Ge dig

Julkänslan har ännu inte infunnit sig. Jag som brukar lyssna på julmusik mer eller mindre nonstop från första advent, pynta om än mest med ljusslingor men många, insistera på julgran och sedan överpynta den (tycker ni ja!). Köpa ett kilo chevré. Alla har vi våra traditioner.

Men i år: Inte ens förra årets darling, Playmobil-krubban är uppe. Bara lite ljusslingeri och lite julgranskulor i fönstret. Det beror inte på något särskilt mer än bristande engagemang.

Och jag blev lite bedrövad när jag tänkte på det. Tänkte på hur mysigt jag brukar tycka att det är. Tänkte på hur jag bara skulle vilja svepa bort familjen i ett enda stort amerikanskt tonat pastellskimmer, men hur jag inte riktigt fått till det i år.

Sedan tänkte jag: MEN GE DIG, MÄNNISKA.
Skapa inte problem du inte har! Du sörjer, eh, ”sörjer”, något du inte gjort på grund av att du inte riktigt velat. Jamen så är det ju! Du har haft all tid (eller, ok, men tillräckligt med tid) i världen men du har inte velat. Ingen har hindrat dig. Du lyckades inte uppbåda inspiration – i år. Och det är väl bara bra! Att vara klok nog att inte tvinga sig till det man vill ska vara det mysigaste. Dessutom – året då inget av barnen bryr sig. Kom igen. Det finns all tid i världen att ge dem överdrivna pastelljular i framtiden.

GE DIG MÄNNISKA, du har ett inte så illa pinkat hus att bo i. Dina barn är trygga, varma, mätta. Du blir arg ibland men du plöjer ned nästan all tid i världen i dem. Du kommer få fira två – två! – jular, en med din familj och en med makens, utan en droppe alkohol under något firande, men fullt med mat. Dina barn kommer att kunna vara i famn efter famn och på natten kommer du få sova bredvid dem igen.

GE DIG MÄNNISKA, du firar ju inte ens julen för allt blingblings skull,även om det är roligt det med. Du firar – faktiskt! – för att Jesus föddes. Glöm aldrig det. Du firar för att han kom hit till jorden, Gud som blev till människa, och du vet att det är ditt enda hopp, din största trygghet, din grundglädje, ditt ankare.

Okej då.

Imorgon har vi ingen vanlig gudstjänst, utan julkyrka. Kom och fira med oss, alla välkomna.

julkyrka

Icke-slarv

Typexempel på en kväll av icke-slarvtid, direkt knutet till faktumet barn:

Båda barnen sover vid 19. Nicklas åker till ICA Maxi men vi pratar om att se en film när han kommer tillbaka. Under tiden fortsätter jag se dokumentären ”Frihet bakom galler”, om ett afghanskt kvinnofängelse.

Hinner inte klart den här gången heller. Nicklas kommer hem, jag har förberett filmer som ska vara bra (Moviezine är min främsta källa) för enkelhetens skull, så behöver man liksom bara välja genre, och vi väljer ”The Master”. Sekt! Joaquim Phoenix, Philip Seymoure Hoffman! Och naturligtvis Paul Thomas Anderson. Vad kan gå fel.

En timma in i filmen sover Nicklas. En timma in i filmen vaknar första barnet. Efter första omnattningen bestämmer vi oss för att se något annat. Besvikelsen över att ha lagt en dyrbar timma på ett felval.

Beslutsångesten över vad man ska se när tiden redan runnit ut till 3/4. ”Alla är fotografer”? ”På spåret”? Men jag var ju sugen på något roligare. Mer ka-bam liksom. ”Person of interest”? 20 minuter in vaknar andra barnet.

Ridå.

Oh slarvtid where art thou

Chocken över att det är julafton på tisdag. Jag föreslog mig öppen för ett jobb-möte utan en suck om vilken dag det var. Det föll inte i så god jord.

En av de sakerna jag saknar och sörjer mest över om man jämför livet utan barn vs. livet med barn, är slarvtid. Ni vet. Att gå i pyjamas en hel dag och kanske ha ett filmmaraton. Eller plöja en teveserie till klockan 03 på natten. Eller beställa hämtmat och kolla på två säsonger av Friends tillsammans med mannen. Att få sova tills man vaknar dagen efter och inte bry sig ett dugg om att klockan hann bli 11.

Slarvtid är harmonisk tid för mig. Ostyckad tid som bara går ut på att trivas. Jag laddade batterierna så bra med slarvtid.

Slarvtid och småbarnsliv är motsatser och aldrig mötas de tu. Om man försöker slarva på kvällen när de somnat är man på jour ifall någon vaknar. Jour kan icket ingå i slarvtid då slarvtid ska vara helt utan krav. Om man trots detta lyckas blek-kopia-slarva och sedan till och med får ta sovmorgon efter, varar den till kanske 09, och sedan är dessutom slarvet slut och ersatt med slav.

Jag saknar slarvet.

