Fyra år, flera liv

Bloggandet hamnade på tork. Tankar och känslor är det ju – eh – aldrig brist på i mig, men jag vet inte mer än att till slut hade jag inte sagt a men var redan vid b och på väg mot c, och jag visste helt enkelt inte var jag skulle ta vid i bloggandet. Jag hamnade mer och oftare på Instagram – saknar någon bloggen så är jag mer ganska frekvent där.

Men. Blogga vill jag ju och vad passar bättre denna dag än att göra det med den äran och dra på med ett fullskaligt epos till inlägg. Långt, länkat, bilder, ni vet. Femrätters och gräddtårta till efterrätt. Om mig, så en något ensidig femrätters. Jamen, det är ju min blogg.

För: Fyra år, men flera liv.

Idag är det fyra år sedan. Fyra år sedan ett nytt liv, och då menar jag inte bara det liv som heter Rut Mörling, utan även det nya för mig. Mamma. Förälder.

IMG_0742

Fyra år, men hur många liv? För det känns som att jag har hunnit leva så många på de här fyra åren. Den första, omtumlande tiden med ett litet barn. Fysiskt ont överallt, svart i själen. Längst ned i gropen och så upp igen, tilltufsad men okej. Och så parallellt: Renovera ett stort hus.

Att officiellt starta Tjugofyrakyrkan, mitt i allt detta. Rut var sju veckor när vi drog igång. Ett nytt liv på alla sätt och vis. Och oj, kärleken till denna kyrka, vad den lyft och burit mig! Jag kan verkligen inte sätta ord på hur mycket Tjugofyrakyrkan betytt och betyder för mig och min egen, personliga tro och mitt liv i stort, jag är tacksam precis varje dag för det. Men okej, ibland försöker jag sätta ord på det. 

Det tog så lång tid för mig, det där med att känna mig som en förälder. Och ändå försökte vi ganska så kvickt med att få till en till, och även om det bara är 21 månader mellan dem så hade vi redan försökt ett tag. Och sedan näst intill chock över hur enkelt allt gick med Sigge – väl efter 7 månader av foglossning förstås – enkel förlossning, enkel återhämtning, enkelt det där med sömnen, allt bara enkelt. Om det inte hade varit för det där att de plötsligt var två, de där barnen, hade nästan allt varit enkelt. Och hur jag under ungefär fem veckor om året kämpande med att ha två barn hemma medan Nicklas var iväg och jobbade borta. Ödmjukande är ett understatement. Alla som gör detta själva, alltid..

IMG_3552
Det här kan vara min favoritbild på barnen tillsammans.

Och så har det snurrat på. Barnen, familjen, kyrkan, livet. Vardagen; svårigheten ibland i att hitta balansen, för en själv, för förhållandet. Alla gånger jag brustit, gråtit, fräst, stängt ner. Hur jag sa upp mig för att vi insåg att det inte längre var något alternativ att ha ett heltidsjobb vid sidan av att vara pastor. Jag blir fortfarande lite tårögd när jag minns alla känslor samlade i de här (1) två inläggen (2). Fyra år, alla dessa liv.

Jamen kom igen, vad väntar ni er vad gäller pompösa claims, jag är en grubblare. Ge mig ett tangentbord och det här är vad som kommer ut när det handlar om mig och mitt. Svårmod, pretentiöst, kvasifilosofiskt och alldeles lagom med självinsikt.

Fyra år men så många liv. Det har varit mina mest definierande år, mina mest utmanande år, mina mest utvecklande. Läs den här bloggen från fyra år tillbaka och fram tills nu och det har inte varit mina mest lättsamma år. Jag tror att jag kan dryfta mig till att säga att jag har varit mindre glad, mindre nöjd under dessa fyra år än under åren innan, men mer lycklig i grunden, om någon förstår. Livet har både skavt mer men samtidigt varit så mycket mer rätt.

