Men så länge: En badmor

Bild 2014-04-28 kl. 08.06
En badmor med en badmössa på huvudet, det fattar väl alla. Åtminstone om man är van vid treåringar.

Jag är ju en läsare.

I flera betydelser, men ändå inte. Inte just nu. Just nu läser jag i princip inget av nöje, en del av nytta. Något av tvång. Och jag som tidigare var en sådan som ställde klockan när jag hade sovmorgon bara för att få läsa ännu lite mer. Inte alls längre. Men jag är ju likväl en läsare, sådant tar man inte ur en så lätt, så det bränner i mig av saknad.

Det är inte först och främst tid som saknas. Jo, den saknas med, men tid skulle jag kunna knycka mig. Små uns här och där. Men jag saknar lust och jag saknar längtan. Och hur jag saknar detta sedan.

De som brukar läsa vet hur det är. Den förväntan man känner inför en noga utvald bok, om man så gått på utseendet, titeln eller hörda lovord. Roman eller fakta. Vart den boken sedan förhoppningsvis tar dig. Vad den rör om i dig, vad den låter dig känna. Alla dessa upplevelser, alla dessa världar som jag i princip nu kastar i soporna varje gång jag ratar. Alla dessa böcker jag aldrig kommer att komma tillbaka till. Så var det så klart tidigare också, men då var det ju åtminstone till fördel för en annan bok, en annan värld.

Men visst kan det komma tillbaka? Visst kan det väl komma en tid där tid och längtan faktiskt kan synka? Jo, så måste det vara. Jag är ju inte bara en badmor, jag är även en läsare.

S04E02 – Tisdag

Mobilen ringde kl 07, Sigge sov vidare. Jo, det händer tydligen! Te, framför allt te, och sedan hejdå till pappan. Barnens pappa alltså.

Ni gillar snön, säger ni. Rut också. Jag tycker väl sådär. Bylsa på två barn så där erbarmligt mycket, alla lager och så vidare, ta sig till förskolan där de i nio av tio lämningar är på väg ut när vi kommer. Men icke denna gång när jag har med mig Sigge. Såklart inte.

Efter lämningen som i övrigt gick bra tog jag och Sigge en promenad. Stjärna till mig. Sedan mellis och lite lek, för att gå över till sövning av barn. Sigge är 16 månader och han somnar fortfarande i vår ErgoBaby varje dag. Sjukt bra (begagnat) köp.

IMG_5688

IMG_5689
Öronbarn.

Sedan bylsa på lilla alla vinterkläder igen, gå till förskola och bylsa på stora medan lilla leker Bambi på hal is i förskolans hall iklädd raggsockor. Och så hemåt med en stor som vill utforska det mesta. Så klart. Hon fick utforska rätt mycket, så liten stjärna till mig.

Hemma. Varm choklad. Stjärna till mig. Och så besök av farmor och farfar – stjärnor till mig, med tanke på hur högt lek-, socker- och trevlighetsfrekvensen steg med dem.

Jamen kolla! Jag vann visst idag igen!

IMG_5690

Mother of the Day, jag vill tacka alla på hela jorden. Bara det att hittills ikväll efter nattningarna har barnen vaknat tre gånger. Sluta med det är ni snälla, jag sitter här och försöker njuta av segerns sötningsmedelsötma.

Förutom alla dessa åstadkommanden som prisvinnande moder har jag fixat med mina kommande studier idag. Kollat upp bibehållen SGI och allt det där, registrerat på CSN, beställt kurslitteratur och skrivit in tentadatum i kalender. Som ett proffs. Kanske finns det något att vinna där med?

Onsdag kl. 22.55

20131127-225246.jpg

Jag skulle vilja skriva något om livet. Något om utveckling, om att erövra något nytt. Jag skulle vilja skriva om möjligheter och val, och jag skulle vilja skriva om djup.

Jag tror nämligen att allt det där rör sig i mig. Men jag kan inte skriva om det, för det har inte kommit upp till ytan. Jag tror, hoppas att det pågår som en tryckkokande process djupt där nere, även om det här på ytan mest handlar om att hitta den lila gaffeln till den lila tallriken och det lila glaset, för att dottern menar att det måste matcha.

