S04E04 – Torsdag

Jag vet att allt är faser med barn, allt jobbigt åtminstone. Allt bra räknar jag som beständigt och för evigt och amen på det. Faser som i Sigges griniga period, den som varade i princip i ett halvår. Nu har en glad, gosig, rolig, klåfingrig – ja men ändå hyfsat harmonisk kille kommit ut på andra sidan. Det var en fas som hette duga.

Men så har man de här lite mer hemliga faserna. De här mer dimmiga faserna, de som liksom lägger sig subtilt över allt utan att riktigt märkas förrän de försvinner. En sådan fas inser jag att vi kommit ur nu, eller åtminstone är på väg ur så här 16 månader efter lillebrors födsel. Kanske inte en fas i ordets rätta bemärkelse, men likväl så inser jag att vissa saker hade jag vant mig vid så pass att jag inte räknade det som tillhörande till en fas, utan mer som fastslaget faktum.

Jag börjar till exempel inse att det jag i princip abdikerat inför vad gäller ilska och irritation i mitt egna föräldraskap till stor del, kanske till mesta del, har hängt ihop med den minimala återhämtningen som funnits under tiden sedan Sigge kom. Spädbarnsbök, syskonrivalitet, utvecklingsfrustration, allt sådant. Hur jag inte hittat platsen i allt det för att andas och hämta upp det tålamod som jag önskat. Besvikelsen först men också acceptansen sedan i att vara en sådan förälder. En inte alls alltid, men en lite för ofta sur eller arg förälder. Lära sig att hantera det på ett så bra sätt som möjligt. Vara en bra förälder ändå – för det tycker jag att jag har varit, genom allt. Det har jag ändå kunnat se rätt så nyktert på.

För att sedan komma ut på andra sidan, den där allt inte bara går ut på att hantera utan där man faktiskt också hinner andas. Jahaaa, är det så här det kan vara? Att faktiskt orka hantera och inte bara reptil-reagera, att ligga steget före, att orka vara tålmodig, inte alltid såklart men oftare – det går, alltså? För mig med? För att inte tala om allt som bara kommer av sig självt från barnen själva i takt med att de växer, allt som inte längre behöver korrigeras och pareras.

Och med det sagt: Idag har allt gått bra. Natten gick bra. Även det som i normala fall inte brukar gå bra har gått bra, just på grund av att så mycket har börjat gå bra av sig självt. Just på grund av att så mycket nu för tiden bara funkar.

Så klart att jag förstår och räknar med andra faser som komma skall, men just detta med att det numera finns andrum. Det gör hela skillnaden för mig.

Och därför kanske inte så höga odds på denna: Jag vann! Mother of the Day även denna torsdag. Det är jag och Zlatan, vi bara vinner och vinner. Snart blir jag väl uppköpt.

IMG_5690

S04E03 – Onsdag

Sova ensam med två barn. Sova ensam med två barn varav ett ilsket som vaknar och protest-skriker då och då. Tänder? Växtvärk? Mardrömmar? Sova ensam med två barn varav ett vaknar 03.45 och vill ha fler nappar. Yeah right du får fler nappar, sov.

Långt ifrån en hostig kaosnatt som i S02, men lite trött var jag idag ändå. Men: Bylsa kläder, lämna på förskola, bylsa av den lilla, få trevligt besök, bylsa på den lilla, gå till förskolan, bylsa på den stora. Gå hem.

Nejnej, vi backar lite. Komma 50 meter från förskolan för att sedan höra: ”Mamma, jag är kissnödig”. Och nej för er som undrar, man kan inte gå tillbaka till förskolan och kissa där enligt stora. Lösning: Placera stora på vagnens fotstöd och springa hem medan den lilla gallskriker på grund av objuden gäst i vagnen.

Väl hemma gjorde vi kokosgröt-mellis och festade loss med hallonglass (frysta hallon och grädde) till mellis-efterrätt. Sedan proklamerade jag att jag ville se vuxen-teve (Sveriges mästerkock) så vi placerade oss i teverummet allihopa. Det var lite av ett test från min sida, men det gick alldeles utmärkt, barnen lekte. Avslutade sessionen med att ta lite existensiella bilder tillsammans med Rut.

