Du måste så lite

IMG_0919
En annan tid, ett annat liv.

Det här är så klokt skrivet av mina vänner på bloggen Baking Babies – för övrigt en blogg-guldgruva ur så många aspekter. Mia skriver om hur den första tiden med ett nyfött barn kan ses som en fjärde trimester, dvs som en regelrätt förlängning av graviditeten, och jag stämmer verkligen in. Jag unnar så väl alla som har en fantastisk tid som nyblivna föräldrar, men jag tror att det för nästan alla så är det åtminstone både-och, inte minst med första barnet.

Jag kan såklart bara utgå från mig själv, men. Den där känslan av noll koll. Hur gör man? Hur tar man hand om ett barn? Känslan av utsatthet, det överväldigande i att någon nu är helt beroende av mig, och att mitt eget hjärta numera är så hudlöst. Oron.

Allt kroppen ska ta sig igenom – avslag, amningen som kanske (ofta) strular. Frossa och mjölkstockning. Läckande bröst. Svettningarna! La mig huttrandes, vaknade sjöblöt. Huden på magen som kändes konstig vid beröring. Underlivet och olika stadier av ömhet och trasighet. Känslan av att inte alls känna igen sin kropp vare sig till utseende eller funktion.

Att hela tiden vara på helspänn över bebisens behov – sömnen, maten, alla försök att få bebisen att sova någonstans utom på mig. Tröttheten. Gråten. Stressen över att inte själv få sova.

Stressen över att inte veta hur livet skulle se ut framöver. Jag var så stressad över att jag inte kände mig så där avslappnad. Jag ville vara en sådan där mamma som tog vagnen och åkte till stan och fikade – jag tror att jag har åkt två gånger själv med barn och vagn till stan. Jag orkade inte, ville inte. Det kändes nästintill oöverstigligt.

Och så mitt i det hela: Starta en kyrka, det kunde jag, det ville jag, och det gjorde jag därför också. Konstigt det där. Så jag säger inte att man inte kan eller orkar något alls. Bara att man kan kanske inte alltid vill eller orkar det man tror att man borde vilja eller orka.

Jag försökte vara snäll mot mig själv, men visste inte riktigt hur eller i vilken utsträckning, när det kom till hur mitt liv skulle se ut, förutom att ta hand om bebisen och mig själv. Skulle man orka umgås med människor? Skulle man orka fixa sig, laga mat, prata? Skulle man orka uppskatta allt för att ”bebistiden går så fort”?

Jag förstod inte riktigt då att vara snäll mot mig själv skulle betytt ”Gör bara det du vill och orkar och strunta i allt annat”.

Den uppmaningen, med tillägget ”Det blir bättre” på raden under skulle jag önska att alla förstagångsföräldrar fick med sig hem som en stor broderad tavla som man kunde hänga hemma och påminnas om varje dag under den första tiden.

Och så ett litet ps: Nä, i den här texten finns det inte någon passus om hur jag samtidigt, trots allt, var världens lyckligaste. Det beror helt enkelt på att jag inte alls kände så, eftersom jag halkade in i en förlossningsdepression. Som tack och lov inte blev så långvarig, livet rätade upp sig bra till slut ändå. Det blev helt enkelt bättre.

Fyra år, flera liv

Bloggandet hamnade på tork. Tankar och känslor är det ju – eh – aldrig brist på i mig, men jag vet inte mer än att till slut hade jag inte sagt a men var redan vid b och på väg mot c, och jag visste helt enkelt inte var jag skulle ta vid i bloggandet. Jag hamnade mer och oftare på Instagram – saknar någon bloggen så är jag mer ganska frekvent där.

Men. Blogga vill jag ju och vad passar bättre denna dag än att göra det med den äran och dra på med ett fullskaligt epos till inlägg. Långt, länkat, bilder, ni vet. Femrätters och gräddtårta till efterrätt. Om mig, så en något ensidig femrätters. Jamen, det är ju min blogg.

För: Fyra år, men flera liv.

Idag är det fyra år sedan. Fyra år sedan ett nytt liv, och då menar jag inte bara det liv som heter Rut Mörling, utan även det nya för mig. Mamma. Förälder.

IMG_0742

Fyra år, men hur många liv? För det känns som att jag har hunnit leva så många på de här fyra åren. Den första, omtumlande tiden med ett litet barn. Fysiskt ont överallt, svart i själen. Längst ned i gropen och så upp igen, tilltufsad men okej. Och så parallellt: Renovera ett stort hus.

