2015 börjar nu

Äh jag vet att den här bloggen oftast blir mitt melankoliska utlopp. Men om inte här, var? Sådant som är mindre enkelt att sätta pratade ord på hamnar här, men det betyder inte att det är alla orden jag har. I så fall skulle jag gått in i något slags mute-läge på sistone så sällan som jag skriver, och det har inte hänt senast jag kollade.

Men jag tänker att nu, nu har livet startats om. Om jag ändå ska fortsätta med de där stora orden. Nu har jag skrivit min sista tenta på ett tag, nu tar jag studieuppehåll på obestämd tid, och käftsmäll-veckorna som inlett 2015 är över.

2014 var ett bra och utmanade år, men till slut kände jag mig som ett upptvinnat gummiband över allt jag både gjorde och inte hann med. Jag har saknat att kunna mata de där enkla sidorna och känslorna i livet, jag hoppas att det blir mer av det nu.

Den här veckan när jag behövt plugga tenta och Nicklas opassande nog haft en borta-vecka så har världens bästa föräldrar på båda våra sidor haft barnen rätt mycket. Och all heder åt dem, mor- och farföräldrarna, men det kan vara på sin plats att ge en eloge åt ungarna; storasyster och lillebror. Barnen som får stå ut med sin ibland rätt lynniga mamma. Världens finaste ungar, så klart. Och att det är lite lättare att skriva så med dem på avstånd, medan de sover, tar faktiskt inte bort själva faktumet.

I förrgår natt sov jag själv, medan Nicklas sov med båda barnen. Jag vaknade på morgonen av barn som springer in till mig medan storasyster mässar en (egenkomponerad) ramsa:

Två söta barn som vill sova hos sin mamma,
inte hos sin pappa,
kryper upp i sängen,
gosar under täcket.

Sedan efter det blev det lite mer kryptiskt med luvtröjor och gardiner, men jag tror att det där var min bästa väckning någonsin.

Och om jag ska fortsätta att slösa på kärleken, det är en sådan dag: Vi var bjudna på kalas idag, och på hemvägen var Rut frustrerad över det där att hon inte fått paket. Hon kände sig inte nöjd med sina egna födelsedagspresenter och julklappar, hon ville ha ett hus. Ett hus man kunde gå in i. Ett hus man kunde ställa på gräset. Ett mat-hus, oklart vad just det betydde. Eller åtminstone en överraskning.

Och jag var inte på humör utan sa mest att nej, man får inte alltid något bara för att man vill. Medan Nicklas när vi kommer hem säger till barnen att han ska fixa något, slår in två burkar med playdoh-lera, släcker i köket och tänder levande ljus, skriver barnens namn på paketen och ger barnen, som andäktigt öppnar och tjuter av glädje över den där leran. Jag är bortom tacksam över mitt liv och min familj.

familjen

Fyra år, flera liv

Bloggandet hamnade på tork. Tankar och känslor är det ju – eh – aldrig brist på i mig, men jag vet inte mer än att till slut hade jag inte sagt a men var redan vid b och på väg mot c, och jag visste helt enkelt inte var jag skulle ta vid i bloggandet. Jag hamnade mer och oftare på Instagram – saknar någon bloggen så är jag mer ganska frekvent där.

Men. Blogga vill jag ju och vad passar bättre denna dag än att göra det med den äran och dra på med ett fullskaligt epos till inlägg. Långt, länkat, bilder, ni vet. Femrätters och gräddtårta till efterrätt. Om mig, så en något ensidig femrätters. Jamen, det är ju min blogg.

För: Fyra år, men flera liv.

Idag är det fyra år sedan. Fyra år sedan ett nytt liv, och då menar jag inte bara det liv som heter Rut Mörling, utan även det nya för mig. Mamma. Förälder.

IMG_0742

Fyra år, men hur många liv? För det känns som att jag har hunnit leva så många på de här fyra åren. Den första, omtumlande tiden med ett litet barn. Fysiskt ont överallt, svart i själen. Längst ned i gropen och så upp igen, tilltufsad men okej. Och så parallellt: Renovera ett stort hus.

