Kom ihåg den här dagen

Bild 2014-04-24 kl. 20.51

Det här med att få gå upp kl. 05.

Det här med att jag lägger mig runt 00.

Nåja. Vi tar varannan morgon, jag och maken.

Idag har jag varit trött och glad. Trött men glad. Trött och lycklig. Alla gånger bättre än dessa vanliga kombinationer: Trött och arg; trött och sur; trött och ledsen eller varför inte trött och apatisk.

Lycklig över barnen som är inne i tillväxtfasen larvigt fina just nu. Lycklig över maken, som alltid är bra men där tröttheten ibland naggar på de där goda samtalen som man behöver. Att bara ha vardagsflytet. Att orka prata, orka lyssna. Att orka välja att inte snäsa.

Lycklig över mig själv som orkat vara den där som jag vill men inte alltid orkar eller klarar av att vara. Vilket jag tycker är fullt rimligt, det med att inte alltid orka, men det är ändå så ovärderligt fint när man träffar mitt i prick och känner potentialen inom sig.

Dödssynd

Bild 2014-04-22 kl. 11.56 #2

Jag önskar att det var tid som tid.

Men så är det inte. Inte för mig. Säg att stora barnet är på förskolan och att lilla barnet sover. Säg att det är mitt på dagen, sol ute sol i sinne etc, säg att man varit ute och luftat sig och barnet, säg att man ätit lunch. Säg att man inte ska predika på några veckor.

Det är nu jag borde vilja/orka med allt det där av kvalité. Det är nu jag ska orka ta tag i ett projekt, det är nu jag ska sjunka in i en god bok, det är nu jag ska göra det där som jag alltid vill göra annars när barnen härjar som mest, när de somnat för natten men jag är trött, det är nu det ska ske.

Men. Inget sker. Jag kommer inte på något jag vill göra, jag känner inget driv, jag har inga ambitioner. Så jag äter broccoli och fortsätter ha tråkigt i brist på annat att göra. Och att ha tråkigt på barnfri tid är som alla vet något av en dödssynd för småbarnsföräldrar.

Uppdatering: Kom just på att jag gick upp kl 05. Just ja. Därför.

Matspöket

IMG_6228
Det här kan jag inte äta. Jag ska bara ta en till portion först.

Jag har så länge jag kan minnas haft problem med att äta. Eller snarare med begränsningar. Det har aldrig riktigt funnits något lagom för mig, jag har alltid velat maxa, åtminstone när det kommer till sådant man inte ”ska” äta. Lyckan som liten: Sno fem, kanske sju kakor ur frysen och ha som bokläsarsnacks. Ta tjockt med smör på mackan. Att få ta om av efterrätten. Lyckan som vuxen: Samma lika.

Så när jag var 12 började jag banta. Skrev upp allt jag åt, lärde mig att hitta trigger-lycka i att vara hungrig. Bantade bort min mens. Nä, jag fick aldrig vare sig utblommad bulimi eller anorexi men vi kan väl säga att jag har haft det i huvudet, men att jag blivit skonad från att få det fullt ut fysiskt.

Och det där har följt med mig.  Hur jag inte riktigt kunnat sluta gräva i den där chipsskålen om jag väl börjat. Fuläta efterrätt i kylen. Hur jag alltid velat ha extra allt. Min gränslöshet har kanske inte alltid synts eftersom den har vägts upp med kontrollerade sunda perioder, nystarter, tid på gymmet, allt det där. Jag har nämligen paradoxalt nog karaktär och har därför kunnat hålla långa perioder där allt varit sunt och avvägt. Hälsosamt och balanserat. Men spöket har bara vilat.

Efter en förtvivlad späkning för att få bukt med graviditetsövervikten efter Ruts födelse kom jag i kontakt med LCHF. Det lät knäppt att kunna äta mycket och att kunna äta fett, men lite för bra för att inte testa. Det var inte mitt balanserade jag som ville testa kan man väl säga, utan den gränslösa, förklädd till balans.

Förstå snedkopplingen i mitt huvud när det duktiga skulle vara att äta. Att äta tills jag blev nöjd. Att äta sådant som tidigare klassats som fel. Att en så kallad bra matdag nu skulle innebära att vara mätt, inte lite modest sallads-hungrig.

Jag såg inga mirakelsiffror på vågen. Faktiskt så blev jag lite besviken. Det gick så fantastiskt långsamt med mina tidigare bantarmått – kanske ett kilo i månaden. Men här är vad som gjorde hela skillnaden: Spöket försvann. Det här omättliga försvann. Jag slutade tänka i termer att vad jag stoppade i munnen gjorde mig bra eller dålig. Jag åt, jag blev mätt och nöjd, och det var det enda fokus jag behövde ha när det kom till mat. Vilket säkert är vardag för er som inte haft ett spöke på axeln hela livet, men för mig var det som att bli fri från något som så länge tagit så onödigt med tid, kraft och fokus.

Ja, jag tar bort vissa saker från min kost, kolhydrater i sin mer högoktaniga form. Men det känns inte längre särskilt spekulativt. Och det är så långt som man kan komma från tidigare späkningar då jag tagit bort fett eller kapat kalorier. Att ta bort kolhydrater är att strypa tillförseln av matångest för mig, inte något som får mig att känna mig duktig. Kolhydrater gasar nämligen upp mitt överätande och mitt sötsug till max, vare sig det gäller socker, bröd eller pasta. Jag ser det som att jag tar bort något jag inte tål, inte som att jag tar bort något fult och skamligt.