IMG_5695

IMG_5698

IMG_5754

Sedan dagens frivilliga utmaning: Bada barnen, inklusive hårtvätt. Rut gillar det icke men tar sig tappert igenom det hela även om hon gråter lite. ”Kommer det gå bra, mamma?” Jag öste så mycket beröm över henne efteråt.

IMG_5767

IMG_5770

Trötta barn. Pyjamas, middag, välling, Supertrion, söva Sigge i Ergon och så läsa böcker för Rut efter att Sigge somnat.

IMG_5690

Jamen gissa – jag vann visst idag igen! Mother of the Day för tredje dagen i rad, inte illa. Denna gång vann jag dock på tekniska poäng. Men en vinst är alltid en vinst.

S04E02 – Tisdag

Mobilen ringde kl 07, Sigge sov vidare. Jo, det händer tydligen! Te, framför allt te, och sedan hejdå till pappan. Barnens pappa alltså.

Ni gillar snön, säger ni. Rut också. Jag tycker väl sådär. Bylsa på två barn så där erbarmligt mycket, alla lager och så vidare, ta sig till förskolan där de i nio av tio lämningar är på väg ut när vi kommer. Men icke denna gång när jag har med mig Sigge. Såklart inte.

Efter lämningen som i övrigt gick bra tog jag och Sigge en promenad. Stjärna till mig. Sedan mellis och lite lek, för att gå över till sövning av barn. Sigge är 16 månader och han somnar fortfarande i vår ErgoBaby varje dag. Sjukt bra (begagnat) köp.

IMG_5688

IMG_5689
Öronbarn.

Sedan bylsa på lilla alla vinterkläder igen, gå till förskola och bylsa på stora medan lilla leker Bambi på hal is i förskolans hall iklädd raggsockor. Och så hemåt med en stor som vill utforska det mesta. Så klart. Hon fick utforska rätt mycket, så liten stjärna till mig.

Hemma. Varm choklad. Stjärna till mig. Och så besök av farmor och farfar – stjärnor till mig, med tanke på hur högt lek-, socker- och trevlighetsfrekvensen steg med dem.

Jamen kolla! Jag vann visst idag igen!

IMG_5690

Mother of the Day, jag vill tacka alla på hela jorden. Bara det att hittills ikväll efter nattningarna har barnen vaknat tre gånger. Sluta med det är ni snälla, jag sitter här och försöker njuta av segerns sötningsmedelsötma.

Förutom alla dessa åstadkommanden som prisvinnande moder har jag fixat med mina kommande studier idag. Kollat upp bibehållen SGI och allt det där, registrerat på CSN, beställt kurslitteratur och skrivit in tentadatum i kalender. Som ett proffs. Kanske finns det något att vinna där med?

S04E01 – Måndag

Jamen jag ber så mycket om ursäkt. Säsong fyra av Ensamma hemma inleddes igår, och jag missade att rapportera.

Jag började dagen med kokosgröt, man måste ju göra vad som står en till buds för att verkligen ladda upp inför vad som komma skall. Ensam hemma med en bläckfisk-pojke och en kan-själv-flicka, det hör ju alla att det kan gå hur som.

IMG_5675

Vi började dagen som sig bör när man är själv med två barn: Vi städade. Jag har sagt det förut, det är onödigt att lägga barnfri tid på städning, tvätt och sådant. Nä! Vi dammsög och våttorkade och tvättade och torkade.

Sedan satsade jag på att vinna Mother-of-the-Day-Award genom att baka bröd med två små.

IMG_5679

IMG_5680

La till, bara för att gardera mig, att låta den lilla stå och kladda vid disken. Jag har arbetat upp en ganska stor kladd-tolerans.

IMG_5681

Och som inte det vore nog – att lägga pussel med den stora när den lilla sover.

IMG_5677

Och ta-da, jag vann! Min motsvarighet till guld, rökelse och myrra: Cherry Coke Zero. Svägerskan var prisöverlämnaren. Man kanske kan säga att jag var juryn. Man kanske kan säga att jag vann på Walk Over. Men jag vann!

IMG_5690

Trötta barn nattades, och vid 21 bonus-ramlade maken hem för att kunna spela måndagsbandy, så då passade han på att stanna hemma över natten. Vilket underlättar nattsömnen för alla väldigt mycket.

