En kostsam ekvation

Bild 2015-09-03 kl. 21.07

Jag tänker på det här med flyktingkatastrofen. Jag tänker på hur jag har det, hur mitt liv bara fungerar. Hur jag kan erbjuda mina barn en trygg tillvaro, mat, värme, rent vatten, en toalett.

Nä, jag kan inte ta in alla dessa människoliv som trasas sönder, som blir nummer, problem att hantera. Svarta sopsäckar på stranden.

Och jag fattar att jag är naiv, att det är lätt att oroas och beröras lite på avstånd. För mig existerar ju problemet bara om jag själv vill, jag kan ju stänga av och fortsätta störa mig på mina egna icke-problem. Jag fattar, även om jag knappt törs nudda vid tanken, att det inte är ett problem man bara fixar, inte ens vid ett EU-toppmöte. För jo, jag fattar mardrömmen med tiotusentals flyktingar i en och samma hamn, på en och samma tågstation. Visst är det bekvämare att ha dem där än här. Jag fattar väl att det mer än bara kostar på. Jag ser det ohanterliga, det olidliga. Ekvationerna som inte går ihop.

Jag hör ibland retoriken att hur ska vi kunna hjälpa alla? Vad hjälper det om alla får lika dåligt? Men där om någonstans har vi väl en trasig ekvation. Kan vi verkligen tänka att vi bara kan hjälpa om det betyder bibehållen status quo i övrigt, standardmässigt för oss?

Om mina vänner svalt skulle vi behöva dela på vad vi hade. Vi skulle alla få mindre, men ingen skulle behöva stå helt utan. Om mina vänner blev utan bostad skulle det bli trängre hemma hos oss, men alla skulle ha tak över huvudet.

Och jag tänker: Går det verkligen att villkora människoliv? Att bara det inte blir stökigt, bråkigt, bara det inte kostar mig mer än en hundralapp, bara det inte tummar på något av det som är mitt, så ska vi hjälpa. Har vi verkligen något att välja på?

Har jag, har vi verkligen förtjänat vår välfärd? Och även om det så vore, är den därför ställd över liv?

Jag vill inte på minsta sätt lämna det liv jag har idag bakom mig. Om jag fick önska precis som jag ville så vill jag gärna fortsätta bo kvar i mitt stora hus, köp den mat jag kan, ha fri tillgång till vatten och el. Kunna slöshoppa lite då och då. Får jag välja så vill jag att livet ska vara som vanligt. För mig och för mina barn. Så pass tryggt och så pass säkert att i-landsproblem faktiskt kan få existera. I själva verket önskar jag i-landsproblem åt alla jordens människor. Tänk om ett svajigt wifi kunde vara allt vi hade att uppröras över.

Men om vi kommer till ett sådant skede att det inte längre räcker. Om vi måste dela ännu mer – frivilligt, men kanske även ofrivilligt? – så vore väl ändå inte det orimligt? Är det verkligen så främmande att tänka att vi kanske måste täcka in andra, täcka upp för andra, och att det kanske kommer att kosta oss? Oavsett vad som orsakat. Är det så konstigt att säga att det kostar? Att människors liv är vårt gemensamma ansvar? Ekvationen måste ju gå ihop, och facit kan aldrig få vara min, vår bibehållna välfärd versus människoliv i spillror.

Jag hoppas så att detta går att lösa och läka på annat vis. Men om inte, hoppas jag att jag förstår att ekvationen alltid måste vara du + jag = vi, och att det ibland måste få kosta på.

En tanke på “En kostsam ekvation

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s