Säsongsavslutning

Bild 2013-11-30 kl. 19.00 #2
Överlag känner jag att man har alldeles för lite harlequin-mönstrade kläder.

Så mycket drama blev det ju inte i den här Ensamma hemma-säsongen. Mycket bök men lite drama eftersom vi båda jobbade och våra föräldrar fick dra tyngsta lasset.

Men lika skönt för det var det att han kom hem.

Vi har just varit och ätit oss glada hos mina föräldrar, barnen sover och imorgon ska jag predika. Sedan är det två veckor kvar på jobbet, men nu under lite vanligare premisser – Nicklas är hemma.

Och i januari återkommer Ensamma hemma (nu med egen kategori) med säsong fyra. Stay tuned.

Fylla år kan du göra själv!

20131129-154654.jpg
En selfie på älgpasset.

Så jag har en pappa som fyller år idag. ”Idag är jag arg”, säger han ibland. Jag har visst ärvt honom.

När man är hemma hos dem går han ofta undan, lägger sig på sängen, tittar på tv. Sedan säger han: ”Men ska ni gå redan?” när man åker hem. Jag har visst ärvt honom.

Min pappa är en tyst diplomat. Alla kan väl bara vara sams? Eller åtminstone tycka som honom. Onödigt att tycka fel! Jag har visst ärvt honom.

Min pappa vill ha det som han vill ha det. Vill han pröva något nytt så gör han väl det! Men vill han inte går det så där att övertyga honom. Jag har visst ärvt honom.

Min pappa söker inte andras bekräftelse. Han vet nog bäst själv vem han är och vad han kan. Och så alla dessa gånger jag har hört min pappa predika hjärtat ur sig. Jag hoppas jag har ärvt honom i det.

S03E03: Torsdag

forsta_advent

Igår var jag sentimental på vägen hem. Det gick som det gick. Idag var jag realist. Insåg att det inte riktigt finns något läge där jag kan vara riktigt säker på att inte bli arg, irriterad, utan att det kanske mer handlar om att inse hur jag funkar och utgå ifrån det, istället för den jag önskar att jag kunde vara.

Det gick naturligtvis mycket bättre.

Idag var jag följsam med barnen. Försökte förutse fallgropar till beteenden hos både dem och mig. Satsade på att säga ja istället för nej. Åt köttbullar och broccoli med dem och lät Rut mata mig. Vänta ut. Följa med.

Innan, på vägen hem idag, gick jag förbi Ruts förskola och hämtade hem lite kläder. Slogs av hur nästan rörd jag blev av att se hennes nedskitade utekläder. Tänk att det kan finnas en sådan värme i skitiga överdragskläder. Själva sinnebilden av ett lekande barn.

För att inte tala om värmen som kärleken mellan barn och mor- och farföräldrar genererar. Som de ställt upp den här veckan, hur de alltid ställer upp, men framförallt: Hur de älskar våra barn till månen och tillbaka.

Och så på söndag, hörrni! Första advent. Jag predikar. Kom dit!

Onsdag kl. 22.55

20131127-225246.jpg

Jag skulle vilja skriva något om livet. Något om utveckling, om att erövra något nytt. Jag skulle vilja skriva om möjligheter och val, och jag skulle vilja skriva om djup.

Jag tror nämligen att allt det där rör sig i mig. Men jag kan inte skriva om det, för det har inte kommit upp till ytan. Jag tror, hoppas att det pågår som en tryckkokande process djupt där nere, även om det här på ytan mest handlar om att hitta den lila gaffeln till den lila tallriken och det lila glaset, för att dottern menar att det måste matcha.

Jag vet att livet är det som händer nu och det är gott så. Men samtidigt så finns det något annat som pockar på. Jag längtar efter djup och jag längtar efter ork till djup. Jag längtar efter att få plats med rymligare tankar, bredare. Jag längtar efter ett liv som i större utsträckning handlar om annat än mig och mitt.

Jag kände ett nästintill fysiskt behov av tankar som inte är mina egna, och tog fram tre böcker med ambitionen att läsa dem inom en inte allt för lång tidsram. Talade nog hamnade de på handfatet när jag skulle ta kortet. Bland tandborstar och blöjor.

