Mea Culpa

Bild 2014-07-05 kl. 10.23 #2
Nämen en helt vanlig familj.

Jag tappade det helt igår kväll.

Fin dag på de flesta sätt – jag och Rut utflyktade oss med tågresa till stan, ärende, glass och sedan tåg tillbaka. Fint att få vara bara vi två. Sedan eftermiddag och middag hos svärföräldrarna. Fin kväll med lite dans hemma och läsa om hur Emma går till tandläkaren. Och allt var fint och allt var frid och trötta, nöjda barn skulle somna kvickt.

Bara det att när Rut sätter sig upp i sängen smäller det bara till i mitt huvud och jag blir tokarg. Rut ledsen – så klart, pappan får avlösa och jag går upp med skammen och försöker lära mig något.

Men så här: Dagen efter.

Imorse pratade jag med Rut, sa förlåt och försökte förklara i den mån man kan för henne. Inte att hon inte är smart, men att hitta en nivå som gör att det går in, det är inte det enklaste. Att inte enbart jobba för att mitt dåliga samvete ska lätta utan att verkligen försöka hitta ett läge som utgår från att det är hon som ska må bra, inte jag som ska få syndernas förlåtelse genom bikt.

Nåväl. Så väl allt gott, så pass som det nu kan efter ett bryt. Man måste ju gå vidare, det är ju ingen idé att älta.

Men ska jag säga en annan sak som inte är någon idé? Att försöka förneka att jag fortfarande har en treochetthalvtåring med alla känslor på utsidan. Att jag dessutom har en retsticka till snart tvååring. Inte att detta är alla deras epitet, men likväl! Och att det därför aldrig kan handla om att låtsas som att så inte är fallet.

Mitt utbrott igår var obefogat och alldeles dumt, det var det. Men att man drabbas av känslorna som kan trigga sådana bryt, det är inte ett dugg konstigt. Hur man hanterar dem – en helt annan femma.

Som småbarnsförälder går man på konstant jour, och vi är numera inne i den klassiska syskongnabbaråldern. Det är så väldigt fint att se dem vara syskon, leka och sova tillsammans, men tro inget annat än att rivaliteten och bråken också kommer som ett brev på posten. Det bits och slåss och grejer kastas och även om jag tror på ett pedagogiskt förhållningssätt till vad barn gör så skulle det bli helt absurt om varje situation skulle pareras med ett samtal. Det kommer bli flera rakt-av-nej och vi som föräldrar kommer fortsätta att bli arga.

Så därför är det aldrig ett alternativ för mig att parera upp ett oönskat och inte okej bryt med att bli någon slags tivoli-mamma dagen efter. Att väga upp det arga med fluff och extra-allt. Barnen finns ju kvar! Gnabbet är kvar, utbrotten är kvar, och imorse toppat med att den yngste lärde sig hur man kan öppna makrillsburkar. I vardagsrummet. Om jag då skulle luras till att tro att min ilska aldrig handlar om barnen utan bara mig själv, då skulle jag knäckas varje dag, flera gånger om. När faktum är att barnen är jobbiga, från och till och ibland ganska ofta! Oavsett orsak, oavsett om det är befogat, ligger i deras utveckling eller ej.

Så min roll och min uppgift blir att försöka lära mig mer. Vad som trycker på mina knappar och att så försöka undvika de största smällarna. Inte att trycka undan min egen ilska och irritation, inte att se till att barnen aldrig bråkar, men att hela tiden fatta lite mer, bli lite smartare, både när det kommer till mitt beteende och andras. Vilket är ett av mina livsmål i övrigt så i den aspekten är barn något av en intensivkurs. En livslång och stundtals väldigt intensiv intensivkurs.

Jag trodde jag saknade

Bild 2014-06-27 kl. 21.47 #2

 

 

 

 

 

 

 

Ibland saknar jag den där ostyckade tiden som fanns innan vi fick barn så mycket att det nästan värker. Att äga sina egna tankar. Att orka formulera något. Så skimrande var aldrig havet som innan. När man fick sova. Orkade läsa. När man kunde ta kvällspromenader med sin make under sommarkvällarna.

Allt sådant.

Men sedan tänker jag igen: Har jag någonsin varit så igång på alla sätt och vis som jag är nu? Har jag någonsin befunnit mig på en mer aktiv sida av livet? Och hur mycket mer i mentala startgropar var jag egentligen förut, var det verkligen så att jag läste och fördjupade mig så mycket?