Lite som en säsongsstart ska vara – ganska trevlig och småputtrig. Uppbyggt för kommande dramatik alltså.

Ett Dymofierat liv är ett gott liv

Sätt vilken diagnos som helst på det, men det är väl ett faktum att man i brist på att kunna kontrollera tillvaron gärna organiserar det som går att organisera runt om sig? Och om man dessutom har en Dymo-apparat, då är det nästan ett måste bara för den sakens skull.

IMG_5650
Jag tänkte så här: Vad finns det för poäng med att barnen har sina leksaker framme hela tiden? Stöket! Och inte har de roligare för det. In med det i skåpet!
IMG_5654

Och så kör vi lite Dymo på det med.  
IMG_5656

Man kan också se det så här: Ordning och reda är lite av himlen på jorden. Ordning och reda is bliss.

Gråmelerat

Bild 2014-01-07 kl. 21.08
Beam me up, Scotty!

Jag märker så väl när jag börjar glida in i det där gråa. Jag må vara introvert, men jag är inte grå till sinnet vanligtvis. Jag kräver tvärtom ganska lite för att vara nöjd med tillvaron. Ge mig en tur till Ica Maxi! En kopp te! Ett bra teveserieavsnitt! Jamen ni hör ju, det är så basalt att det nästan är genant.

Så när det börjar dyka upp indikatorer märker jag av dem. Som klassikern att inget känns roligt, vare sig i nutid eller i framtid. Som det konstanta suget efter något att äta som dyker upp, det är som att gå med ett stort hål i halsen där allt man äter och dricker ramlar ut direkt. Som tröttheten. Som gråten bakom ögonen. Oviljan att ta beslut.

Jag tänkte skriva lite om det i min privata dagbok, men började bläddra bakåt. Ett år, två år, tre år. I princip samma inlägg har återkommit under flera år, oftast kring januari. Hålet, det bottenlösa, det gråa. Häpp! Så mycket för att märka symptomen men väl inte regelbundenheten.

Så nu försöker jag ta hand om mig med mjukt och snällt, och mår bättre i vetskapen om att det ger med sig ganska fint av sig självt så länge jag inte drämmer till det mera med stress och annat otyg.

Teveåret 2013

Här kommer världens längsta lista.
Som jag inte har ett dugg dåligt samvete för – jag älskar bra teveserier. Jag mår bra av bra teveserier. Jag kopplar av så väldigt bra framför bra teveserier. Jag laddar mina batterier framför bra teveserier. Slösurf, det kan vara bortkastad tid. Men bra teveserier! Det är som en fin hobby.

Jag borde så klart länka alla. Men det tog lite för lång tid att skriva det här inlägget för att jag skulle orka med det också.

Bäst som i mest efterlängtad varje vecka
Hade jag osedda avsnitt av alla dessa var det full pott. Att se på teveserier är i mycket som med lösviktsgodis, det handlar väldigt mycket om blandningen. Hur de faller ut tillsammans.
Parenthood – världens mest trivsamma serie. Den är kanske lite på dekis, men är fortfarande bra.
Sons of Anarchy – den går upp och den går ner men den håller sig ovanför ytan, än så länge. Och när den är bra är den så fruktansvärt bra. Nerven!
Nashville – min bästa nya serie. Jag äälskar Connie Britton och den här serien har bra musik, bra drama, bra skådespeleri. Full pott.

Udda hook up
Biggest loser Australia – värmen! Jämfört med den horribla USA-versionen. Gå ner i vikt med familjemedlem, någon?
Slå han på käften – SVT Play. MMA, någon?
Linda Pira – som du inte visste om – SVT Play. Hiphop, någon?
Sveriges Mästerkock – laga mat, någon?
Hela Sverige bakar – baka kaka, någon?

Netflix-plöj
House of Cards – såg hela serien när jag hade min ensamma helg hemma. Bra! Men precis liiite för mörk för att bli jetebra.
Orange is the new black – norrlandsplöj. Bra! Men kanske liite för dålig balans ibland mellan drama och humor för att bli jetebra.

Serie som ryckt upp sig
Solsidan – rolig säsong, faktiskt!
Downton Abbey – jag gillade inte förra säsongen så värst, men denna.