Jag vet att livet är det som händer nu och det är gott så. Men samtidigt så finns det något annat som pockar på. Jag längtar efter djup och jag längtar efter ork till djup. Jag längtar efter att få plats med rymligare tankar, bredare. Jag längtar efter ett liv som i större utsträckning handlar om annat än mig och mitt.

Jag kände ett nästintill fysiskt behov av tankar som inte är mina egna, och tog fram tre böcker med ambitionen att läsa dem inom en inte allt för lång tidsram. Talade nog hamnade de på handfatet när jag skulle ta kortet. Bland tandborstar och blöjor.

När vi brottas med att inte ha den tid man vill som småbarnsföräldrar, då brottas Nicklas med att inte hinna göra. Jag brottas med att inte hinna vara, inte hinna tänka.

Du och jag, Olga

IMG_4614

Idag köpte jag den här för ett presentkort från mitt kalas i maj, tack så mycket. Jag hade celebert sjukgymnastbesök här för någon vecka sedan för att rådfråga om min rygg som knasar, och beskedet blev att jag måste satsa lite mer på korsetten så jag orkar bära runt mig själv. Och mina barn. Så här ska core-tränas. Jag får väl fylla mitt behov av att ta i på gymmet via andra muskelgrupper.

Gymmet, ja. Jag behöver komma vidare, jag behöver lite nya utmaningar. Jag skulle kunna tänka mig att lägga ned allt jag gör på gymmet till förmån för basövningar med skivstång – knäböj, marklyft, bänkpress (de sista två gör jag redan men i smith/med kort stång med fasta vikter). Men jag är lite skraj för att lära in fel rörelse och knäppa till ryggen ytterligare så vi får se hur jag kan lösa det. Begränsningarna sitter mest i mitt huvud för all del, men jag har haft lite svårt att trolla bort mitt huvud på sistone.

Status quo

Bild 2013-05-19 kl. 21.13

Jag tror att termen du letar efter är ”galenpannatrött”.

Siggemannen vaknade före kl 05 imorse. Min tur att gå upp och ta morgonskiftet. Rut vaknade även hon av siggetjattret. Ledarsamling hemma hos oss kl 09, kyrka på eftermiddagen. Nu: En blöt fläck. Och då hade vi ändå barnvakt hela dagen åt Rut. Fantastiska mormor & morfar och farmor & farfar, vad skulle vi göra utan dem?

Ibland tänker jag att det finns indikationer på att jag är en supervarelse, världens bästa fru och mamma, kanske värdig ett nobelpris osv, se här bara:
– Trugar iväg maken på hockey och hamburgare
– Låter stora barnet leka med vatten i köket och blöta ned så mycket hon vill
– Tar fram fingerfärg och är så där lek-med-mig-mamma-vänlig
– Låter stora barnet baka bröd med mig

Men sedan kommer jag på hur jag också:
– Himlar med ögonen alt. suckar teatraliskt åt maken när han frågar något kring inköpslistan
– Viskar ”håll käften” (OBS VISKAR, jag tror inte att det är grund för anmälan till soc) till ett litet siggebarn som inte vill sova*
– Slänger iväg stora barnets napp för att visa hur dumt det var att hon slängde iväg lilla barnets napp. ”SÅ GÅR DET!”

Så vi kan väl säga att jag hamnar på plusminusnoll.

* Alltså. Inte så att det ingår i vår nattningsrutin. Det hände en gång. Got the book (and gave it as a gift).

Att inte fylla 36

Idag har jag inte fyllt 36, men likväl haft kalas. När man tillhör en släkt som min spelar det ingen roll om man fyller jämnt eller inte, har man kalas blir vi runt 25 personer. Vilket jag så klart älskar, vi pratar ju om min familj. Världens finaste familj.

SOM jag har suktat efter våren. Därför tyckte jag att vi kunde fira inte bara mig, utan även den. Och det gör man ju med att grilla, det vet ju alla. Och som det inte vore nog fixade min hamburgerkonnäsör till bror egenmalt kött till hamburgare. Jag i min tur stod för äkta hembakade hamburgerbröd. Och så lite övrig grillmat.

Man kan tro att det är en klyscha: Men kalas med barn! Småjobbigt ibland när man själv inte har barn, men rätt mysigt när man själv har dem. Se kusiner leka, se morbröder hålla i, yadayadayada.