Ibland känns det som att jag gått igenom en kvarn, malts ned och kommit ut som något, någon annan. Både som något mer och samtidigt mindre definierat. Jag vet mer om vem jag är – styrkor och svagheter, roller och uppgifter – men jag vet också mer nu än förut att människan är en process. Jag vilar mer i nu än förut att jag inte är färdig. Fyra år är inte tillräckligt för alla hårfärger och frisyrer som finns.

Image (4) thumb-ludenskalle_2.jpg for post 1208Bild 2012-01-27 kl. 19.24 #3Bild 2012-11-11 kl. 22.37Bild 2013-05-12 kl. 20.03Bild 2013-08-25 kl. 21.40Bild 2013-09-19 kl. 21.15 #2Bild 2014-01-01 kl. 21.01 #2Bild 2014-09-13 kl. 14.20

Fyra år och det känns som att livet står inför ett skifte. Det kan vara bara en känsla, men det kan också vara detta att Sigge börjar på förskolan nästa år – femton diamantprydda timmar i veckan! – och att detta evinnerliga pusslandet med tid som inte går ihop kommer att lägga sig något. Efter fyra år så kommer vi inte längre behöva få ihop småbarnsliv på heltid med kyrka på i princip heltid och studier på halvtid och övriga jobb på deltid.

Fyra år och jag går in i det femte. Jag hoppas inför detta nya på tid, det gör jag allra mest (nej, jag har ännu inte läst någon av böckerna på bilden). Tid som kan normalisera tillvaron lite, tid som kan skapa bättre förutsättningar för lite mer av den där ytliga förnöjdsamheten, allt medan grundkänslan av gott och rätt får ligga kvar i botten. I övrigt fortsätter jag gärna med att leva flera liv i ett.

En sak till: Fyra år, och vigselringen är tillbaka, den som jag tog av mig när jag var gravid med Rut. Nog så stort!

Bild 2014-12-11 kl. 20.56

Matspöket

IMG_6228
Det här kan jag inte äta. Jag ska bara ta en till portion först.

Jag har så länge jag kan minnas haft problem med att äta. Eller snarare med begränsningar. Det har aldrig riktigt funnits något lagom för mig, jag har alltid velat maxa, åtminstone när det kommer till sådant man inte ”ska” äta. Lyckan som liten: Sno fem, kanske sju kakor ur frysen och ha som bokläsarsnacks. Ta tjockt med smör på mackan. Att få ta om av efterrätten. Lyckan som vuxen: Samma lika.

Så när jag var 12 började jag banta. Skrev upp allt jag åt, lärde mig att hitta trigger-lycka i att vara hungrig. Bantade bort min mens. Nä, jag fick aldrig vare sig utblommad bulimi eller anorexi men vi kan väl säga att jag har haft det i huvudet, men att jag blivit skonad från att få det fullt ut fysiskt.

Och det där har följt med mig.  Hur jag inte riktigt kunnat sluta gräva i den där chipsskålen om jag väl börjat. Fuläta efterrätt i kylen. Hur jag alltid velat ha extra allt. Min gränslöshet har kanske inte alltid synts eftersom den har vägts upp med kontrollerade sunda perioder, nystarter, tid på gymmet, allt det där. Jag har nämligen paradoxalt nog karaktär och har därför kunnat hålla långa perioder där allt varit sunt och avvägt. Hälsosamt och balanserat. Men spöket har bara vilat.

Efter en förtvivlad späkning för att få bukt med graviditetsövervikten efter Ruts födelse kom jag i kontakt med LCHF. Det lät knäppt att kunna äta mycket och att kunna äta fett, men lite för bra för att inte testa. Det var inte mitt balanserade jag som ville testa kan man väl säga, utan den gränslösa, förklädd till balans.

Förstå snedkopplingen i mitt huvud när det duktiga skulle vara att äta. Att äta tills jag blev nöjd. Att äta sådant som tidigare klassats som fel. Att en så kallad bra matdag nu skulle innebära att vara mätt, inte lite modest sallads-hungrig.