Bäst-före-datumet är utgånget men jag kollar ändå (ska jag kapa någonstans pga tid är det alltså här)
Greys Anatomy
True Blood
New Girl – ligger precis och dallrar vid strecket
The Walking Dead – storyn känns sådär, men det är ju zombies, så hur kan jag sluta titta? Det går ju inte!

Bittraste slutet
Dexter. Så OVÄRDIGT.

Serier jag inte riktigt vet om jag gillar eller inte
Girls – man sympatiserar ju inte med någon. Och det behöver jag.
På spåret – vi var fast förra terminen, men så hände något. Vi blev kanske för dumma 2013.
Game of Thrones – jamen jag VET! Men består den av så mycket mer än intriger? Svårt att hänga med när man inte läst böckerna tycker jag.

Serier jag följer via tablå pga jag och Nicklas tittar tillsammans
Bron – mycket bra!
Homeland – bra, men kunde den inte fått sluta för gott så där?
Historieätarna – Fantastiskt!
På spåret

Lite överhypad
Les Revenants/Gengångare – premiär i december 2012 men jag räknar den till 2013. Jag tyckte mest att den kändes krystad och ganska otäck på ett dåligt sätt.

Serier jag undermedvetet släppt och hela tiden tänker att jag ska ta upp
Mad Men – det blev…segt. För segt till och med för att Mad Men skulle komma undan.
House – det blev så samma lika i varje avsnitt till slut. Men måste se klart någon gång, ligger på sista säsongen.
The Big Bang Theory – någon gång sätter jag igång ett avsnitt men tar mig inte längre igenom ett helt avsnitt. Vad hände, Sheldon?
How I Met Your Mother – Ok, den här tappade för ett tag sedan. Tänkte ge sista säsongen en chans bara för att, men på samma sätt som med The Big Bang Theory kommer jag aldrig igenom ett avsnitt.
Modern Family – jag kan strökolla på ett avsnitt här och där men den har tappat för mycket.
The Office – Måste dock kolla klart den någon gång.

Serier som jag trodde jag skulle fastna för men något saknades uppenbarligen eftersom jag inte fortsatte se mer än några avsnitt
Masters of Sex
The Americans

Läskigast
The Following, om en seriemördare som skapar en kult runt om sig. Jag är inte lättskrämd men den var stundtals otäck. Inte världens kvalité. Men jag fastande lite ändå.

Still going stong
Parks and Recreation

Så, trumvirvel:

Bäst som i kvalitétsbäst
Breaking Bad – Vilken serie, vilket slut! Ställ den mot Dexters ovärdiga slut. Kvalité rakt igenom.
Top of the Lake – Miljöerna, manuset, skådespelarna! Jag skulle nog vilja utnämna den till årets serie faktiskt. Nej, den vinner inte över Breaking Bad egentligen, men ibland vinner serier på att vara korta och att komma till avslut.

En årslista

Jag har ungefär en miljard grejer jag skulle vilja få ned på pränt, men orka. Så jag knycker en lista från UnderbaraClara istället. Fast med mitt eget innehåll, dåra.

Gjorde du något 2013 som du aldrig gjort förut?
Jag önskar att jag kunde skriva massor av grejer här. Säkert har jag gjort mer än vad jag kan komma på just nu. Men jag sade upp mig, utan att ha ett nytt jobb att gå till. That’s a first.

Genomdrev du någon stor förändring?
Jag tog tag i min hälsa, kan man kanske säga.

Vilket datum från år 2013 kommer du alltid att minnas?
Om man måste tänka efter misstänker jag att man diskvalificerar sig.

Vilka länder besökte du?
Inga. Sorgen!

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Mitt fina födelsedagsfirande med min familj och när jag och Nicklas åkte till Malmö samt till Göteborg. Här kanske man ska skriva ”Varje gång barnen skrattade” eller liknande, men äh. De skrattar rätt ofta.

Saknar du något från år 2013 som du vill ha år 2014?
Att hinna tänka.

Vad önskar du att du gjort mer?
Lyssnat på mer musik.

Favoritprogram på TV?
Bron, tror jag. Om vi talar om TV som faktisk TV som i följa-tablå-tv.

