Vegan-dagen

Jag vaknade klockan 07.30 idag, men testade att somna om till klockan 10 istället. När hände det senast? En loj, långsam och tyst morgon.

Lojt i all ära, men efter ett tag brukar jag liksom vilja dra igång. Så icke idag, istället blev jag tröttare och tröttare. Den här förkylningen, alltså. Höstens tema som fick en uppföljare på andra sidan året. Imorgon ska jag kolla upp.

Vilket gör att idag har jag ju inte fått något gjort, och det kan ju vara skönt om det är frivilligt. Men inte när man vill göra något. Då blir jag alldeles för rastlös för att bara koppla av.

Så jag gjorde visst lite ändå. Jag slipade och spacklade lite, målade en vägg, och så lagade jag mat. Thaigryta med sojabönor, vitkål, broccoli, blomkål och koksmjölk, galet god.

IMG_5959

Sedan testade jag att göra seitan efter inspiration från svåger Josef. Seitan är ett (veganskt) köttsubstitut som man får fram genom att krama ur stärkelsen ur en deg av vetemjöl och vatten. Det tog lång tid för ett ganska så ynkligt resultat, inget man gör med barnen hemma precis, men kanske att jag kan få in snitsen lite bättre.

IMG_5958
En liten hjärna, anyone?

Smakar ungefär som tofu, det vill säga väldigt lite i sig själv.

IMG_5962

Här är det färdiga resultatet efter att det har kokats i buljong. Jag tänker marinera bitarna rätt ordentligt och sedan steka dem.

Det blev visst en vegan-dag på matlagningsfronten idag. Inte med mening direkt, men jag märker att jag har börjat dra mig mer och mer mot det vegetariska igen. Jag var ju trots allt semi-vegetarian i tretton år, och orsakerna till att jag var det har ju egentligen inte försvunnit.

Ge mig på låtsas

Är det bara jag?

Jag tycker om projekt även när det kommer till min populärkulturkonsumtion. En sommar hade jag som projekt att se utländska filmer. Alltså, som i icke-amerikanska. Det här mammalovet tyckte jag att det kunde passa att kolla in Oscarsnomineringarna för Årets film.

Så jag började med 12 Years a Slave. Väl medveten om vad jag hade framför mig.

Men det går bara inte. Jag klarar inte av att se mänsklig ondska, mänsklig utsatthet på det där viset. Hur bra det än är, men inte minst: Hur viktigt det än är.

Ge mig zombies. Ge mig dubbelkäkade aliens. Ge mig Tarantino (ok, ibland på gränsen). Men realism. Det går inte. Realism med barn och föräldrar går ännu sämre.

Och jag funderar över om det är att stoppa huvudet i sanden, att inte orka beröras, eller om det bara är lite enough is enough. Att världen är tillräckligt ond som den är, och att jag inte orkar se det uppspelat för mig. Jag vet inte.

Jag drog av ett avsnitt Project Runway istället.

Omprogrammering

Bild 2014-02-25 kl. 12.25

Jag har mammalov. Fri tid för mig själv, fri att slarva, fri att vända på dygnet, fri att gå och lägga mig och att vakna precis när jag vill. För mig är det den bästa presenten – tid för mig själv. Barnen är på annan ort, trygga med maken och farföräldrarna, och tids nog får jag träffa dem igen, så det går ingen nöd på mig på den fronten – än så länge – och knappast någon på barnen.

Mammalov är ljuvligt, verkligen ljuvligt, men krockar med hur jag är kopplad just nu. Jag är drillad i att vara ajour mer eller mindre ständigt. Jag är så ovan vid tystnaden, att vara ensam, det där stora, men även alla smånyanser under:

Hur jag är van vid att inte kunna lämna ett glas framme, för då kan en liten hand ta det och slänga det i golvet. Hur skärbrädan med en kniv på inte får ligga för nära diskbänkskanten. Hur lamporna på nedervåningen alltid är släckta efter nattning, och hur man inte lyssnar på musik högt, högt. Och hur allt det där sitter i händerna och i huvudet och hur det krockar lite nu.

Och hur jag just därför spelar musik högt, högt, låter lamporna vara tända, lämnar knivar och glas framme och genom det försöker hitta någon slags ro och stillhet i mig själv.

Kärlek, barn, tid

Vad små barn gör med kärleken?

Jag ska säga vad små barn gör med kärleken.

Små barn gör att kärleken rent praktiskt kommer lite på vänt. Plötsligt har vi inte tid, plötsligt måste vi ta oss tid. Knycka, dra ifrån lite med halvvåld från det där som annars håller fast i den tid som blir över när barnen somnat. Sådant som att städa, fixa, men för vår del kanske mest jobba. Vi jobbar som mest på kvällstid, när barnen sover.