Och så på kalas får man presenter. Jag lyckas alltid få de finaste presenterna, jag vet inte riktigt hur det kommer sig. Man skulle kunna dela upp presenterna i olika fina saker, som en svart väska i skinn. Skinn! Jag som alltid knatat runt med billiga Lindex-väskor som går sönder efter ett tag. Den här vill jag ha kvar länge. Och massor med fack, för läppstift, iPad och blöjor, typ.

IMG_3904

Sedan lyx i bemärkelsen finte. Åh.

IMG_3906

Och findricka. Jag har ju en fablesse för nykter vuxendricka.

IMG_3905

Alltså, blomman! Och kannan! Fint så man smäller av.

IMG_3908

Sedan kommer vi in på fina hårda grejer. Som i böcker och presentkort på böcker. Den här översta boken! Jag är så grymt sugen på att läsa den.

IMG_3907

Och så the h to the hårda. Jag älskar nörderi av det här slaget, ju mer bokstavskombinationer desto bättre:

IMG_3910

En galet fin dag. Och så säger vi i kör: HEJDÅ USLA VINTER!

Amning sucks

Inte för alla. Men för en del. För mig.

Jag ammade Rut i sju veckor. Det var sju veckor av bök, smärta och olust. Eftersom hon var gulsots-slö ville hon inte vara vaken eller äta, så var tredje timma fick vi väcka henne för en matning som i sin tur tog tid. På grund av dålig viktuppgång fick vi tilläggsmata med ersättning, och efter sju veckor gav jag upp amningen helt, då det dessutom visade sig när jag försökte pumpa ut bröstmjölk att jag hade nästintill obefintliga resurser på det området.

Lättnaden. Barnet blev mätt.

Den här gången tänkte jag vara pragmatisk, göra det som funkade. Om amningen skulle visa sig fungera kanske helamma i någon månad och sedan fasa ut.

Redan efter första dagen började det kännas kymigt. Samma praktiska strul som med Rut där ena bröstet ratades, samma frustration när barnet skrek och jag inte kunde få till det tillräckligt snabbt, tillräckligt bra. Och jag som mådde så bra i övrigt ville inte ge jobbiga känslor minsta lilla fäste den här gången.

Nä, amning är inte för alla. Tre dagar fick därför räcka den här gången, sedan bestämde jag mig för ersättning. Samma fantastiska lättnad – och glädje! – kände jag även denna gång. Barnet blev mätt.

Amning är jättebra när man vill, när det fungerar. Kanske hade jag kunnat få det att fungera. Men jag ville inte, ville inte kämpa mig igenom strulet, låta den här första tiden åter igen präglas av slit och vånda av amning. Det var inte värt det på något sätt.

Jag är väldigt, väldigt nöjd med att inte amma. För mig var det ingen sorg att ge upp amningen, utan en lättnad. Jag tycker helt enkelt inte om att amma. Det kanske inte är så vanligt, åtminstone inte att man säger det – det ligger rätt djupt rotat att man som kvinna ska kunna ge sitt barn mat (vilket jag ju gör!), men så är det för mig. Jag vill inte, jag trivs inte, there you go. För mig är det inte särskilt dramatiskt.

Sedan följer det med en del praktiska fördelar som jag gillar. Allt från mer banala aspekter som att inte behöva klä sig amningsvänligt, till lite större vinster som att båda föräldrarna kan mata.

Tacksamt nog har jag inte mött några nedsättande kommentarer, vare sig när jag slutade amma Rut eller Sixten. All vårdpersonal, utom möjligtvis en del av de jag mötte på BB när jag var där med Rut, har menat att det som är bäst för mamman är bäst för barnet. Inget mer med det.

Tyvärr finns det inte mycket bra information samlad när det kommer till att ge ersättning eller flaskmata. Inga broschyrer sticks i händerna – och alla som varit på MVC/BVC vet väl annars hur broschyr- och stencilglada de är där. Ingen på BB nämnde det som ett alternativ. Då kan det vara bra att veta att det finns en ganska nyutgiven bok som samlar ihop relevant information: Att flaskmata av Petra Jankov Picha. Rekommenderas!