2015 börjar nu

Äh jag vet att den här bloggen oftast blir mitt melankoliska utlopp. Men om inte här, var? Sådant som är mindre enkelt att sätta pratade ord på hamnar här, men det betyder inte att det är alla orden jag har. I så fall skulle jag gått in i något slags mute-läge på sistone så sällan som jag skriver, och det har inte hänt senast jag kollade.

Men jag tänker att nu, nu har livet startats om. Om jag ändå ska fortsätta med de där stora orden. Nu har jag skrivit min sista tenta på ett tag, nu tar jag studieuppehåll på obestämd tid, och käftsmäll-veckorna som inlett 2015 är över.

2014 var ett bra och utmanade år, men till slut kände jag mig som ett upptvinnat gummiband över allt jag både gjorde och inte hann med. Jag har saknat att kunna mata de där enkla sidorna och känslorna i livet, jag hoppas att det blir mer av det nu.

Den här veckan när jag behövt plugga tenta och Nicklas opassande nog haft en borta-vecka så har världens bästa föräldrar på båda våra sidor haft barnen rätt mycket. Och all heder åt dem, mor- och farföräldrarna, men det kan vara på sin plats att ge en eloge åt ungarna; storasyster och lillebror. Barnen som får stå ut med sin ibland rätt lynniga mamma. Världens finaste ungar, så klart. Och att det är lite lättare att skriva så med dem på avstånd, medan de sover, tar faktiskt inte bort själva faktumet.

I förrgår natt sov jag själv, medan Nicklas sov med båda barnen. Jag vaknade på morgonen av barn som springer in till mig medan storasyster mässar en (egenkomponerad) ramsa:

Två söta barn som vill sova hos sin mamma,
inte hos sin pappa,
kryper upp i sängen,
gosar under täcket.

Sedan efter det blev det lite mer kryptiskt med luvtröjor och gardiner, men jag tror att det där var min bästa väckning någonsin.

Och om jag ska fortsätta att slösa på kärleken, det är en sådan dag: Vi var bjudna på kalas idag, och på hemvägen var Rut frustrerad över det där att hon inte fått paket. Hon kände sig inte nöjd med sina egna födelsedagspresenter och julklappar, hon ville ha ett hus. Ett hus man kunde gå in i. Ett hus man kunde ställa på gräset. Ett mat-hus, oklart vad just det betydde. Eller åtminstone en överraskning.

Och jag var inte på humör utan sa mest att nej, man får inte alltid något bara för att man vill. Medan Nicklas när vi kommer hem säger till barnen att han ska fixa något, slår in två burkar med playdoh-lera, släcker i köket och tänder levande ljus, skriver barnens namn på paketen och ger barnen, som andäktigt öppnar och tjuter av glädje över den där leran. Jag är bortom tacksam över mitt liv och min familj.

familjen