Största framgång på det privata planet?
Att jag bättre och bättre lärt mig att parera (min egen) ilska och snäsighet gentemot make och barn.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Gladare – att få tillbaka sin kropp på så många plan. Att få revansch på spädis-tiden i jämförelse med hur den var med Rut. Att Sigge har sovit så bra, att båda barnen varit så överlag enkla att ha att göra med.

Något du önskade dig och fick?
Att känna sig som sig själv i sin kropp. Att mina barn fick vara så pass friska.  Världens snyggaste höstskor. HELT ENSAMMA DAGAR HEMMA när Nicklas tog barnen och åkte till norrland.

Något du INTE önskade dig och fick?
Lite väl klyschiga jag-har-visst-fött-två-barn-kroppsliga påhälsningar. Jag fick visst inte riktigt tillbaka min gamla kropp ändå, utan en sliten-ny. Oh well.

Vad gjorde du på din födelsedag 2013?
Jag blev knyckt till en hotellövernattning ute på Djurgården av min bästis.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Om jag hade bytt ut lite slösurfande mot att pussas med min make. Och om jag inte haft de där tre höstmånaderna av hostande, influensa och förkylning. Och så en resa till New York. New York-resor har en tendens att göra livet mycket bättre.

Vad fick dig att må bra?
Nicklas. Att få vara själv. Den vädermässigt perfekta våren, sommaren och hösten. Mitt snygga hår. Mina glada barn. Min familj. Snygga ögonskuggor och nagellack. Att få post. Bra teveserier. Varje gång barnen somnade för natten.

Mest stolt över?
Att jag uppenbarligen inte är en lika orolig själ längre. Jag tycker att jag klarar av livet utan att vara så nojjig över allt.

Högsta önskan just nu?
Att jag ska hitta tillbaka till den där vardagsglädjen helt och fullt. Känna mig pigg och pepp på alla plan. Jag är lite trött just nu och det är så tråkigt. Jag är en så mycket bättre version av mig själv när jag är på topp.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Jag går nu in i mitt 37:e år, är tvåbarnsmamma, pastor och har min beskärda del av gråa hår – jag vill vara en tyngd, inte en fjäder. Så jag ska sträva efter att vara lite mer sann och lite mindre foglig. Och så ska jag träna upp mitt core-parti.

This uterus has left the building

Bild 2014-01-01 kl. 21.01 #2

Januari 2009 var vi i Sydafrika och upptäckte att jag var gravid. Missfall i vecka 11, samtidigt som det som skulle bli Tjugofyrakyrkan började att träffas hemma i vårt vardagsrum.

Våren 2010 var jag gravid igen, och Rut föddes i december 2010, sexton dagar för tidigt. Vattnet gick morgonen då jag skulle in och jobba min sista dag.

I Januari 2011, när Rut var sju veckor gammal, hade Tjugofyrakyrkan sitt releaseparty.

I juni 2011 fick jag och Nicklas förmånen att leda ett av nätverken inom Pingst församlingsplantering.

Första veckan i januari 2012 plussade jag för Sigge, som sedan föddes i september 2012.

I februari 2012 började vi med gudstjänster varje söndag i Tjugofyrakyrkan.

Intensiva år för ande, kropp och själ. Det har liksom blivit mitt, vårt defaultläge. Jag tänker på det som höghöjdsträning, att allt annat blir enklare i jämförelse. Någon gång när det finns tid och plats för detta annat, vad det nu ska vara.

När 2013 började var Sixten tre månader, Rut hade just fyllt två. Jag tänker att 2013 kanske varit vårt mesta småbarnsår – jag hoppas det. Fast det fanns ju ganska mycket annat att fylla ut året med dessutom. Tjugofyrakyrkan mest av allt förstås, men även lite gästspel här och där, inte minst min hejdå-turné på EPiServer i november/december.

Jag rabblar inte upp det här för att slå mig för bröstet eller sätta en standard utifrån vad man ska klara eller definiera som mycket eller lite. Alla har sina förutsättningar. Vad jag egentligen vill säga är: Jag känner mig lite trött. Och när jag ser på mitt liv ur det här perspektivet, med mina förutsättningar och utifrån hur jag fungerar, känns det inte så konstigt.

Så nu: Inga mer graviditeter, inga fler spädbarn. När vi lämnade 2013 lämnade vi vårt sista år som bebisföräldrar. This uterus has left the building.