Sommaren är lång

Lydia

Leningrad Cowboys ain’t got nothing on me.

Alltså. Sommaren 2015.

Första tredjedelen: Vaknade med kvitter i magen, skönt att slippa förskolelämningar och hämtningar, idylliska barn i fina åldrar, roliga familjen gjorde härliga utflykter och jag tror att vi hade ett sånt där skimmer runt oss vart vi än gick. Kram och puss och vad fina vi är som familj till och med när vi stod och pantade flaskor på Ica Maxi. Lyxtid med barnen etcetera.

Andra tredjedelen: Resa långa timmar i bil till borta-semestrar. 2,5-åringen serverades denna plusmeny: Slutas med dagnapp, slutas med lunchsömn, börja med allergimedicin. Sova med barnen, vakna med barnen, fixa mat åt barnen. Lite mindre skimmer, lite mer vardag men ändå fint.

Sista tredjedelen: När idéerna och orken tog slut och varje morgon var en ny lång dags färd mot…nattning, kantad av syskonbråk och föräldratrötthet. Dagar när Hornbach räknades som en fullgod familjeutflykt. I takt med att det kreativa görandet mattades av åkte vår vän (”vän”) sockret fram. Isglass – 30 min lugn.

Och så pricken över: Potträning. Ett pedagogikens och föräldraskapets lågvattenmärke när jag blev sur över fullstora bajskorvarna i byxan. Överlag kan man nog säga att all pedagogik och sensibilitet försvann under denna tredjedel, och byttes ut mot mutor, skärmtid och snacks av diverse slag.

Jag är en vän av tid med sina barn. Jodå. Det finns säkert någon som tycker att jag inte borde gnälla. Men jag tänker så här, att det borde finnas en matematisk formel som slår ut föräldragnället på hur mycket tid man är med sina barn. Det är kanske lätt att carpa dagen och vara ett pedagogiskt geni om man ser sina barn två timmar om dagen, men dygnet runt i tio veckor kanske – rent matematiskt – rättfärdigar någon slags inre suck.

Kanske dock inte ett utbrott över bajskorvar mitt i en potträning, det tar jag på något som kanske kan liknas vid ett känslornas sms-lån, dyrt och ovärt och något som bör undvikas på alla sätt.

Men så kan man ju sluta som jag började, i det där skimret. Som när morbror skjutsar barnen uppe i Lappland. Det trumfar trots allt bajsbyxorna och alla andra diverse lågvattenmärken:

Flakmoppeskjuts

Fotograf: Matilda Flores

Älskade små ungar, imorgon är en helt ny dag att bli sur på!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s