Inget stjäl tid så bra från oss som bra saker. Viktiga saker. Det är inte främst slösurf eller zappande som äter tid från oss, det är det där som tar saker framåt, som driver processer vidare. Hur man då måste bända upp greppet om tiden, för substans släpper inte utan strid. Viktigt kliver inte frivilligt ett steg tillbaka.

Barnen tar tid, ja, men inte från kärleken. Barnen tar tid från allt det där som vi då måste göra på den där andra tiden, och det är den tiden, eller brist på, som kan ta och nagga ifrån kärleken. Kunde jag önska mig superkraft vore inte förmågan att skilja mellan viktigt, viktigare och viktigast högt upp på listan, för det är jag redan ganska bra på. Men att sedan kunna omsätta det jag vet i praktiskt handling, det vore något.

Koalafamiljen

IMG_5892

Sigge håller på att få fler tänder. Hörntänder.

I några dagar har han haft ont. Slickat på maten, spottat ut, för att sedan börja refusera helt. Idag, värsta dagen hittills, har jag fått i honom två flaskor välling och inget mer, stackarn.

Kvällarna har fortsatt att vara turbulenta. Och som jag skrev tidigare tycker jag att det har funkat, trots Ruts magsjuka och trots våra förkylningar, men idag märkte jag att det började ta stopp för mig. Det började klia i mig när Sigge än en gång kom och ville bli upplyft för att få pilla på mina öron och klamra sig fast som en stor liten koalabjörn. Jag når som en gräns där jag måste få en paus från dygnet-runtandet, tillgängligheten. För när han mår så här ser det ju ganska samma lika ut vare sig han sover eller är vaken. Närkontakt, hudkontakt.

Och jag ger det gärna, jag tycker om att hålla i min stora lilla koala, men det tar slut i mig, det tar stopp. Inte så att jag nekar honom att komma upp, men så att det blir uppförsbacke, att jag märker att jag körts i botten utan att hinna ladda om. Kliet, semipaniken.

Det är då man vet att man gift sig med rätt man, när maken säger ”men gå ned på nederväningen en stund” så att jag skulle få lite tid för mig själv. Så drack jag kaffe framför ett avsnitt av Girls. Batterinivån hann inte upp så högt, men den stod åtminstone inte och blinkade rött.

Efter det, på’t igen. Koalamaraton hela eftermiddagen. Nu sover han men jag har redan varit nere två gånger, och snart är det nog dags att parkera sig i sovrummet för natten.

Och om någon nu undrar: Jo, vi är två om barnen, jag och mannen. Men just nu är fördelningen så att maken har dottern mest och jag har sonen mest. Ge mig några fria timmar, koalaungen, så ska jag vara koalamamma hela dagen imorgon igen om det så behövs.

Ahoy!

Bild 2014-02-10 kl. 21.29 #2

Är ni kvar?

Jag är kvar. Det gråa försvann och ersattes av den där enkla vardagsförnöjdsamheten som jag har patent på. Jag har visst även patent på morgonilska men det är ett annat kapitel.

Jag är kvar, men så är även min förkylning. Eller, den lämnade men kom tillbaka. Och den i sig är inte så farlig, men den dränerar mig, den äter liksom upp den tid som finns när barnen väl somnat.

Rättelse: Den tid som tidigare fanns. Rut har något mysko magvirus, Sigge har ögoninflammation och även tänder på gång misstänker jag utifrån det Niagrafall som utsöndras ur hans mun. Vilket gör att visst, de somnar när de brukar och kanske till och med lite tidigare, men sedan vaknar de.

Och vaknar. Och vaknar, särskilt Sixten. Vilket gör att jag oftast tillbringar den senare delen av kvällen med honom i vårt sovrum.

Inget av detta gör så värst mycket, faktiskt. Vi är ändå ganska skonade och livet känns fint ändå. Men jag hinner väldigt lite just nu. Jag är efter i ungefär allt utom städning och tvätt, eftersom jag fortfarande står vid mitt statement att sådant gör man när barnen är vakna, inte när de sover. Och med hängiga barn blir det mycket hemma-tid men väldigt lite studera-tid. Förkylningen i sin tur ser till att det blir väldigt lite träna-tid.

Men, bonus! Allt jag orkar på kvällarna just nu är teveserier. Närapå allt barnen tillåter är teveserier, det vill säga att man bosätter sig med dem i mörkret. Ergo: Inte så efter där!

Men i vilket fall. Det här är inte ett ynklighetsinlägg, det här är ett trots-allt-inlägg. För trots allt så är livet just nu mycket fint i all sin vardag. Ney, på grund av all sin vardag.