Överlevnadslistan

Bild 2014-03-23 kl. 20.32 #2
Photo Booth har verkligen fått mig att inse hur trötta mina ögon ser ut. Eller ok, hur trött mitt ansikte ser ut.

Predikade i eftermiddags. Sedan hämta barnen hos dem ömma mormodern, hem, pyjamas, välling, natta två i stora sängen samtidigt. Det är mysigt för att det funkar. Nu: Jag tror att urvriden disktrasa är ett passande idiom här. Ikväll tar jag en paus från studier och jobb, men imorgon får jag lov att vara igång igen. Tenta på fredag, predika på söndag.

Imorgon sent någon gång kommer maken hem. De här ensamma dagarna har gått väldigt bra, men man kan inte ropa hej förrän sista dagen gått. Sista dagen brukar man liksom tappa fokuset lite. Sista dagen är som tre vanliga dagar. Sista dagen är det ultmata mamma-testet. Därför har jag sparat några trumfkort för att kunna fylla en eventuell långsam/plågsam dag. Vad sägs om:

– Baka bröd
– Göra egen leklera (och leka med)
– Leka med vatten
– Städa på nedervåningen
– Bada i badkar
– Gå till centrum (beroende på väder. Jag tar icke ut dessa två om det är skräpväder)
– Wildcard: Bjuda över någon på middag

På det här sättet borde vi överleva. Och det kan ju faktiskt vara så att vi imorgon får en lika smärtfri förmiddag som idag. Det måste ju ha hänt tidigare någon gång i världshistorien.

Plötsligt händer det

Det är väl bäst att passa på när det väl händer. Så här kommer det:

Världens bästa förmiddag med världens bästa ungar! Vilket ju per automatik gör mig till världens bästa mamma.

Båda barnen sov hela natten på var sin sida av mig i dubbelsängen, och vaknade klockan 06. Acceptabelt, då vi kunde leka och dra oss lite i sängen. Efter det har vi ätit frukost och barnen har varit på fantastiskt humör. Lekt tillsammans: Picknick-lek och astronaut-lek och bilgarage-lek och allt har bara varit mysigt. Vi har sjungit tillsammans (och någonstans här gick mamma-stapeln upp i taket) och jag har lekt med och varit ett under av förståelse och pedagogik, svarat och hjälpt och undvikit kriser genom avledande manövrar. Vi har gjort mellanmåls-smoothie tillsammans och jag fick lunch-söva Sigge utan störningar från Rut.

Vet ni vad som ändrats, om man jämför med tidigare ensamma-veckor? Barnen har blivit äldre. Jag har kanske blivit lite, lite klokare men framförallt: Barnen har blivit äldre. Det börjar jämna ut sig mellan dem. Och det fantastiska med det är ju att de bara blir äldre för varje dag! Än så länge är jag inte där att jag vill att det ska ta stopp. Så väx, småungarna, väx på ni bara!

Men okej. Nu när Sigge somnade kände jag att luften gick ur mig lite. Att gå ut, som var min duktiga plan, har jag lagt på hyllan. Vara ute kan de få vara när pappan kommer hem.

Klockan 15 predikar jag förresten, välkommen att beskåda denna världens bästa mamma där och då!

Högvarv

Bild 2014-03-20 kl. 11.43
Vi kan säga att kaffet inte kickat in ännu. För vi vet ju alla hur effektivt kaffe är mot mörka ringar under ögonen.

Man säger att småbarnsåren äter av ens hjärnkapacitet, men jag undrar jag. Så många turer som min klarar av. Se här bara:

Bakgrund: Maken bortrest. Fem nätter själv med barnen. Predika denna och nästa söndag. Tenta i teologi nästa fredag. Ligger fortfarande väldigt efter i mina studier. Man kan kalla det fullt upp och man kan kalla det brist på tid för jobb/studier, det kan man faktiskt.

Dagens morgon: Sigge vaknade 04, men efter lite gnäll och gnissel somnade han om. Rut väckte mig genom att lägga sig raklång på mig. ”Jag vill att vi ska gå upp NU, mamma”. Utfodring, morgonte, tacka Gud för min ömma moder som lovat ta Sigge medan Rut är på förskolan så att jag kan få plugga.

Farmodern hör av sig. ”Får vi hämta Rut efter förskolan?” YES YOU CAN, i paritet med Obamas mässande 2008.

Barnen överlämnas i goda händer. Jag får mycket behövlig studietid.