För första gången i mitt liv tänker jag inte särskilt mycket på mat och hur jag äter (förutom att det är gott), för första gången känner jag mig inte ett dugg duktig eller dålig utan bara neutral. Vilket också gör att jag ryggar tillbaka lite när folk kommenterar att jag är ”duktig” när jag fortfarande äter som jag gör. Eller när de frågar hur det går. Duktig är ju det sista jag vill vara! Det spöket vill jag ska vara begravt. Hur det går – jo tack, jag äter, jag blir mätt och det utan ångest. Det är ett mål som trumfar allt annat.

Ibland gör jag planerade avsteg. Som den årliga semlan som min mamma gör. Eller som när jag veckor i förväg bestämde att jag under en dag skulle äta påskgodis (om jag ville), men vips blev det visst vitt bröd, choklad, smågodis och glass. Två portioner glass och jag åt tills jag mådde illa och lite efter det, och lade mig med en sprängande huvudvärk efter att ha pumpat ut så mycket kolhydrater i min kropp som jag inte gjort på väldigt, väldigt länge.

Det gränslösa finns visst kvar. Och tack och lov även en dagen-efter där kolhydraterna åter igen stryptes – med glädje. Men här är vad som inte längre finns kvar: Mat- och kaloriångesten. Jag åt en massa kolhydrater, det var inget jag kommer göra om snart för det tillförde inget positivt, och så är det med det. Ett bra testresultat.

Hjälp till självhjälp

Bild 2014-04-11 kl. 13.57 #2

Det där med att jag är pessimistisk lagt.

Det stämmer fortfarande. Men vi kan lägga till en egenskap, nämligen den om att krävs ganska lite för att ändra min sinnesstämning. Jag kan vända på en femkrona, kan man säga. Eller vad sägs om följderna av:

– En timma med tvätt och/eller sortering: Vad en veckas poolhäng på valfri semesterort gör med andra.
– Läkerol Licorice Seasalt: Bygga Lego, visst!
– Dagens kopp kaffe: Ska vi gå ut och leka?
Skoja bara. Inget får mig att vilja gå ut och leka september-april.
– Åka och handla på Ica Maxi: You had me at Ica.
– Teveserier när barnen somnat: Jag kan natta båda barnen, älskling (=ipad i sängen).
– Äta något med ost: Behöver ingen förklaring. Ost är botemedlet mot allt ont i världen.
– Träna: I’M THE WORLD’S GREATEST // U CAN’T TOUCH THIS // BLEND DOM // FIRE IT UP // HARDER BETTER FASTER STRONGER etc etc.

Ok, träningen kan möjligen följas av viss hybris.

330 hp

IMG_6181

Det här var ett efterlängtat besked. Jag trodde ju att jag klarat tentan, så det var en skön bekräftelse på att jag inte var helt ute och cyklade. Jag har faktiskt aldrig missat en tenta! Det är jag lite stolt över. Men jag har å andra sidan två ofullständiga kurser på grund av hoppat av.

Det är ganska intressant att logga in på www.antagning.se och spana in sina akademiska meriter. 240 poäng för en examen, fyra år på universitetet. Jag fick en Filosofie magisterexamen i idé- och lärdomshistoria, och efter det har det blivit lite studier här och var. Betygen genom åren har dock varit lite skiftande. Vad sägs väl om VG i 60 högskolepoäng ”Litteraturvetenskap med genusinriktning och skapande svenska” (fattas väl bara annat kan jag tycka)? Älska Södertörns högskola och deras multi-allt-kurser! Mina VG i ”Ljud och rörlig bild” och ”Argumentationsanalys” ifrågasätter jag lite mer men lägger dem till det där med att kunna plugga.

Sedan är jag en B-uppsats från 60 poäng Medie- och kommunikationsvetenskap, jag läste medan jag jobbade så någon gräns fick det vara på ambitionsnivån.

Jag blir nästan lite rörd när jag läser igenom vad jag läst. Det är ett privilegium att ha möjlighet till så fria studier som i Sverige. Lika bra att köra så länge det bara går.

Kraschen

Bild 2014-04-03 kl. 20.53

Jag hade väntat mig en krasch.

Det hade varit några intensiva veckor med Nicklas bortrest, tentaplugg, predikningar och så tentan. Jag hade väntat mig att krascha på måndagen – inte nödvändigtvis som i dåligt, men som i att ta slut.

Men så kom måndag, och jag tog inte slut. Tisdag, onsdag. Planerade in att gå och träna för första gången sedan besvärligt länge på torsdagen.

Så kom idag. Och så kom kraschen. Halsontet, tröttheten. Fulkraschen, surkraschen. Den där som gör att jag liksom hamnar utanför allting. Ögonen vänds inåt och jag ser mest allt som inte är.

Ensam kväll hemma och jag både badade och nattade barnen själv. Ingen ny kurslitteratur än och jag predikar inte på söndag så jag kunde ta det lugnt med semi-gott samvete åtminstone. Men hur? Med vadå? När jag mest känner längtet efter allt det där som inte är just nu. Som jag knappt vet vad det är. Jo, som jag vet mest är kraschen som talar. Så pass väl känner jag mig själv.

Så vad jag gör? Jag går ned till sovrummet, till mitt och Nicklas sovrum där jag nattat mina två små i vår stora säng. Jag tar med mig ipaden och sätter mig där mellan dem och surfar och tittar på teveserier. Jag vägrar att ge den där kraschen större dramatik än så. Där mellan mina två små känns tillvaron och vad och vem jag är som mest självklar. Där kan jag slappna av och veta att är jag här, är jag rätt. Oavsett.