Nej, så var det ju faktiskt inte. Jag jobbade, men aldrig för något som jag också levde. Jag läste lite sporadiskt, men jag hade ingen mapp med tre års utkast för predikningar och allmän undervisning som jag har nu, det hade jag inte. Inte en rad formulerade jag om det inte var till bloggen. Inte då, inte under all denna tid före barnen kom.

Och hur social var jag då egentligen, då när jag hade all denna tid? Jag träffade de jag brukade träffa, gjorde det jag brukade göra. Medan jag under de senaste tre åren, de med barn, har fått lära känna så mycket mer människor och definiera om mina sociala mönster – åtminstone inom vissa skikt – ganska så ordentligt. Alla nya sammanhang.

Och så visar det sig att det jag drömmer om inte är om något jag någonsin haft. Jag drömmer ju om nya potentialer, för att de här tre åren har vidgat mitt liv, inte krympt det. Ett omkastat liv på alla möjliga håll och kanter, så pass att jag idag ställer högre krav på just livet och det på ett bra sätt.

Detta: Jag drömmer inte om det jag gjorde – jag drömmer om det jag nu för tiden skulle kunna, skulle vilja, för ribban har höjts. Jag drömmer för att jag ser potentialen. Jag förväntar mig mer av mig själv nu för tiden.

Jag förstår det nu: Jag drömmer ju framlänges. Jag har blivit något annat men inte är det något eller någon mindre, och det svindlar lite.

Säg hej till surmamman

Bild 2014-05-22 kl. 11.28 #3

Senaste dagarna har jag varit en surmamma. Sa för några dagar sedan till maken att det hade det varit en sådan dag då det bara var tråkigt att vara förälder. Bara. Utan någon fin, omskrivande ”Men det är klart…”, utan bara tråkigt, rakt upp och ned. Blah. Nu är dessutom maken bortrest några dagar. Man kan väl säga som så: Det blir inte direkt bättre av att han är borta.

Jag har försökt rannsaka vad det beror på, och har landat i detta: Barnen är lite ur fas, lite fysiskt, lite själsligt. Det gnälls mycket, det hostas, faser gås igenom och så har något nytt kommit in på agendan: Hysteriska utbrott från dottern för småsaker.

Man kan naturligtvis undra vad som är hönan eller ägget, surmamman eller faserna. Men jag röstar faktiskt för det senare.

Surmamman är inte en mamma jag är stolt över. Surmamman har kort stubin och fräser. Jo, jag är så klart en ansvarstagande förälder och har inte ventilerna på fullt ös, jag tvingar mig att tygla mig, men ibland pyser det ändå igenom. Jag hör vad jag säger innan jag hinner stoppa det.

Men något har jag ändå gjort rätt, för mitt i en argumentation med dottern kring huruvida man får göra på ett visst sätt och huruvida det kan göra mamman arg, säger dottern så här:

– Mamma, du älskar oss ändå. Du älskar alltid oss!

Ja, finaste ungarna. Jag älskar alltid er, till månen och tillbaka. Till och med när det är lite tråkigt, det här med att vara förälder. Till och med när jag är sura skräpmamman. Och på något sätt var det nog det bästa hon kunde säga. Att det har gått fram, att det trumfar allt för henne, allt surt och allt gnäll. Att hon vet att hon och lillebror alltid, alltid är älskade.

Från mig till mig

IMG_3552

Jag skulle vilja skriva till Lydia Mörling, nybliven tvåbarnsmor.

Alltså, du som slet ditt hår där under hösten 2012 och ett bra tag framåt av att ha två små samtidigt. Livet fortsatte ju i samma tempo. Du var pastor, då precis som nu. Maken åkte på jobba-borta-veckor och schemat var späckat, då precis som nu. Ruts förskolestart låg ett år fram i tiden.

Hur du tänkte att det aldrig skulle gå att natta dem båda ensam. Hur det inte heller gick, där och då. Hur långa dagarna kunde vara.

En pytte och en lite mindre pytte. En Rut som inte ens börjat prata. En Rut som inte alls gick att lämna framför teven, hon var inte intresserad. En Rut som det inte gick att resonera med. Och vilka vulkanutbrott det ledde till hemma. Från dig, från henne.

Jag skulle bara vilja säga detta: Plötsligt har det gått så långt åt andra hållet, plötsligt har det blivit så standard, att sådant som detta sker: Du lämnar maken i Tumba, tar bilen och åker hem själv med båda barnen och sköter allt kvällsfix själv med dem. Mat, pyjamas, tänder, nattning. Jo! Och inte bara att du gör det, utan du och maken lyfter inte längre ögonbrynen, ni bara säger okej och gör det, för det är inte längre något problem.