Jag såg inga mirakelsiffror på vågen. Faktiskt så blev jag lite besviken. Det gick så fantastiskt långsamt med mina tidigare bantarmått – kanske ett kilo i månaden. Men här är vad som gjorde hela skillnaden: Spöket försvann. Det här omättliga försvann. Jag slutade tänka i termer att vad jag stoppade i munnen gjorde mig bra eller dålig. Jag åt, jag blev mätt och nöjd, och det var det enda fokus jag behövde ha när det kom till mat. Vilket säkert är vardag för er som inte haft ett spöke på axeln hela livet, men för mig var det som att bli fri från något som så länge tagit så onödigt med tid, kraft och fokus.

Ja, jag tar bort vissa saker från min kost, kolhydrater i sin mer högoktaniga form. Men det känns inte längre särskilt spekulativt. Och det är så långt som man kan komma från tidigare späkningar då jag tagit bort fett eller kapat kalorier. Att ta bort kolhydrater är att strypa tillförseln av matångest för mig, inte något som får mig att känna mig duktig. Kolhydrater gasar nämligen upp mitt överätande och mitt sötsug till max, vare sig det gäller socker, bröd eller pasta. Jag ser det som att jag tar bort något jag inte tål, inte som att jag tar bort något fult och skamligt.

För första gången i mitt liv tänker jag inte särskilt mycket på mat och hur jag äter (förutom att det är gott), för första gången känner jag mig inte ett dugg duktig eller dålig utan bara neutral. Vilket också gör att jag ryggar tillbaka lite när folk kommenterar att jag är ”duktig” när jag fortfarande äter som jag gör. Eller när de frågar hur det går. Duktig är ju det sista jag vill vara! Det spöket vill jag ska vara begravt. Hur det går – jo tack, jag äter, jag blir mätt och det utan ångest. Det är ett mål som trumfar allt annat.

Ibland gör jag planerade avsteg. Som den årliga semlan som min mamma gör. Eller som när jag veckor i förväg bestämde att jag under en dag skulle äta påskgodis (om jag ville), men vips blev det visst vitt bröd, choklad, smågodis och glass. Två portioner glass och jag åt tills jag mådde illa och lite efter det, och lade mig med en sprängande huvudvärk efter att ha pumpat ut så mycket kolhydrater i min kropp som jag inte gjort på väldigt, väldigt länge.

Det gränslösa finns visst kvar. Och tack och lov även en dagen-efter där kolhydraterna åter igen stryptes – med glädje. Men här är vad som inte längre finns kvar: Mat- och kaloriångesten. Jag åt en massa kolhydrater, det var inget jag kommer göra om snart för det tillförde inget positivt, och så är det med det. Ett bra testresultat.

This uterus has left the building

Bild 2014-01-01 kl. 21.01 #2

Januari 2009 var vi i Sydafrika och upptäckte att jag var gravid. Missfall i vecka 11, samtidigt som det som skulle bli Tjugofyrakyrkan började att träffas hemma i vårt vardagsrum.

Våren 2010 var jag gravid igen, och Rut föddes i december 2010, sexton dagar för tidigt. Vattnet gick morgonen då jag skulle in och jobba min sista dag.

I Januari 2011, när Rut var sju veckor gammal, hade Tjugofyrakyrkan sitt releaseparty.

I juni 2011 fick jag och Nicklas förmånen att leda ett av nätverken inom Pingst församlingsplantering.

Första veckan i januari 2012 plussade jag för Sigge, som sedan föddes i september 2012.

I februari 2012 började vi med gudstjänster varje söndag i Tjugofyrakyrkan.

Intensiva år för ande, kropp och själ. Det har liksom blivit mitt, vårt defaultläge. Jag tänker på det som höghöjdsträning, att allt annat blir enklare i jämförelse. Någon gång när det finns tid och plats för detta annat, vad det nu ska vara.