Det är då detta inträffar i mitt huvud:

”Borde jag verkligen vara SÅ glad över att jag inte behöver ha barnen? Dålig mamma. Nej, inte dålig mamma, du vet bättre än att traska in i den fällan! Bra mamma! Jag behöver inte ursäkta mig! Jamen behovet av studietid är ju en sak, men det här med att tycka att det är skönt..? Så tycker nog ingen annan. Jo, så tycker många andra och sedan när bryr jag mig om vad andra tycker om vad jag tycker? Det finns ingen mall att passa in i. Älskar jag mina barn? Så klart jag älskar mina barn. Men jag älskar inte alltid att behöva underhålla dem. Man är olika. Jag slår dem inte, eller hur? Jag säger inte dumma saker åt dem, eller hur? Jag är bara lite tråkig ibland. Det dör de inte av. Och ok, lite sur ibland, det får jag väl erkänna, men jag jobbar på det. De vet ju inte av något annat. Eller just det, far- och morföräldrarna. Kanske att de älskar dem lite mer än vad jag gör med tanke på hur de leker och har sig med dem? Jamen det är väl inte mitt fel om det skulle vara så, det är väl bara bra med mycket kärlek? Jag och Nicklas är ju med barnen nästan jämt annars. De får ju mycket tid med oss, något annat kan man ju inte säga. Och även om ingen annan i hela världen någonsin skulle bli less på att vara med sina barn får jag bli det, för jag är jag och ingen annan. Så säger jag och så stannar jag där, tack.”

”……..”

”Fast kan det vara så att…
-TYST!”

”Men egentligen så…
-TYST!”

Kom inte och säg att kapaciteten inte finns där.

Bananfluga

bananfluga

Jag kan plugga.

Men det inte sagt att jag är så överjordiskt särdeles smart, men jag kan studera. Jag kan skriva, jag kan plocka relevant info ur kursböcker, och inte minst: Jag kan orera fritt bakom tangenterna. Ge mig lite Foucault, ge mig diverse -ismer, ge mig några jämförelseverktyg och så är jag på banan. Shoot.

Vad du inte ska ge mig är ett förhör i ovanstående två veckor senare. Jag läser, jag skriver, jag glömmer. Jag är en akademisk bananfluga med enormt kort livscykel.  Oj, vad jag har studerat i mina dagar. Magisterexamen, check. Sedan några terminer medieteknik samt media- och kommunikationsvetenskap, check. Diverse webb-, projektledar-, ledarskap- och strategikurser, check. Vad det gett mig? Nu ska vi inte vara sådana, men inte är det en oändlig källa av kunskap precis.

Jag kan plugga. Alltid något.

Men den här gången skulle det ju vara annorlunda. Jag skulle läsa teologi, och jag skulle läsa på riktigt. Jag skulle läsa sofistikerat, pö om pö, inte hetsläsa inför hetsskrivandet av en uppgift. Jag skulle tillgodogöra mig. Jag skulle bli klokare.

Men ingen evolution verkar vara på gång. En gång bananfluga, alltid bananfluga. Vabbruari och den där stora tröttheten gjorde att jag halkade efter, så visst satt jag till slut och hetsläste och hetsskrev. Skrev ganska bra efter omständigheterna för all del – jag kan ju plugga. Vad jag skrivit om? Ingen aning.

Men kolla, nu! Nu sitter jag på biblioteket! Ostyckad pluggtid i några timmar, förhoppningsvis regelbunden sådan som följd av min och Nicklas genialiska livsplanering. Nu! Nu händer det!  Jag ska bara blogga lite först.

Pessimistisk pastor

Bild 2014-03-03 kl. 21.42

Jag är ingen optimist. Glaset är inte halvfullt. Förr i tiden var jag mycket av en orolig själ – tack och lov inte alls lika mycket längre – men väl en bekymrad. Eller kanske brydd. Småcynisk, men jag jobbar på det.

Jag lyser inte upp rum med min blotta närvaro om man säger så. Jag säger inte att jag är kylig, men jag är mer ett värmeljus än en majbrasa – man behöver komma nära, radien är inte så omfångsrik.

Ibland tänker jag att jag är världens mest pessimistiska pastor.

Gud och jag. Jag har ofta svårt för konceptet Gud. Jag har svårt både att ibland begripa, att ibland vilja och inte minst att ibland omsätta det jag väl begriper. Jag tänker ofta att det är tur att Gud hittade mig, för jag skulle nog aldrig hittat Gud, velat hitta Gud. Jag tror att jag hade varit en sådan som i mitt inre flinat inte så lite över detta behov av något så diffust och på samma gång så osmickrande som en Gud.

När jag tänker hur synd det är, att jag i all min svaghet aldrig ens kan komma nära att visa Gud för vad Gud är. Att jag aldrig kommer att kunna briljera i utläggandet av den kristna tron, så där att det bara övertygar stjärnstopp. Att jag med all sannolikhet aldrig kommer att bli ett teologiskt orakel – vore jag tillräckligt smart så är jag definitivt för lat.

Men det är då som jag börjar flina för mig själv, men av helt andra orsaker. Det är då jag inser hur mycket större allt det här med Gud är, så mycket större att det trycker ut alla mina tillkortakommanden, allt det där jag inte är, inte fattar nu och aldrig kommer att fatta. Hur det handlar om Gud, inte om mig, men inte minst hur det kommer ned till detta: Att det var Gud älskade mig först, och hur det öppnade upp inte för ett perspektiv, ett synsätt, utan istället för en helt ny dimension.

Jag ska inte säga att jag fattar. Inte allt, aldrig någonsin. Men det jag väl fattar är värt allt.