Du måste så lite

IMG_0919
En annan tid, ett annat liv.

Det här är så klokt skrivet av mina vänner på bloggen Baking Babies – för övrigt en blogg-guldgruva ur så många aspekter. Mia skriver om hur den första tiden med ett nyfött barn kan ses som en fjärde trimester, dvs som en regelrätt förlängning av graviditeten, och jag stämmer verkligen in. Jag unnar så väl alla som har en fantastisk tid som nyblivna föräldrar, men jag tror att det för nästan alla så är det åtminstone både-och, inte minst med första barnet.

Jag kan såklart bara utgå från mig själv, men. Den där känslan av noll koll. Hur gör man? Hur tar man hand om ett barn? Känslan av utsatthet, det överväldigande i att någon nu är helt beroende av mig, och att mitt eget hjärta numera är så hudlöst. Oron.

Allt kroppen ska ta sig igenom – avslag, amningen som kanske (ofta) strular. Frossa och mjölkstockning. Läckande bröst. Svettningarna! La mig huttrandes, vaknade sjöblöt. Huden på magen som kändes konstig vid beröring. Underlivet och olika stadier av ömhet och trasighet. Känslan av att inte alls känna igen sin kropp vare sig till utseende eller funktion.

Att hela tiden vara på helspänn över bebisens behov – sömnen, maten, alla försök att få bebisen att sova någonstans utom på mig. Tröttheten. Gråten. Stressen över att inte själv få sova.

Stressen över att inte veta hur livet skulle se ut framöver. Jag var så stressad över att jag inte kände mig så där avslappnad. Jag ville vara en sådan där mamma som tog vagnen och åkte till stan och fikade – jag tror att jag har åkt två gånger själv med barn och vagn till stan. Jag orkade inte, ville inte. Det kändes nästintill oöverstigligt.

Och så mitt i det hela: Starta en kyrka, det kunde jag, det ville jag, och det gjorde jag därför också. Konstigt det där. Så jag säger inte att man inte kan eller orkar något alls. Bara att man kan kanske inte alltid vill eller orkar det man tror att man borde vilja eller orka.

Jag försökte vara snäll mot mig själv, men visste inte riktigt hur eller i vilken utsträckning, när det kom till hur mitt liv skulle se ut, förutom att ta hand om bebisen och mig själv. Skulle man orka umgås med människor? Skulle man orka fixa sig, laga mat, prata? Skulle man orka uppskatta allt för att ”bebistiden går så fort”?

Jag förstod inte riktigt då att vara snäll mot mig själv skulle betytt ”Gör bara det du vill och orkar och strunta i allt annat”.

Den uppmaningen, med tillägget ”Det blir bättre” på raden under skulle jag önska att alla förstagångsföräldrar fick med sig hem som en stor broderad tavla som man kunde hänga hemma och påminnas om varje dag under den första tiden.

Och så ett litet ps: Nä, i den här texten finns det inte någon passus om hur jag samtidigt, trots allt, var världens lyckligaste. Det beror helt enkelt på att jag inte alls kände så, eftersom jag halkade in i en förlossningsdepression. Som tack och lov inte blev så långvarig, livet rätade upp sig bra till slut ändå. Det blev helt enkelt bättre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s