Att officiellt starta Tjugofyrakyrkan, mitt i allt detta. Rut var sju veckor när vi drog igång. Ett nytt liv på alla sätt och vis. Och oj, kärleken till denna kyrka, vad den lyft och burit mig! Jag kan verkligen inte sätta ord på hur mycket Tjugofyrakyrkan betytt och betyder för mig och min egen, personliga tro och mitt liv i stort, jag är tacksam precis varje dag för det. Men okej, ibland försöker jag sätta ord på det. 

Det tog så lång tid för mig, det där med att känna mig som en förälder. Och ändå försökte vi ganska så kvickt med att få till en till, och även om det bara är 21 månader mellan dem så hade vi redan försökt ett tag. Och sedan näst intill chock över hur enkelt allt gick med Sigge – väl efter 7 månader av foglossning förstås – enkel förlossning, enkel återhämtning, enkelt det där med sömnen, allt bara enkelt. Om det inte hade varit för det där att de plötsligt var två, de där barnen, hade nästan allt varit enkelt. Och hur jag under ungefär fem veckor om året kämpande med att ha två barn hemma medan Nicklas var iväg och jobbade borta. Ödmjukande är ett understatement. Alla som gör detta själva, alltid..

IMG_3552
Det här kan vara min favoritbild på barnen tillsammans.

Och så har det snurrat på. Barnen, familjen, kyrkan, livet. Vardagen; svårigheten ibland i att hitta balansen, för en själv, för förhållandet. Alla gånger jag brustit, gråtit, fräst, stängt ner. Hur jag sa upp mig för att vi insåg att det inte längre var något alternativ att ha ett heltidsjobb vid sidan av att vara pastor. Jag blir fortfarande lite tårögd när jag minns alla känslor samlade i de här (1) två inläggen (2). Fyra år, alla dessa liv.

Jamen kom igen, vad väntar ni er vad gäller pompösa claims, jag är en grubblare. Ge mig ett tangentbord och det här är vad som kommer ut när det handlar om mig och mitt. Svårmod, pretentiöst, kvasifilosofiskt och alldeles lagom med självinsikt.

Fyra år men så många liv. Det har varit mina mest definierande år, mina mest utmanande år, mina mest utvecklande. Läs den här bloggen från fyra år tillbaka och fram tills nu och det har inte varit mina mest lättsamma år. Jag tror att jag kan dryfta mig till att säga att jag har varit mindre glad, mindre nöjd under dessa fyra år än under åren innan, men mer lycklig i grunden, om någon förstår. Livet har både skavt mer men samtidigt varit så mycket mer rätt.

Ibland känns det som att jag gått igenom en kvarn, malts ned och kommit ut som något, någon annan. Både som något mer och samtidigt mindre definierat. Jag vet mer om vem jag är – styrkor och svagheter, roller och uppgifter – men jag vet också mer nu än förut att människan är en process. Jag vilar mer i nu än förut att jag inte är färdig. Fyra år är inte tillräckligt för alla hårfärger och frisyrer som finns.

Image (4) thumb-ludenskalle_2.jpg for post 1208Bild 2012-01-27 kl. 19.24 #3Bild 2012-11-11 kl. 22.37Bild 2013-05-12 kl. 20.03Bild 2013-08-25 kl. 21.40Bild 2013-09-19 kl. 21.15 #2Bild 2014-01-01 kl. 21.01 #2Bild 2014-09-13 kl. 14.20

Fyra år och det känns som att livet står inför ett skifte. Det kan vara bara en känsla, men det kan också vara detta att Sigge börjar på förskolan nästa år – femton diamantprydda timmar i veckan! – och att detta evinnerliga pusslandet med tid som inte går ihop kommer att lägga sig något. Efter fyra år så kommer vi inte längre behöva få ihop småbarnsliv på heltid med kyrka på i princip heltid och studier på halvtid och övriga jobb på deltid.

Fyra år och jag går in i det femte. Jag hoppas inför detta nya på tid, det gör jag allra mest (nej, jag har ännu inte läst någon av böckerna på bilden). Tid som kan normalisera tillvaron lite, tid som kan skapa bättre förutsättningar för lite mer av den där ytliga förnöjdsamheten, allt medan grundkänslan av gott och rätt får ligga kvar i botten. I övrigt fortsätter jag gärna med att leva flera liv i ett.

En sak till: Fyra år, och vigselringen är tillbaka, den som jag tog av mig när jag var gravid med Rut. Nog så stort!