När 2013 började var Sixten tre månader, Rut hade just fyllt två. Jag tänker att 2013 kanske varit vårt mesta småbarnsår – jag hoppas det. Fast det fanns ju ganska mycket annat att fylla ut året med dessutom. Tjugofyrakyrkan mest av allt förstås, men även lite gästspel här och där, inte minst min hejdå-turné på EPiServer i november/december.

Jag rabblar inte upp det här för att slå mig för bröstet eller sätta en standard utifrån vad man ska klara eller definiera som mycket eller lite. Alla har sina förutsättningar. Vad jag egentligen vill säga är: Jag känner mig lite trött. Och när jag ser på mitt liv ur det här perspektivet, med mina förutsättningar och utifrån hur jag fungerar, känns det inte så konstigt.

Så nu: Inga mer graviditeter, inga fler spädbarn. När vi lämnade 2013 lämnade vi vårt sista år som bebisföräldrar. This uterus has left the building.

You lose some, you win fantastiska treåringar

IMG_5507

IMG_5486

Varje gång jag ser att någon får sitt första barn är min reflex-tanke: Stackars. Stackars er. Alltså, grattis till själva faktumet, ett barn, en skatt, allt det där, men omställningen, böket.

För mig var den första tiden bara stackars. Uslig och jobbig och jag ville bara gå tillbaka till att inte ha barn. Inget stämde, inget fungerade. Kändes det som. Jag  fattar att det är min upplevelse och att det kan vara olika, men som sagt, reflextanken. Era stackare.

Andra barnet, däremot. Räkmackan! Fast det är klart, minus alla som får barn lika tätt som vi. Reflexen: Stackare. Varför utsätter ni er, varför väntade ni inte ett halvår? Återigen: Min upplevelse yada yada yada, men likväl ligger det där i ryggmärgen: Stackare.

Men med det sagt. Att börja komma över den där puckeln och känna hur godsakerna börjar hopas. Alla ni som har barn som börjar närma sig två och uppåt: Lyckostar! Att ha en treåring (snart!) är ungefär världens finaste och roligaste. Och att Sigge äntligen börjar komma ut ur den här spädbarnsbubblan och bli ett barn istället för en bebis – hurra och äntligen!

Jag har svårt att rekommendera att vara gravid och att ha nyfödingar. Det var liksom inte riktigt för mig, kan vi väl säga. Sigge var en söt och lättsam räka som nyfödd men helst aldrig igen tack så mycket. Men barn som kan prata, gå, spela ballongspelet, ljuda-läsa m-a-mm-a och sjunga en hel massa sånger, får ni chans på en sådan eller två – slå till!

2012: Hälsan

IMG_3035

2012. Det där med hur man kan må. Ganska tidigt i januari gick det upp för oss att vi var med barn igen. Det var planerat och efterlängtat och sprallet i mig var på topp. Nevermind illamående och tröttheten.

Men så i vecka 10, ni vet, innan man kanske berättat för folk, smällde det till med foglossningar. Jag hade ingen mage, men jag hade ont, väldigt ont.

Och så fortsatte det genom hela graviditeten. Lite bättre vissa veckor men aldrig riktigt bra, och mot slutet riktigt, riktigt dåligt. Så där att allt jag kunde göra var att parkera mig i tevefåtöljerna. Ni säger att sommaren försvann i kallt väder – jag säger att det vet jag inget om. Jag var ändå mest bara inomhus.

Kanske man kan drifta sig till att säga att det inte var så konstigt att jag gick upp 30 kg den här gången.

Sedan har vi vattnet, allt detta vatten. I min gravida kropp alltså. Svullna fötter, svullna och värkande händer. Nä, det var inte roligt att vara gravid den här gången, inte alls faktiskt.

Men sedan! Först en förlossning på knappt tre timmar där barnet i princip halkade ut. Ont gjorde det förvisso, men snabbt gick det. Och återhämtningen sedan, som skulle få en Oscar om det fanns sådana för återhämtning. För plötsligt var ju alla besvär borta. Jag åt värktabletter i två dagar, blödde i två veckor och sedan var det bra. Inte ens att jag bröt amningen efter tre dagar ställde till med besvär.