Plötsligt har den mindre pytte blivit ganska så ordentligt stor. Varit blöjfri så länge att ni nästan inte minns, sådant. Plötsligt är den pytte bara två storlekar efter den mindre pytte, äter samma sak, lägger sig samma tid. Sover i samma säng.

Så, Lydia anno hösten 2012: Om ett och ett halvt år ungefär, då kommer det inte att vända, då har det redan vänt. Då tar du hem barnen själv, nattar dem själv på en kvart och tänker inte mer på det, för det är så det oftast är. Tänk på det vid nästa kaosnatt. Det vänder.

Men så länge: En badmor

Bild 2014-04-28 kl. 08.06
En badmor med en badmössa på huvudet, det fattar väl alla. Åtminstone om man är van vid treåringar.

Jag är ju en läsare.

I flera betydelser, men ändå inte. Inte just nu. Just nu läser jag i princip inget av nöje, en del av nytta. Något av tvång. Och jag som tidigare var en sådan som ställde klockan när jag hade sovmorgon bara för att få läsa ännu lite mer. Inte alls längre. Men jag är ju likväl en läsare, sådant tar man inte ur en så lätt, så det bränner i mig av saknad.

Det är inte först och främst tid som saknas. Jo, den saknas med, men tid skulle jag kunna knycka mig. Små uns här och där. Men jag saknar lust och jag saknar längtan. Och hur jag saknar detta sedan.

De som brukar läsa vet hur det är. Den förväntan man känner inför en noga utvald bok, om man så gått på utseendet, titeln eller hörda lovord. Roman eller fakta. Vart den boken sedan förhoppningsvis tar dig. Vad den rör om i dig, vad den låter dig känna. Alla dessa upplevelser, alla dessa världar som jag i princip nu kastar i soporna varje gång jag ratar. Alla dessa böcker jag aldrig kommer att komma tillbaka till. Så var det så klart tidigare också, men då var det ju åtminstone till fördel för en annan bok, en annan värld.

Men visst kan det komma tillbaka? Visst kan det väl komma en tid där tid och längtan faktiskt kan synka? Jo, så måste det vara. Jag är ju inte bara en badmor, jag är även en läsare.

Kom ihåg den här dagen

Bild 2014-04-24 kl. 20.51

Det här med att få gå upp kl. 05.

Det här med att jag lägger mig runt 00.

Nåja. Vi tar varannan morgon, jag och maken.

Idag har jag varit trött och glad. Trött men glad. Trött och lycklig. Alla gånger bättre än dessa vanliga kombinationer: Trött och arg; trött och sur; trött och ledsen eller varför inte trött och apatisk.

Lycklig över barnen som är inne i tillväxtfasen larvigt fina just nu. Lycklig över maken, som alltid är bra men där tröttheten ibland naggar på de där goda samtalen som man behöver. Att bara ha vardagsflytet. Att orka prata, orka lyssna. Att orka välja att inte snäsa.

Lycklig över mig själv som orkat vara den där som jag vill men inte alltid orkar eller klarar av att vara. Vilket jag tycker är fullt rimligt, det med att inte alltid orka, men det är ändå så ovärderligt fint när man träffar mitt i prick och känner potentialen inom sig.

Dödssynd

Bild 2014-04-22 kl. 11.56 #2

Jag önskar att det var tid som tid.

Men så är det inte. Inte för mig. Säg att stora barnet är på förskolan och att lilla barnet sover. Säg att det är mitt på dagen, sol ute sol i sinne etc, säg att man varit ute och luftat sig och barnet, säg att man ätit lunch. Säg att man inte ska predika på några veckor.

Det är nu jag borde vilja/orka med allt det där av kvalité. Det är nu jag ska orka ta tag i ett projekt, det är nu jag ska sjunka in i en god bok, det är nu jag ska göra det där som jag alltid vill göra annars när barnen härjar som mest, när de somnat för natten men jag är trött, det är nu det ska ske.

Men. Inget sker. Jag kommer inte på något jag vill göra, jag känner inget driv, jag har inga ambitioner. Så jag äter broccoli och fortsätter ha tråkigt i brist på annat att göra. Och att ha tråkigt på barnfri tid är som alla vet något av en dödssynd för småbarnsföräldrar.

Uppdatering: Kom just på att jag gick upp kl 05. Just ja. Därför.