så är den i och för sig jämt.

Man kan säga att jag peppar inför Göteborgsresan imorgon. Make! Tåg! Hotell! Lunchmöten med bra människor! Äta ute! Sådana saker. Och så bakom-kulisserna-peppen: Att ha svärföräldrar och föräldrar som kan ta hand om våra barn under tiden.

IMG_5312
Kolla vad söt han är! Nytvättat hår som luktar päron och inte alls gnällig, jag lovar, heder och samvete.

Jag peppar även för dessa:

IMG_5314

Till fönstret i mitt kök. Kulorna jag icke hittade till förra julen, men som nu fanns på ICA Maxi för 25 spänn.

Vill även tilläggspeppa för värktabletter eftersom min hosta fått sällskap av en omgång förkylning. Men den tänker jag högaktningsfullt skita i och låtsas bort med hjälp av tabletter.

Kompisar från förr

Bild 2013-09-26 kl. 19.42 #2
Mitt ansikte krymper.

En stor fördel med att väga vad man inte gjort på år: Det finns en garderob som man kan idka återförening med. Inte allt på en gång, men vi närmar oss varandra, plagg för plagg.

Jag började leta bilder från förr i tiden som kunde exemplifiera detta med mina ny-gamla plagg, hur länge sedan det var som jag använde min fantastiska skotskrutiga kjol till exempel (ok, hittade det, tre och ett halvt år sedan), och fick för det läsa igenom lite stickprov från förr.

Och slås av detta: Hur livet, som var så mycket mer tillrättalagt då rent praktiskt – inga barn, två heltidslöner, en massa resor runt om i världen – ändå i grunden var så mycket mindre tillfredsställande än vad det är nu. Inte att jag tänkte så då, men jag läser det mellan raderna nu. Märker det när jag jämför. Hur mitt gamla sår till utmattningsdepression slogs upp när jag jobbade för mycket. Hur jag funderade på vad vi skulle göra med våra liv, egentligen.

Och så nu. Två barn, en halv ekonomi. Den här frustrationen som jag har trott att jag bär för att jag inte längre kan göra samma saker nu som då, den stämmer ju egentligen inte, märker jag. Inte i den bemärkelsen att jag på något sätt skulle vilja tillbaka.  Jag är ju mycket lyckligare, nej stryk det, jag är så mycket mer tillfreds nu.

Det enkla svaret på vad som ändrats är barnen och Tjugofyrakyrkan. Jag älskar dem alla tre. Det lite mer komplexa svaret är Gud i och genom mig, för annars ingen Tjugofyrakyrkan. Att få känna hur det klickar, faller på plats.

Men med det sagt kan vi ju komma tillbaka till det jag tänkt skriva om, och det var hur jag ändå tycker att det vore schysst med ett par nya höstskor till den nygamla garderoben.

Sju år gammal

I sju år har jag bloggat här på Plastjesus. Sju år! Lite drygt 1300 inlägg och det känns som att det var ett helt liv sedan jag började. På den tiden, in ye old days.

Image (1) burr_.jpg for post 116

Då vi reste mycket, jag såg på film, spanade efter snygga Converse, funderade över frisyrer och alltid var på jakt efter det perfekta soffbordet. Jag har aldrig haft någon direkt åldersnoja, men det känns som att det skiljer så mycket mer än sju år mellan Lydia 2006 och Lydia 2013.

Image (1) frisyr.JPG for post 217

Fast det är klart, kanske är det inte så konstigt. Jag har gjort två ganska ordentliga jobbkliv. Jag har flyttat och renoverat hus. Jag har startat en kyrka och jag har blivit mamma – två gånger. Det kanske inte är så konstigt att jag känner mig nästan som en annan person än den där söta lilla som började blogga.

Image (1) glasogon_1.jpg for post 195

Ibland får jag för mig att saknar det livet. Så här i efterhand kan det kännas rätt så…kravlöst. Även om jag vet att det är något av en efterhandskonstruktion. Stundtals jobbade jag mig nästan in i väggen. Jag var osäker på vem jag var, eller kanske mest kring vart jag var på väg. Längtan efter att bli med barn och sorgen efter missfall.

Image (3) twitter_u2.JPG for post 909

Nä. Jag är ett bättre jag nu. Livet är bättre nu. Jag är på plats, på rätt plats. Men fick jag önska hoppas jag att det inom några år skrivs mer om resor här igen, och så tänkte jag ta upp jakten på de perfekta svarta stretchjeansen.

Bild 2013-04-20 kl. 07.45

Why, God, why?

Bild 2013-08-16 kl. 09.53 #2
Att slå ihop barnets utetid med min måste-jobba-tid. Datorn i knät utomhus.

I eftermiddag åker Tjugofyrakyrkan iväg på ännu en episkt helg. Fyrtioåtta timmar med bara bra grejer. Ser väldigt mycket framemot det.

En annan sak man kan dra som slutsats att jag ser fram emot, är att få resa. Någongång, någonstans igen. Inatt drömde jag nämligen att min stora familj var i New York. Mamma hade bokat in oss på en pensionärshotell (”Varför lät du inte mig sköta bokningen?” var min stora fråga. Alla vet att jag är ett hotellgeni) långt bort ut i ingenstans. Och ingenstans kom vi, vi stod och harvade i receptionen medan hotellpersonalen gav alla pensionärer tips om den amerikanska kulturen medan vår dyrbara NY-tid flöt bort mellan fingrarna.

Timmarna gick. Jag började frenetiskt försöka samla ihop min familj, fråga varför vi inte bara fixade en taxi och åkte iväg.

Till slut väcktes jag av mina egna desperata utrop.

Längtet

Så här bra kan man ha det.

Det är ingen överdrift att säga att vi har det väldigt bra. Inte väldigt bra som i orimliga förväntningar på livet som är just nu – kom igen, vi har en åttaveckors bäbis här hemma – men väldigt bra utifrån just vad som är rimligt. Vi mår helt ok om man bortser från förkylningarna som rullat. Vår ekonomi funkar. Vi har reserver stora nog så att vi orkar pussas.

Så med det sagt, här kommer några längt från mitt håll. Man får faktiskt längta även när man har det bra.

– Längtet efter garderoben. Att komma i den alltså. Det går faktiskt över förväntan på kroppsfronten, men även över förväntan betyder rätt lång husarrest för största delen av min garderob.

– Längtet efter träning. Promenader i all ära, men jag suktar efter gymmet och att kanske ta upp lunkandet. Än så länge känns det avlägset, men jag har inte rotat i mitt innersta om det verkligen är avlägset eller bara känns så.

– Längtet efter förutsägbarhet när det kommer till barnens sovtider. Det fanns en tid då det tog en kvart att lägga Rut, och sedan visste man att hon sov hela natten i sin egen säng. Those where the days.

– Längtet efter en semester. Vi har det sjukt bekvämt i och med att vi båda är hemma, men längtet efter att komma bort, gärna med någon slags förenkling av vardagen. Ge mig en Bamseklubben all-inclusive- charter, det vore helt ok.

– Längtet efter att kunna prata och dela lite mer med barnen. Typ läsa ur böckerna jag redan har köpt till Rut.

– Längtet efter tid och ork att själv försvinna i en bra bok.

Det som är så bra med den här längt-listan är ju att inget på den är särskilt oöverkomligt, ouppnåeligt. Allt i sin tid, bara.