Att officiellt starta Tjugofyrakyrkan, mitt i allt detta. Rut var sju veckor när vi drog igång. Ett nytt liv på alla sätt och vis. Och oj, kärleken till denna kyrka, vad den lyft och burit mig! Jag kan verkligen inte sätta ord på hur mycket Tjugofyrakyrkan betytt och betyder för mig och min egen, personliga tro och mitt liv i stort, jag är tacksam precis varje dag för det. Men okej, ibland försöker jag sätta ord på det. 

Det tog så lång tid för mig, det där med att känna mig som en förälder. Och ändå försökte vi ganska så kvickt med att få till en till, och även om det bara är 21 månader mellan dem så hade vi redan försökt ett tag. Och sedan näst intill chock över hur enkelt allt gick med Sigge – väl efter 7 månader av foglossning förstås – enkel förlossning, enkel återhämtning, enkelt det där med sömnen, allt bara enkelt. Om det inte hade varit för det där att de plötsligt var två, de där barnen, hade nästan allt varit enkelt. Och hur jag under ungefär fem veckor om året kämpande med att ha två barn hemma medan Nicklas var iväg och jobbade borta. Ödmjukande är ett understatement. Alla som gör detta själva, alltid..

IMG_3552
Det här kan vara min favoritbild på barnen tillsammans.

Och så har det snurrat på. Barnen, familjen, kyrkan, livet. Vardagen; svårigheten ibland i att hitta balansen, för en själv, för förhållandet. Alla gånger jag brustit, gråtit, fräst, stängt ner. Hur jag sa upp mig för att vi insåg att det inte längre var något alternativ att ha ett heltidsjobb vid sidan av att vara pastor. Jag blir fortfarande lite tårögd när jag minns alla känslor samlade i de här (1) två inläggen (2). Fyra år, alla dessa liv.

Jamen kom igen, vad väntar ni er vad gäller pompösa claims, jag är en grubblare. Ge mig ett tangentbord och det här är vad som kommer ut när det handlar om mig och mitt. Svårmod, pretentiöst, kvasifilosofiskt och alldeles lagom med självinsikt.

Fyra år men så många liv. Det har varit mina mest definierande år, mina mest utmanande år, mina mest utvecklande. Läs den här bloggen från fyra år tillbaka och fram tills nu och det har inte varit mina mest lättsamma år. Jag tror att jag kan dryfta mig till att säga att jag har varit mindre glad, mindre nöjd under dessa fyra år än under åren innan, men mer lycklig i grunden, om någon förstår. Livet har både skavt mer men samtidigt varit så mycket mer rätt.

Ibland känns det som att jag gått igenom en kvarn, malts ned och kommit ut som något, någon annan. Både som något mer och samtidigt mindre definierat. Jag vet mer om vem jag är – styrkor och svagheter, roller och uppgifter – men jag vet också mer nu än förut att människan är en process. Jag vilar mer i nu än förut att jag inte är färdig. Fyra år är inte tillräckligt för alla hårfärger och frisyrer som finns.

Image (4) thumb-ludenskalle_2.jpg for post 1208Bild 2012-01-27 kl. 19.24 #3Bild 2012-11-11 kl. 22.37Bild 2013-05-12 kl. 20.03Bild 2013-08-25 kl. 21.40Bild 2013-09-19 kl. 21.15 #2Bild 2014-01-01 kl. 21.01 #2Bild 2014-09-13 kl. 14.20

Fyra år och det känns som att livet står inför ett skifte. Det kan vara bara en känsla, men det kan också vara detta att Sigge börjar på förskolan nästa år – femton diamantprydda timmar i veckan! – och att detta evinnerliga pusslandet med tid som inte går ihop kommer att lägga sig något. Efter fyra år så kommer vi inte längre behöva få ihop småbarnsliv på heltid med kyrka på i princip heltid och studier på halvtid och övriga jobb på deltid.

Fyra år och jag går in i det femte. Jag hoppas inför detta nya på tid, det gör jag allra mest (nej, jag har ännu inte läst någon av böckerna på bilden). Tid som kan normalisera tillvaron lite, tid som kan skapa bättre förutsättningar för lite mer av den där ytliga förnöjdsamheten, allt medan grundkänslan av gott och rätt får ligga kvar i botten. I övrigt fortsätter jag gärna med att leva flera liv i ett.

En sak till: Fyra år, och vigselringen är tillbaka, den som jag tog av mig när jag var gravid med Rut. Nog så stort!

