Ge mig lyckliga slut

Bild 2014-09-13 kl. 14.20
Hej Photo Booth, har du saknat mig?

Igår kväll – jag klarade inte av nyheten om tvååringen som försvunnit. Som var själv ute i skogen, i kylan. Jag grät, bad till Gud och valde att klämma in mig mellan mina två små när det var dags att sova. Och så idag: Lättnaden över att barnet är återfunnet.

Det kan tyckas snävt, kanske till och med cyniskt, att just detta fick mina tårar och böner när det finns så mycket annat, så många andra barn att gråta över. Men jag inser detta: Jag grät över barnet i skogen inte bara för att min Sixten också är två och att jag därför inte klarade den synen framför mig. Utan lika mycket för att här fanns det ändå en rimlig chans för ett lyckligt slut. Enbart därför klarade jag av att ta in. Tar jag in alla dessa berättelser, alla dessa övriga tvååringar, fyraåringar, alla dessa människoöden med slut som inte är lyckliga tar jag slut och går sönder.

Och nej, såklart att det inte handlar om mig, det är inte mig det är synd om. Men ni fattar förhoppningsvis hur jag menar.

Jag har ingen slutkläm egentligen. Bara en förtvivlad längtan efter en värld där det finns fler lyckliga slut.