Mea Culpa

Bild 2014-07-05 kl. 10.23 #2
Nämen en helt vanlig familj.

Jag tappade det helt igår kväll.

Fin dag på de flesta sätt – jag och Rut utflyktade oss med tågresa till stan, ärende, glass och sedan tåg tillbaka. Fint att få vara bara vi två. Sedan eftermiddag och middag hos svärföräldrarna. Fin kväll med lite dans hemma och läsa om hur Emma går till tandläkaren. Och allt var fint och allt var frid och trötta, nöjda barn skulle somna kvickt.

Bara det att när Rut sätter sig upp i sängen smäller det bara till i mitt huvud och jag blir tokarg. Rut ledsen – så klart, pappan får avlösa och jag går upp med skammen och försöker lära mig något.

Men så här: Dagen efter.

Imorse pratade jag med Rut, sa förlåt och försökte förklara i den mån man kan för henne. Inte att hon inte är smart, men att hitta en nivå som gör att det går in, det är inte det enklaste. Att inte enbart jobba för att mitt dåliga samvete ska lätta utan att verkligen försöka hitta ett läge som utgår från att det är hon som ska må bra, inte jag som ska få syndernas förlåtelse genom bikt.

Nåväl. Så väl allt gott, så pass som det nu kan efter ett bryt. Man måste ju gå vidare, det är ju ingen idé att älta.

Men ska jag säga en annan sak som inte är någon idé? Att försöka förneka att jag fortfarande har en treochetthalvtåring med alla känslor på utsidan. Att jag dessutom har en retsticka till snart tvååring. Inte att detta är alla deras epitet, men likväl! Och att det därför aldrig kan handla om att låtsas som att så inte är fallet.

Mitt utbrott igår var obefogat och alldeles dumt, det var det. Men att man drabbas av känslorna som kan trigga sådana bryt, det är inte ett dugg konstigt. Hur man hanterar dem – en helt annan femma.

Som småbarnsförälder går man på konstant jour, och vi är numera inne i den klassiska syskongnabbaråldern. Det är så väldigt fint att se dem vara syskon, leka och sova tillsammans, men tro inget annat än att rivaliteten och bråken också kommer som ett brev på posten. Det bits och slåss och grejer kastas och även om jag tror på ett pedagogiskt förhållningssätt till vad barn gör så skulle det bli helt absurt om varje situation skulle pareras med ett samtal. Det kommer bli flera rakt-av-nej och vi som föräldrar kommer fortsätta att bli arga.

Så därför är det aldrig ett alternativ för mig att parera upp ett oönskat och inte okej bryt med att bli någon slags tivoli-mamma dagen efter. Att väga upp det arga med fluff och extra-allt. Barnen finns ju kvar! Gnabbet är kvar, utbrotten är kvar, och imorse toppat med att den yngste lärde sig hur man kan öppna makrillsburkar. I vardagsrummet. Om jag då skulle luras till att tro att min ilska aldrig handlar om barnen utan bara mig själv, då skulle jag knäckas varje dag, flera gånger om. När faktum är att barnen är jobbiga, från och till och ibland ganska ofta! Oavsett orsak, oavsett om det är befogat, ligger i deras utveckling eller ej.

Så min roll och min uppgift blir att försöka lära mig mer. Vad som trycker på mina knappar och att så försöka undvika de största smällarna. Inte att trycka undan min egen ilska och irritation, inte att se till att barnen aldrig bråkar, men att hela tiden fatta lite mer, bli lite smartare, både när det kommer till mitt beteende och andras. Vilket är ett av mina livsmål i övrigt så i den aspekten är barn något av en intensivkurs. En livslång och stundtals väldigt intensiv intensivkurs.