Du måste så lite

IMG_0919
En annan tid, ett annat liv.

Det här är så klokt skrivet av mina vänner på bloggen Baking Babies – för övrigt en blogg-guldgruva ur så många aspekter. Mia skriver om hur den första tiden med ett nyfött barn kan ses som en fjärde trimester, dvs som en regelrätt förlängning av graviditeten, och jag stämmer verkligen in. Jag unnar så väl alla som har en fantastisk tid som nyblivna föräldrar, men jag tror att det för nästan alla så är det åtminstone både-och, inte minst med första barnet.

Jag kan såklart bara utgå från mig själv, men. Den där känslan av noll koll. Hur gör man? Hur tar man hand om ett barn? Känslan av utsatthet, det överväldigande i att någon nu är helt beroende av mig, och att mitt eget hjärta numera är så hudlöst. Oron.

Allt kroppen ska ta sig igenom – avslag, amningen som kanske (ofta) strular. Frossa och mjölkstockning. Läckande bröst. Svettningarna! La mig huttrandes, vaknade sjöblöt. Huden på magen som kändes konstig vid beröring. Underlivet och olika stadier av ömhet och trasighet. Känslan av att inte alls känna igen sin kropp vare sig till utseende eller funktion.

Att hela tiden vara på helspänn över bebisens behov – sömnen, maten, alla försök att få bebisen att sova någonstans utom på mig. Tröttheten. Gråten. Stressen över att inte själv få sova.

Stressen över att inte veta hur livet skulle se ut framöver. Jag var så stressad över att jag inte kände mig så där avslappnad. Jag ville vara en sådan där mamma som tog vagnen och åkte till stan och fikade – jag tror att jag har åkt två gånger själv med barn och vagn till stan. Jag orkade inte, ville inte. Det kändes nästintill oöverstigligt.

Och så mitt i det hela: Starta en kyrka, det kunde jag, det ville jag, och det gjorde jag därför också. Konstigt det där. Så jag säger inte att man inte kan eller orkar något alls. Bara att man kan kanske inte alltid vill eller orkar det man tror att man borde vilja eller orka.

Jag försökte vara snäll mot mig själv, men visste inte riktigt hur eller i vilken utsträckning, när det kom till hur mitt liv skulle se ut, förutom att ta hand om bebisen och mig själv. Skulle man orka umgås med människor? Skulle man orka fixa sig, laga mat, prata? Skulle man orka uppskatta allt för att ”bebistiden går så fort”?

Jag förstod inte riktigt då att vara snäll mot mig själv skulle betytt ”Gör bara det du vill och orkar och strunta i allt annat”.

Den uppmaningen, med tillägget ”Det blir bättre” på raden under skulle jag önska att alla förstagångsföräldrar fick med sig hem som en stor broderad tavla som man kunde hänga hemma och påminnas om varje dag under den första tiden.

Och så ett litet ps: Nä, i den här texten finns det inte någon passus om hur jag samtidigt, trots allt, var världens lyckligaste. Det beror helt enkelt på att jag inte alls kände så, eftersom jag halkade in i en förlossningsdepression. Som tack och lov inte blev så långvarig, livet rätade upp sig bra till slut ändå. Det blev helt enkelt bättre.

En kostsam ekvation

Bild 2015-09-03 kl. 21.07

Jag tänker på det här med flyktingkatastrofen. Jag tänker på hur jag har det, hur mitt liv bara fungerar. Hur jag kan erbjuda mina barn en trygg tillvaro, mat, värme, rent vatten, en toalett.

Nä, jag kan inte ta in alla dessa människoliv som trasas sönder, som blir nummer, problem att hantera. Svarta sopsäckar på stranden.

Och jag fattar att jag är naiv, att det är lätt att oroas och beröras lite på avstånd. För mig existerar ju problemet bara om jag själv vill, jag kan ju stänga av och fortsätta störa mig på mina egna icke-problem. Jag fattar, även om jag knappt törs nudda vid tanken, att det inte är ett problem man bara fixar, inte ens vid ett EU-toppmöte. För jo, jag fattar mardrömmen med tiotusentals flyktingar i en och samma hamn, på en och samma tågstation. Visst är det bekvämare att ha dem där än här. Jag fattar väl att det mer än bara kostar på. Jag ser det ohanterliga, det olidliga. Ekvationerna som inte går ihop.

Jag hör ibland retoriken att hur ska vi kunna hjälpa alla? Vad hjälper det om alla får lika dåligt? Men där om någonstans har vi väl en trasig ekvation. Kan vi verkligen tänka att vi bara kan hjälpa om det betyder bibehållen status quo i övrigt, standardmässigt för oss?

Om mina vänner svalt skulle vi behöva dela på vad vi hade. Vi skulle alla få mindre, men ingen skulle behöva stå helt utan. Om mina vänner blev utan bostad skulle det bli trängre hemma hos oss, men alla skulle ha tak över huvudet.

Och jag tänker: Går det verkligen att villkora människoliv? Att bara det inte blir stökigt, bråkigt, bara det inte kostar mig mer än en hundralapp, bara det inte tummar på något av det som är mitt, så ska vi hjälpa. Har vi verkligen något att välja på?

Har jag, har vi verkligen förtjänat vår välfärd? Och även om det så vore, är den därför ställd över liv?

Jag vill inte på minsta sätt lämna det liv jag har idag bakom mig. Om jag fick önska precis som jag ville så vill jag gärna fortsätta bo kvar i mitt stora hus, köp den mat jag kan, ha fri tillgång till vatten och el. Kunna slöshoppa lite då och då. Får jag välja så vill jag att livet ska vara som vanligt. För mig och för mina barn. Så pass tryggt och så pass säkert att i-landsproblem faktiskt kan få existera. I själva verket önskar jag i-landsproblem åt alla jordens människor. Tänk om ett svajigt wifi kunde vara allt vi hade att uppröras över.

Men om vi kommer till ett sådant skede att det inte längre räcker. Om vi måste dela ännu mer – frivilligt, men kanske även ofrivilligt? – så vore väl ändå inte det orimligt? Är det verkligen så främmande att tänka att vi kanske måste täcka in andra, täcka upp för andra, och att det kanske kommer att kosta oss? Oavsett vad som orsakat. Är det så konstigt att säga att det kostar? Att människors liv är vårt gemensamma ansvar? Ekvationen måste ju gå ihop, och facit kan aldrig få vara min, vår bibehållna välfärd versus människoliv i spillror.

Jag hoppas så att detta går att lösa och läka på annat vis. Men om inte, hoppas jag att jag förstår att ekvationen alltid måste vara du + jag = vi, och att det ibland måste få kosta på.