Säg hej till surmamman

Bild 2014-05-22 kl. 11.28 #3

Senaste dagarna har jag varit en surmamma. Sa för några dagar sedan till maken att det hade det varit en sådan dag då det bara var tråkigt att vara förälder. Bara. Utan någon fin, omskrivande ”Men det är klart…”, utan bara tråkigt, rakt upp och ned. Blah. Nu är dessutom maken bortrest några dagar. Man kan väl säga som så: Det blir inte direkt bättre av att han är borta.

Jag har försökt rannsaka vad det beror på, och har landat i detta: Barnen är lite ur fas, lite fysiskt, lite själsligt. Det gnälls mycket, det hostas, faser gås igenom och så har något nytt kommit in på agendan: Hysteriska utbrott från dottern för småsaker.

Man kan naturligtvis undra vad som är hönan eller ägget, surmamman eller faserna. Men jag röstar faktiskt för det senare.

Surmamman är inte en mamma jag är stolt över. Surmamman har kort stubin och fräser. Jo, jag är så klart en ansvarstagande förälder och har inte ventilerna på fullt ös, jag tvingar mig att tygla mig, men ibland pyser det ändå igenom. Jag hör vad jag säger innan jag hinner stoppa det.

Men något har jag ändå gjort rätt, för mitt i en argumentation med dottern kring huruvida man får göra på ett visst sätt och huruvida det kan göra mamman arg, säger dottern så här:

– Mamma, du älskar oss ändå. Du älskar alltid oss!

Ja, finaste ungarna. Jag älskar alltid er, till månen och tillbaka. Till och med när det är lite tråkigt, det här med att vara förälder. Till och med när jag är sura skräpmamman. Och på något sätt var det nog det bästa hon kunde säga. Att det har gått fram, att det trumfar allt för henne, allt surt och allt gnäll. Att hon vet att hon och lillebror alltid, alltid är älskade.

Från mig till mig

IMG_3552

Jag skulle vilja skriva till Lydia Mörling, nybliven tvåbarnsmor.

Alltså, du som slet ditt hår där under hösten 2012 och ett bra tag framåt av att ha två små samtidigt. Livet fortsatte ju i samma tempo. Du var pastor, då precis som nu. Maken åkte på jobba-borta-veckor och schemat var späckat, då precis som nu. Ruts förskolestart låg ett år fram i tiden.

Hur du tänkte att det aldrig skulle gå att natta dem båda ensam. Hur det inte heller gick, där och då. Hur långa dagarna kunde vara.

En pytte och en lite mindre pytte. En Rut som inte ens börjat prata. En Rut som inte alls gick att lämna framför teven, hon var inte intresserad. En Rut som det inte gick att resonera med. Och vilka vulkanutbrott det ledde till hemma. Från dig, från henne.

Jag skulle bara vilja säga detta: Plötsligt har det gått så långt åt andra hållet, plötsligt har det blivit så standard, att sådant som detta sker: Du lämnar maken i Tumba, tar bilen och åker hem själv med båda barnen och sköter allt kvällsfix själv med dem. Mat, pyjamas, tänder, nattning. Jo! Och inte bara att du gör det, utan du och maken lyfter inte längre ögonbrynen, ni bara säger okej och gör det, för det är inte längre något problem.

Plötsligt har den mindre pytte blivit ganska så ordentligt stor. Varit blöjfri så länge att ni nästan inte minns, sådant. Plötsligt är den pytte bara två storlekar efter den mindre pytte, äter samma sak, lägger sig samma tid. Sover i samma säng.

Så, Lydia anno hösten 2012: Om ett och ett halvt år ungefär, då kommer det inte att vända, då har det redan vänt. Då tar du hem barnen själv, nattar dem själv på en kvart och tänker inte mer på det, för det är så det oftast är. Tänk på det vid nästa kaosnatt. Det vänder.

Men så länge: En badmor

Bild 2014-04-28 kl. 08.06
En badmor med en badmössa på huvudet, det fattar väl alla. Åtminstone om man är van vid treåringar.

Jag är ju en läsare.

I flera betydelser, men ändå inte. Inte just nu. Just nu läser jag i princip inget av nöje, en del av nytta. Något av tvång. Och jag som tidigare var en sådan som ställde klockan när jag hade sovmorgon bara för att få läsa ännu lite mer. Inte alls längre. Men jag är ju likväl en läsare, sådant tar man inte ur en så lätt, så det bränner i mig av saknad.

Det är inte först och främst tid som saknas. Jo, den saknas med, men tid skulle jag kunna knycka mig. Små uns här och där. Men jag saknar lust och jag saknar längtan. Och hur jag saknar detta sedan.

De som brukar läsa vet hur det är. Den förväntan man känner inför en noga utvald bok, om man så gått på utseendet, titeln eller hörda lovord. Roman eller fakta. Vart den boken sedan förhoppningsvis tar dig. Vad den rör om i dig, vad den låter dig känna. Alla dessa upplevelser, alla dessa världar som jag i princip nu kastar i soporna varje gång jag ratar. Alla dessa böcker jag aldrig kommer att komma tillbaka till. Så var det så klart tidigare också, men då var det ju åtminstone till fördel för en annan bok, en annan värld.

Men visst kan det komma tillbaka? Visst kan det väl komma en tid där tid och längtan faktiskt kan synka? Jo, så måste det vara. Jag är ju inte bara en badmor, jag är även en läsare.