Bild 2014-12-11 kl. 20.56

Säg hej till surmamman

Bild 2014-05-22 kl. 11.28 #3

Senaste dagarna har jag varit en surmamma. Sa för några dagar sedan till maken att det hade det varit en sådan dag då det bara var tråkigt att vara förälder. Bara. Utan någon fin, omskrivande ”Men det är klart…”, utan bara tråkigt, rakt upp och ned. Blah. Nu är dessutom maken bortrest några dagar. Man kan väl säga som så: Det blir inte direkt bättre av att han är borta.

Jag har försökt rannsaka vad det beror på, och har landat i detta: Barnen är lite ur fas, lite fysiskt, lite själsligt. Det gnälls mycket, det hostas, faser gås igenom och så har något nytt kommit in på agendan: Hysteriska utbrott från dottern för småsaker.

Man kan naturligtvis undra vad som är hönan eller ägget, surmamman eller faserna. Men jag röstar faktiskt för det senare.

Surmamman är inte en mamma jag är stolt över. Surmamman har kort stubin och fräser. Jo, jag är så klart en ansvarstagande förälder och har inte ventilerna på fullt ös, jag tvingar mig att tygla mig, men ibland pyser det ändå igenom. Jag hör vad jag säger innan jag hinner stoppa det.

Men något har jag ändå gjort rätt, för mitt i en argumentation med dottern kring huruvida man får göra på ett visst sätt och huruvida det kan göra mamman arg, säger dottern så här:

– Mamma, du älskar oss ändå. Du älskar alltid oss!

Ja, finaste ungarna. Jag älskar alltid er, till månen och tillbaka. Till och med när det är lite tråkigt, det här med att vara förälder. Till och med när jag är sura skräpmamman. Och på något sätt var det nog det bästa hon kunde säga. Att det har gått fram, att det trumfar allt för henne, allt surt och allt gnäll. Att hon vet att hon och lillebror alltid, alltid är älskade.

Från mig till mig

IMG_3552

Jag skulle vilja skriva till Lydia Mörling, nybliven tvåbarnsmor.

Alltså, du som slet ditt hår där under hösten 2012 och ett bra tag framåt av att ha två små samtidigt. Livet fortsatte ju i samma tempo. Du var pastor, då precis som nu. Maken åkte på jobba-borta-veckor och schemat var späckat, då precis som nu. Ruts förskolestart låg ett år fram i tiden.

Hur du tänkte att det aldrig skulle gå att natta dem båda ensam. Hur det inte heller gick, där och då. Hur långa dagarna kunde vara.

En pytte och en lite mindre pytte. En Rut som inte ens börjat prata. En Rut som inte alls gick att lämna framför teven, hon var inte intresserad. En Rut som det inte gick att resonera med. Och vilka vulkanutbrott det ledde till hemma. Från dig, från henne.

Jag skulle bara vilja säga detta: Plötsligt har det gått så långt åt andra hållet, plötsligt har det blivit så standard, att sådant som detta sker: Du lämnar maken i Tumba, tar bilen och åker hem själv med båda barnen och sköter allt kvällsfix själv med dem. Mat, pyjamas, tänder, nattning. Jo! Och inte bara att du gör det, utan du och maken lyfter inte längre ögonbrynen, ni bara säger okej och gör det, för det är inte längre något problem.

Plötsligt har den mindre pytte blivit ganska så ordentligt stor. Varit blöjfri så länge att ni nästan inte minns, sådant. Plötsligt är den pytte bara två storlekar efter den mindre pytte, äter samma sak, lägger sig samma tid. Sover i samma säng.

Så, Lydia anno hösten 2012: Om ett och ett halvt år ungefär, då kommer det inte att vända, då har det redan vänt. Då tar du hem barnen själv, nattar dem själv på en kvart och tänker inte mer på det, för det är så det oftast är. Tänk på det vid nästa kaosnatt. Det vänder.

Kraschen

Bild 2014-04-03 kl. 20.53

Jag hade väntat mig en krasch.

Det hade varit några intensiva veckor med Nicklas bortrest, tentaplugg, predikningar och så tentan. Jag hade väntat mig att krascha på måndagen – inte nödvändigtvis som i dåligt, men som i att ta slut.

Men så kom måndag, och jag tog inte slut. Tisdag, onsdag. Planerade in att gå och träna för första gången sedan besvärligt länge på torsdagen.

