Ode till vårt liv

Bild 2014-10-16 kl. 20.11 #2

Jag har haft så svårt att formulera mig på sistone.

Huvudet har gått på högvarv, men att samla tankarna till något formbart har varit knepigare. Jag har tänkt på sommaren som blev så söt och samtidigt lite syrlig. Söt i allt som har med det vardagliga att göra – väder, utflykter, vänner, allt sånt där – syrligare i att dottern kom in i någon slags fas som inbegriper att jag inte är så poppis. Och hur det visst inte var någon kortare fas utan något vi fortfarande lever i, och hur det till slut börjar nöta lite på mig.

Eller hur det snurrar kring sådant som att man kan leva världens bästa liv på ungefär alla plan, samtidigt som man känner att man spänner bågen kanske lite väl  hårt, men hur man samtidigt inte riktigt borde klaga för det mesta är ju självvalt. Livet är gott men jag inser också att det inte riktigt är hållbart i längden – för oss – att leva som vi gör nu. Men låt mig flika in direkt: Tack och lov för att jag här inte skriver den berömda raden: ”Jag känner mig lite sliten och trött”. Så känner jag inte. Jag mår bra, jag är bara realist.

Vi kan även nysta i detta med att jag har funderat mycket över kontroll: behov och brist på detsamma. Hur jag tycker att jag får ihop livet på olika plan som är till för att  jag ska må bra och orka med – säg min träning till exempel – och hur det sedan inte krävs så mycket för att befintliga planer ska falla ihop som ett korthus, och så är man tillbaka på noll och måste hitta nya tider, nya rutiner. Ett steg framåt, två tillbaka.

Något i mig får mig att vilja summera de senaste fyra åren. Jag har börjat kika mig över axeln – betyder det att vi håller på och kravla oss ur småbarnsåren? Dessa fyra år är de i mitt liv som hittills definierat mig som mest – lätt. Fyra spretiga år som har detta gemensamt: De har gått på maxfart. Jag ser mycket att glädjas över, men nästan en total avsaknad av det där fluffet, det enkla, det tillrättalagda. Jag ser mycket kärlek, jag lever tack och lov i ett överflöd av kärlek, men jag ser också en hyfsad dos med slit.

Men, alltid detta: Genom allt är jag enormt tacksam och känner mig väldigt privilegierad över livet vi fått och får leva. Det vill jag inte att någon ska tro annat om.

Eller äh. Alla dessa ord, och det jag egentligen vill säga är detta: Livet känns fint men inte alltid enkelt. Inget nytt eller unikt under solen, vare sig för mig eller för mänskligheten.