Jag trodde jag saknade

Bild 2014-06-27 kl. 21.47 #2

 

 

 

 

 

 

 

Ibland saknar jag den där ostyckade tiden som fanns innan vi fick barn så mycket att det nästan värker. Att äga sina egna tankar. Att orka formulera något. Så skimrande var aldrig havet som innan. När man fick sova. Orkade läsa. När man kunde ta kvällspromenader med sin make under sommarkvällarna.

Allt sådant.

Men sedan tänker jag igen: Har jag någonsin varit så igång på alla sätt och vis som jag är nu? Har jag någonsin befunnit mig på en mer aktiv sida av livet? Och hur mycket mer i mentala startgropar var jag egentligen förut, var det verkligen så att jag läste och fördjupade mig så mycket?

Nej, så var det ju faktiskt inte. Jag jobbade, men aldrig för något som jag också levde. Jag läste lite sporadiskt, men jag hade ingen mapp med tre års utkast för predikningar och allmän undervisning som jag har nu, det hade jag inte. Inte en rad formulerade jag om det inte var till bloggen. Inte då, inte under all denna tid före barnen kom.

Och hur social var jag då egentligen, då när jag hade all denna tid? Jag träffade de jag brukade träffa, gjorde det jag brukade göra. Medan jag under de senaste tre åren, de med barn, har fått lära känna så mycket mer människor och definiera om mina sociala mönster – åtminstone inom vissa skikt – ganska så ordentligt. Alla nya sammanhang.

Och så visar det sig att det jag drömmer om inte är om något jag någonsin haft. Jag drömmer ju om nya potentialer, för att de här tre åren har vidgat mitt liv, inte krympt det. Ett omkastat liv på alla möjliga håll och kanter, så pass att jag idag ställer högre krav på just livet och det på ett bra sätt.

Detta: Jag drömmer inte om det jag gjorde – jag drömmer om det jag nu för tiden skulle kunna, skulle vilja, för ribban har höjts. Jag drömmer för att jag ser potentialen. Jag förväntar mig mer av mig själv nu för tiden.

Jag förstår det nu: Jag drömmer ju framlänges. Jag har blivit något annat men inte är det något eller någon mindre, och det svindlar lite.

Grädde på moset osv.

Jag är så oförskämt välsignad med så mycket kärlek. En stor familj utan några spöken i garderoben, utan underliggande konflikter eller gamla sår. Jag förundras över syskonkärleken som bara växer med åren och över vilka förebilder mina föräldrar är. Generösa, vänliga, glada, varma. Glädjen över hur familjen byggs ut med svågrar och svägerskor.

Idag var det lite, lite för kyligt för min del och jag började dagen sur och stressad, men slutade den gemensamma familjeutflyktsdagen i en liten pöl av glädje över allt detta stora.

Och så förevigade storasyster mina allra finaste:

DSC05501_redigerad-1

DSC05524_redigerad-1

DSC05502_redigerad-1 - kopia

DSC05484_redigerad-1