Så hela hösten post-förlossning har jag mått nästan larvigt bra. Lite trött för all del, men inte särskilt farligt. Och att vara färdig med barnaalstrandet gör att det känns som att jag nu kan börja reclaima min kropp.

Pain is just Sixten leaving the body

Den 17/9 klockan 14.59 föddes Sixten Mörling. Han dröjde lite för länge för min smak vad gäller dagar och veckor, men kompenserade det genom en snabb förlossning. Nicklas fick kallas hem från personalmöten han åkt till någon timma innan då jag inte hade några känningar, förlossningspersonalen fick kallas in när Nicklas insåg att jag ju krystade – ”Det kommer något”, sa jag något förvånad. Så kan det gå.

Knappt ett dygn på BB och sedan hem.

Det är som att se allt det tidiga med Rut men som genom ett negativ – nästan allt blev tvärtom. Graviditeten: Med Rut problemfri, med Sixten alla dessa krämpor. Rut som kom tidigt, Sixten som drog över. Förlossningen: Den utdragna med Rut som slutade i sugklocka och värk ett halvår framåt. Den väldigt kvicka med Sixten. BB: Fem jobbiga dygn med Rut som fick mig att mynta begreppet ”Fascist-BB”. inte ens ett dygn och dessutom ett enkelt med Sixten.

Fast allt det där är ju underställd det som kommer efter. Med Rut: Ett stort hål av hopplöshet och självförakt. Att inte älska sitt barn. Att göra det man måste men att det man måste inte är det man vill. Att se barnet men inte vilja vara mamman. Fyra helt borttappade månader.

Därför hade jag inga preferenser till hur det skulle kunna kännas med en Sixten. Min grej är ju inte främst småräkor, jag har älskat hur det har gått framåt med Rut. Hon har genom hela sin utveckling varit en fantastiskt liten person, men hela tiden trumfat sig själv. Tiomånaders-Rut bräckte åttamånaders-Rut och så vidare.

Men så visar det sig att räkan Sixten minsann har sina kvalitéer, big time dessutom. Jag tvivlar inte på att fyramånaders-Sixten kommer bräcka fyradagars-dito, men den senare är inte så pjåkig han heller, tvärtom.

Så. Tvåbarnsmamma. Fint, stort, härligt och allt det där. Och så klart ganska läskigt och överväldigande om man ser det i ett lite större perspektiv. Natta två barn, själv? Något säger mig att det kan vara en utmaning i stil med medling av FN.

V. 40

Just nu är jag min graviditet. Jag skulle önska att det vore åtminstone lite annorlunda, det skulle räcka med att kunna göra något annat än att pusta ungefär, men just nu är det som det är.

Som tur var känns hela grejen åtminstone lite naturligare än när det var dags för Rut. Nu är jag redan förälder. Därför har det också känts naturligare att fixa lite inför vad som komma skall. Som att ta fram Ruts bebiskläder och dela upp garderoben syskonligt.

Eller ta fram andra kvarvarande saker, fast kanske lite mindre roliga sådana än garderobsgrejer.

Köpa ett paket av de där ytte-pyttisarna.

Ha bb-väskan packad och klar.

Nicklas fixade till en spaljé med tillhörande grind så att Rut hindras att slå ihjäl sig även från nedervåningen. Fast bilden visar alltså spaljén in the making.

Ruts första (och nuvarande) säng fick vi, lillebrors första säng har vi lånat. Den ska alltså stå mot vår sängsida.

Och så har vi köpt en syskonvagn, en Brio Double Wave för de som bryr sig. Begagnad förstås.

Sedan har vi även köpt en begagnad spjälsäng att ha som sovplats på övervåningen, men den blir det ingen bild på för Nicklas vill inte sätta ihop den än. Synd att jinxa, eller något sådant antar jag. Ehrm.