När vi brottas med att inte ha den tid man vill som småbarnsföräldrar, då brottas Nicklas med att inte hinna göra. Jag brottas med att inte hinna vara, inte hinna tänka.

S03E02 – Tis/ons

IMG_5484
Igår höll Sigge sig sysselsatt med detta i kanske 20 minuter. Den var alltså igång. Så här i efterhand – kanske inte det renaste stället att stoppa fingrarna i. Men då: Sysselsättningshimlen.

Varning för versaler idag. Läs in hysterisk överton så läser du rätt.

Det blev ingen uppdatering igår. Manusstrejk alternativt fyll i valfritt tråkigt evenemang som sköt programmet ur tablån. Jag vabbade med Sigge, Nicklas kom hem (planerat) vid hämtningen av Rut. Det hände inte så mycket helt enkelt.

Det är när jag är själv med barnen som maken:
– Aldrig är så ÄLSKAD
– Aldrig är så SNYGG
– Aldrig är en sådan FANTASTISK och OTROLIG barnafader, partner och ALLT det där

Jag går då omkring på små moln för att jag slipper vara med barnen själv. Slipper natta dem själv, slipper sova (”sova”) själv med två barn i sängen.

Idag lämnade jag Rut på förskolan medan Nicklas lämnade Sigge hos mina svärföräldrar (jamen mina FANTASTISKA svärföräldrar). Hemma igen vid 16 och så få barnen hemskjutsade hit. Ingen Nicklas men barnen fick middag och kom i säng ändå.

På vägen hem hann jag tänka skimrande tankar om hur jag inte skulle KUNNA bli arg på barnen idag, eftersom de är så FINA och för att jag varit borta en hel dag.

Sedan så finns det en del som tror på tomten också.

Grattis mamma!

mamma

IMG_5481

Det är lite orättvist med en mamma som min. Hon är liksom aldrig sur, aldrig snäsig. Inte mot mig iallafall, och det är väl det som räknas. När vi var små laddade hon om med femton minuters power nap, sedan var hon good to go igen. Jag har uppenbarligen inte ärvt henne.

Min mamma har sex barn ”för att det var så enkelt”. Både att vara gravid, föda dem och fostra dem. Jag har uppenbarligen inte ärvt henne.

Min mamma är händig, huslig och lagar fantastisk mat. Min storsyster har ärvt henne där. Jag har uppenbarligen inte.

Det vore så lätt att få en massa komplex för sådant. Men så är min mamma dessutom inte den som skapar komplex, utan en som skapar värme och glädje runt om sig. Eh. I wish jag hade ärvt henne.

Så vad har jag då ärvt av min mor? Hennes bilfobi. Och jag vårdar den ömt som den kvarstod av navelsträng den är.

S03E01 – Måndagen

IMG_5479

Inte vet jag om det hjälper, men placeboeffekten är väl lika god som något annat. Förutom att jag inte märkt av någon placeboeffekt.

Säsong tre – nu kryddat med heltidsjobb. Fast så hade Sixten hög feber igår, så jag fick för första gången i mitt liv vabba. Jo man tackar. Det här med mig tillbaka på jobbet börjar kännas som en dålig fars. Nytt försök imorgon.

Dagen tillbringades hos mina föräldrar, ergo en ganska så soft dag. Det blir alltid lite härj när man ska handskas med två trötta barn inför läggning själv, men det gick.

Nu tänker jag mest så här: Någon borde handskas med mig. Och med någon menar jag Nicklas. Tack vare våra fantastiska föräldrar tror jag att den här veckan kommer att gå ihop helt ok, men att ha detta som novemberfinal, efter låt oss säga åtta shitty veckor hälsomässigt.

Jamen ni vet. Det är en sådan där kväll. En sådan där när huvudet småvärker, när man är trött men onöjd och därför inte vill gå och lägga sig, när man fuläter något på stående fot, när den barnfria tiden bara består av att packa förskolegrejer och matlådegrejer och lyssna efter knaster i barnmonitorerna. Och när man märker att toalettpappret är slut.

Jag saknar honom redan.

Ah well. Lika bra att jag går och lägger mig.