Bild 2014-12-11 kl. 20.56

Feel I’m coming back to life

Bild 2013-04-11 kl. 20.44
Nästa vecka åker hårhjälmen av igen.

Ibland vet man inte vad man har varit med om – ATT man varit med om något – förrän man är på andra sidan. Idag insåg jag att jag fått två barn och kommit ut på andra sidan med mig själv i behåll.

Inte så att jag har mått särskilt dåligt efter att Sixten kom. Tvärtom, jämfört med Rut har jag mått oförskämt bra. Men idag kunde jag se att det fanns ett bakom mig, en tid som trots bra har varit allt annat än normal. Två barn på 21 månader, en förlossningsdepression, foglossningar och kilon, nedlagd amning x 2 och sömnbrist.

Att då känna känslan kläckas av att nu, nu är jag på andra sidan. Nu känner jag mig normal, två barn rikare, men normal, i ett mer än bara näpperligen hanterbart liv. Fortfarande ett småbarnsliv, men mig själv.

En del kanske inte hamnar där alls, i den där känslan av att vara osynk med tillvaron. En del är kvar där i många år. Men idag insåg jag att det finns ett förut och det finns ett nu, och jag är så väldigt tacksam över nuet.

Tio dagar senare

Jaha, men annars då? Jotack.

När kroppen lyxar till det med att återhämta sig så fort får man passa på så att hjärnan verkligen hinner med. Jag är lagd så att jag gärna vill hitta ett slags status quo fort vad det än gäller i livet. Jag vill ha det normalt, eller nja, gärna extraordinärt hela tiden men så att det är det extraordinära som blir det normala. Därför var det lite för lätt för mig att rusa på de där första dagarna, det funkade ju.

Som tur var tvingade hjärnan sig i kapp och jag lyckades till slut mentalt ta in allt det stora i att ha gått igenom en förlossning (igen), att det nu finns ett litet pyre här hemma (igen), och att jag dessutom den här gången har förmånen att njuta redan från start. Man ska väl inte ropa hej men det verkar inte bli någon förlossningsdepression den här gången.

Och hörrni, i dag var det premiär-tur! Promenad med syskonvagnen till BVC. Två stolta föräldrar, två fina barn. Tänk att något så vanligt kan kännas och vara något så särskilt och unikt.

Pain is just Sixten leaving the body

Den 17/9 klockan 14.59 föddes Sixten Mörling. Han dröjde lite för länge för min smak vad gäller dagar och veckor, men kompenserade det genom en snabb förlossning. Nicklas fick kallas hem från personalmöten han åkt till någon timma innan då jag inte hade några känningar, förlossningspersonalen fick kallas in när Nicklas insåg att jag ju krystade – ”Det kommer något”, sa jag något förvånad. Så kan det gå.

Knappt ett dygn på BB och sedan hem.

Det är som att se allt det tidiga med Rut men som genom ett negativ – nästan allt blev tvärtom. Graviditeten: Med Rut problemfri, med Sixten alla dessa krämpor. Rut som kom tidigt, Sixten som drog över. Förlossningen: Den utdragna med Rut som slutade i sugklocka och värk ett halvår framåt. Den väldigt kvicka med Sixten. BB: Fem jobbiga dygn med Rut som fick mig att mynta begreppet ”Fascist-BB”. inte ens ett dygn och dessutom ett enkelt med Sixten.

Fast allt det där är ju underställd det som kommer efter. Med Rut: Ett stort hål av hopplöshet och självförakt. Att inte älska sitt barn. Att göra det man måste men att det man måste inte är det man vill. Att se barnet men inte vilja vara mamman. Fyra helt borttappade månader.

Därför hade jag inga preferenser till hur det skulle kunna kännas med en Sixten. Min grej är ju inte främst småräkor, jag har älskat hur det har gått framåt med Rut. Hon har genom hela sin utveckling varit en fantastiskt liten person, men hela tiden trumfat sig själv. Tiomånaders-Rut bräckte åttamånaders-Rut och så vidare.

Men så visar det sig att räkan Sixten minsann har sina kvalitéer, big time dessutom. Jag tvivlar inte på att fyramånaders-Sixten kommer bräcka fyradagars-dito, men den senare är inte så pjåkig han heller, tvärtom.

Så. Tvåbarnsmamma. Fint, stort, härligt och allt det där. Och så klart ganska läskigt och överväldigande om man ser det i ett lite större perspektiv. Natta två barn, själv? Något säger mig att det kan vara en utmaning i stil med medling av FN.