Rätt inte alltid likamed lätt

Bild 2013-12-12 kl. 19.35 #3

Sista dagen av sista rycket på jobbet idag. Sist-sista. Skönt rent praktiskt, det har märkts att vårt liv inte är anpassat efter detta. Nicklas, som ju egentligen också jobbar, har fått dra det mesta och det största. Så skönt att det är slut, ur den aspekten.

Men sedan allt det andra. Nog för att jag varit borta från jobbet i tre år, men det var som föräldraledig. Att nu helt kapa den delen av sig. Identiteten. Umgänget. Det jag gjorde. Lönen, inte att förglömma. Tryggheten. Karriären. Allt det där. Som jag bytte mot något större, ja. Men. Ändå.

Jag vet att det är rätt väg att gå. Men ikväll sörjer jag likväl. Sörjer och firar samtidigt. 

Tre år sedan idag

DSCF1870
Lilla tomten då.

IMG_5541
Lilla stora tomten nu.

Om jag inte redan innan hade varit så fullt medveten om att jag inte visste något om att ha barn innan jag fick dem – hängde ni med –  så skulle jag skrivit tji fick jag. Men nu visste jag ju redan det.

Jag har skrivit ganska mycket här på bloggen om det onaturliga föräldraskapet. Nä, inte onaturliga förstås, men det föräldraskapet som inte kommer av sig självt. Som inte bara klickar i och kör igång. Jag är okej med att vara den där, den som det inte föll sig så naturligt för. Jag är gärna den ambassadören. Det gick bra ändå, det går bra ändå. Det gör inget att den kanske tänkta mamma-rocken är lite för stor, det gör inget att jag är mer Lydia och mindre mamma, det är okej med mig. Jag har inte de förväntningarna på mig själv och därför rinner de allra flesta sådana krav av mig. Jag är den jag är, och jag är Ruts mamma. Det räcker bra så.

Vilket i sin tur gör att jag inte har några särskilda barnförväntningar på Rut. Hon får vara den hon är, den hon vill vara, och med den äran hon gör det sedan. Smarta Rut. Integritetsfulla Rut. Roliga Rut. Bestämda Rut. Och klingar det inte ganska vackert – om jag mest är jag, och Rut mest är Rut, så låter det i mina ögon alldeles perfekt.

Rut Alexandra Mörling, min dotter. Fantastiskt älskad och tre år gammal idag.

 

Tre års hår

Man skulle kunna säga att jag och mitt hår gjort några resor de här tre åren sedan jag fick barn. Från att ha börjat i långt och svart:

Bild 2011-08-28 kl. 08.49

Till att post-graviditet generera två frisyrer i en:

Bild 2011-10-21 kl. 10.14

Vilket i sin tur genererade en total vkapning:

Bild 2012-01-27 kl. 19.27

En frisyr som när den växte ut gick under benämningen ”Hjälmen”:

Bild 2012-10-25 kl. 12.26
(Sigge!)

Sedan modifierades den korta med ännu kortare tillhörande snagg:

Bild 2012-12-16 kl. 20.18

Men även den blev hjälm efter ett tag:

Bild 2013-04-17 kl. 19.10

Då var det dags för lite extremare tag. Vi kör väl på turkost, ok:

Bild 2013-04-20 kl. 07.46

Och efter turkost, lila:

Bild 2013-08-25 kl. 21.36

Frisyrer och färger jag trivts bra i. Men nu var det dags för något nytt. Jag ger er, ney, Hanna på Håret, som även tidigare stått för alla mina kreationer, ger er Monchichin:

Bild 2013-12-07 kl. 19.17 #4

You lose some, you win fantastiska treåringar

IMG_5507

IMG_5486

Varje gång jag ser att någon får sitt första barn är min reflex-tanke: Stackars. Stackars er. Alltså, grattis till själva faktumet, ett barn, en skatt, allt det där, men omställningen, böket.

För mig var den första tiden bara stackars. Uslig och jobbig och jag ville bara gå tillbaka till att inte ha barn. Inget stämde, inget fungerade. Kändes det som. Jag  fattar att det är min upplevelse och att det kan vara olika, men som sagt, reflextanken. Era stackare.

Andra barnet, däremot. Räkmackan! Fast det är klart, minus alla som får barn lika tätt som vi. Reflexen: Stackare. Varför utsätter ni er, varför väntade ni inte ett halvår? Återigen: Min upplevelse yada yada yada, men likväl ligger det där i ryggmärgen: Stackare.

Men med det sagt. Att börja komma över den där puckeln och känna hur godsakerna börjar hopas. Alla ni som har barn som börjar närma sig två och uppåt: Lyckostar! Att ha en treåring (snart!) är ungefär världens finaste och roligaste. Och att Sigge äntligen börjar komma ut ur den här spädbarnsbubblan och bli ett barn istället för en bebis – hurra och äntligen!

Jag har svårt att rekommendera att vara gravid och att ha nyfödingar. Det var liksom inte riktigt för mig, kan vi väl säga. Sigge var en söt och lättsam räka som nyfödd men helst aldrig igen tack så mycket. Men barn som kan prata, gå, spela ballongspelet, ljuda-läsa m-a-mm-a och sjunga en hel massa sånger, får ni chans på en sådan eller två – slå till!