Så kom idag. Och så kom kraschen. Halsontet, tröttheten. Fulkraschen, surkraschen. Den där som gör att jag liksom hamnar utanför allting. Ögonen vänds inåt och jag ser mest allt som inte är.

Ensam kväll hemma och jag både badade och nattade barnen själv. Ingen ny kurslitteratur än och jag predikar inte på söndag så jag kunde ta det lugnt med semi-gott samvete åtminstone. Men hur? Med vadå? När jag mest känner längtet efter allt det där som inte är just nu. Som jag knappt vet vad det är. Jo, som jag vet mest är kraschen som talar. Så pass väl känner jag mig själv.

Så vad jag gör? Jag går ned till sovrummet, till mitt och Nicklas sovrum där jag nattat mina två små i vår stora säng. Jag tar med mig ipaden och sätter mig där mellan dem och surfar och tittar på teveserier. Jag vägrar att ge den där kraschen större dramatik än så. Där mellan mina två små känns tillvaron och vad och vem jag är som mest självklar. Där kan jag slappna av och veta att är jag här, är jag rätt. Oavsett.

Överlevnadslistan

Bild 2014-03-23 kl. 20.32 #2
Photo Booth har verkligen fått mig att inse hur trötta mina ögon ser ut. Eller ok, hur trött mitt ansikte ser ut.

Predikade i eftermiddags. Sedan hämta barnen hos dem ömma mormodern, hem, pyjamas, välling, natta två i stora sängen samtidigt. Det är mysigt för att det funkar. Nu: Jag tror att urvriden disktrasa är ett passande idiom här. Ikväll tar jag en paus från studier och jobb, men imorgon får jag lov att vara igång igen. Tenta på fredag, predika på söndag.

Imorgon sent någon gång kommer maken hem. De här ensamma dagarna har gått väldigt bra, men man kan inte ropa hej förrän sista dagen gått. Sista dagen brukar man liksom tappa fokuset lite. Sista dagen är som tre vanliga dagar. Sista dagen är det ultmata mamma-testet. Därför har jag sparat några trumfkort för att kunna fylla en eventuell långsam/plågsam dag. Vad sägs om:

– Baka bröd
– Göra egen leklera (och leka med)
– Leka med vatten
– Städa på nedervåningen
– Bada i badkar
– Gå till centrum (beroende på väder. Jag tar icke ut dessa två om det är skräpväder)
– Wildcard: Bjuda över någon på middag

På det här sättet borde vi överleva. Och det kan ju faktiskt vara så att vi imorgon får en lika smärtfri förmiddag som idag. Det måste ju ha hänt tidigare någon gång i världshistorien.

Plötsligt händer det

Det är väl bäst att passa på när det väl händer. Så här kommer det:

Världens bästa förmiddag med världens bästa ungar! Vilket ju per automatik gör mig till världens bästa mamma.

Båda barnen sov hela natten på var sin sida av mig i dubbelsängen, och vaknade klockan 06. Acceptabelt, då vi kunde leka och dra oss lite i sängen. Efter det har vi ätit frukost och barnen har varit på fantastiskt humör. Lekt tillsammans: Picknick-lek och astronaut-lek och bilgarage-lek och allt har bara varit mysigt. Vi har sjungit tillsammans (och någonstans här gick mamma-stapeln upp i taket) och jag har lekt med och varit ett under av förståelse och pedagogik, svarat och hjälpt och undvikit kriser genom avledande manövrar. Vi har gjort mellanmåls-smoothie tillsammans och jag fick lunch-söva Sigge utan störningar från Rut.

Vet ni vad som ändrats, om man jämför med tidigare ensamma-veckor? Barnen har blivit äldre. Jag har kanske blivit lite, lite klokare men framförallt: Barnen har blivit äldre. Det börjar jämna ut sig mellan dem. Och det fantastiska med det är ju att de bara blir äldre för varje dag! Än så länge är jag inte där att jag vill att det ska ta stopp. Så väx, småungarna, väx på ni bara!

Men okej. Nu när Sigge somnade kände jag att luften gick ur mig lite. Att gå ut, som var min duktiga plan, har jag lagt på hyllan. Vara ute kan de få vara när pappan kommer hem.

Klockan 15 predikar jag förresten, välkommen att beskåda denna världens bästa mamma där och då!