Kolla, en utläst bok!

Det här med att bli och vara mamma. Jag hade inga särskilda förväntningar eller bilder över hur jag ville vara som sådan, så efter den första tiden av förlossningsdepression (då jag ville vara allt utom just mamma) har jag känt mig ganska så trygg i förälderrollen. Jag känner inte att jag behöver leva upp till någon slags idealbild och brottas inte heller med att man måste göra på något särskilt sätt, följa någon speciell pedagogik.

Jag är en rätt så pragmatisk förälder, det som funkar, funkar. Jag (och Nicklas) har naturligtvis gått efter hur vi helst vill ha det, exempelvis när det gäller rutiner, sömn osv, men samtidigt försökt se vad som funkar med det utifrån den person som Rut själv är. Hade hon exempelvis inte svarat bra på regelbundna sovtider och rutiner hade vi knappast fortsatt utan försökt hitta vad som funkat för just oss tillsammans.

Därför var det ganska intressant för mig att läsa Malin Bergströms ”Att bli mamma”. Bergström är psykolog inom BUP och sätter fingret på, som jag tolkar det, det pragmatiska föräldraskapet. Att lita på sin egen förmåga och att inse att både barn och vuxna sinsemellan fungerar olika. Hon tar upp faktorer som många föräldrar ofta brottas med: IIska (både hos barn och föräldrar), rädsla för inkonsekvens inom uppfostran, anknytning och separation bland mycket annat, och lyckas i mitt tycke undvika diken utan navigerar smidigt emellan. En bok som känns klok och utan pekpinnar, men som är full med boost och uppmuntran till föräldraskapet.

Och allt detta bara av en slump då jag scannade av utbudet för e-böcker till ipaden. Typiskt smidigt, typiskt bra.

Snabbspolat

Jag börjar ha nedräkning för de där kravlösa dagarna, de när jag, Nicklas och Rut mest ska ta dagarna som de kommer. Vintern och våren har varit en spännande tid men rätt så intensiv. Jag roade mig med en sammanställning av hur januari tills nu har sett ut:

Tjugofyrakyrkan firade ett år som kyrka med stort kalas den 29/1. Samma dag hade vi vår första minikonferens Expansion, med deltagare från både Sverige och Finland.
Fotograf: Hannah Svantesson

Efter det började vi ha gudstjänst varje söndag, och har betat av 22 gudstjänster. Tre av dem har varit med externa gästtalare, på två gudstjänster har två av våra egna talat, och av resterande 17 gudstjänster har jag talat på åtta. Ganska jämt fördelat mellan mig och Nicklas måste man väl ändå säga.

Under våren höll vi under tre lördagar vår första relationskurs med runt fem par.

I januari var jag och undervisade på Teamträningsskolan, och i februari var jag alldeles hemligt nygravid och gick vigselförrättarkurs under tre dagar. I mars var vi i Västerås på Pingst Församlingsplanteringskurs modul 3 och undervisade.

I april höll jag min första vigsel!

I maj åkte vi till Malmö för Pingst Församlingsplanteringskurs modul 4, och i slutet av månaden åkte vi till S:t Petersburg.

I början av juni gick Fyrtioåtta timmar av stapeln för andra året i rad, Tjugofyrakyrkans tvådagarsläger. Helgen efter det hade jag förmånen att få tala på Nyhemsveckan, Pingströrelsens årliga största samling.

I juli tänkte vi försöka vara lite lediga, i den bemärkelsen att inte ha så mycket inplanerat. Nästa vecka går jag in i vecka 30 i graviditeten. Det har bara rasslat till, kan man lugnt säga, och det känns som att det är läge att försöka ta vara på tiden som vi bara är tre, som vi fortfarande ganska enkelt kan ha barnvakt.

Hela juli tar Tjugofyrakyrkan sommarledigt från Femton:nollnoll, men inte från att vara kyrka. Så klart. Därför kommer det att hända något varje söndag – häng av olika slag – men inget i Flemingsberg. Vi kör igång igen med Femton:nollnoll den 5/8, och då tänkte jag passa på att klämma in ett treveckors-tema medan jag ännu har bebisen innanför magen istället för utanför.

Sedan i september kommer lillebror. Jo tjena, snacka om ett nytt kapitel, igen. Bebis all over, igen, nattmatningar, allt det där, igen. Förlossningsdepression, inte så gärna igen. Men gärna en liten varelse att blödigt älska och ge sitt liv för, igen.