Le pepp

IMG_5321
Mitt Halloween-bidrag: Vår skräckfilmstrappa. Men så är den i och för sig jämt.

Man kan säga att jag peppar inför Göteborgsresan imorgon. Make! Tåg! Hotell! Lunchmöten med bra människor! Äta ute! Sådana saker. Och så bakom-kulisserna-peppen: Att ha svärföräldrar och föräldrar som kan ta hand om våra barn under tiden.

IMG_5312
Kolla vad söt han är! Nytvättat hår som luktar päron och inte alls gnällig, jag lovar, heder och samvete.

Jag peppar även för dessa:

IMG_5314

Till fönstret i mitt kök. Kulorna jag icke hittade till förra julen, men som nu fanns på ICA Maxi för 25 spänn.

Vill även tilläggspeppa för värktabletter eftersom min hosta fått sällskap av en omgång förkylning. Men den tänker jag högaktningsfullt skita i och låtsas bort med hjälp av tabletter.

Sluta, bara sluta.

LOL_4

Det här med att hitta bra, roliga filmer.

Vi var sugna på att se något roligt, jag och Nicklas. Jag kan gilla fulhumor, så jag tänkte: The Internship? Shoot! Den fick ju ändå tre av fem på Moviezine, vilket är min lägstanivå. En trea därifrån, då kan man få ha lite hjärndött roligt en liten stund.

Bara det att roligt: Eh, nej. Och det kan jag väl ta, men när vi lägger till hjärndött dessutom, då blir jag bara arg.

Ungefär i mitten av filmen ska huvudpersonerna, två 40-någonting, ut med sitt 20-någonting-gäng och visa hur man har roligt. Och hamnar på en strippklubb.

Och det har man väl sätt förut. Men att ha ett inlägg på runt 10 minuter av nakna bröst och rumpor och lapdance blandat med spritromantik för att påvisa hur livet levs på riktigt. Jag blev så galet provocerad av att se all den här kvinnoförnedringen, människoförnedringen. Kvinnor som sexobjekt. Nördar som ”inte vet hur man lever livet”. Jag som tycker att (så kallad) nörd är något av det finaste man kan vara.

Alltså. Jag är härdad, men blev så galet provocerad att vi valde att stänga av. Jag kräks på att det är sådant här som min son och min dotter ska se som harmlös komedi, att det är den här människosynen som ska haussas. Filmen är tillåten från sju år. SJU. Tits and asses. Jag vill ta sönder något.

Och så läser man t.ex. om hur skadeståndet blev sänkt för tjejen som fick en sexfilm spridd på diverse porrsajter pga det får man finna sig i, ungefär. Eller skeva våldtäktsdomar. Det sitter ihop! Det börjar med att vi blir avtrubbade i det lilla. Vet du varför du tycker att en orakad armhåla hos en kvinna är äcklig (om du nu tycker det)? För att du har lärt dig att det är sexuellt avtändande, och kvinnor ska ta sitt ansvar och vara sexuellt tillgängliga, sexuellt tillmötesgående. Fräscha, för andra liksom. Alltid. Därför blir en ”ful” kvinna så mycket oftare bashad jämfört med en ”ful” man.

Det betyder inte att du behöver börja gilla orakade armhålor eller sluta vilja vara snygg. Men kan vi inte försöka sluta värdera oss och inte minst andra efter alla dessa attribut. Hon där, han där, finns inte till för din skull! Klär sig inte för din skull, fixar sig (eller fixar sig inte) inte för din skull! Det är inte upp till dig att värdera, särskilt inte publikt eller ens inför andra. Kan vi inte sluta bry oss så mycket och istället bry oss om.

No smize

Jag har varit trött de senaste dagarna. Vissa dagar ser jag den större bilden men är less på vardagen. Andra dagar känns vardagen helt ok men den större bilden känns lite vagare. Och så jo, vissa dagar funkar både och. Men just idag är jag trött.

Treveckorshostan kollades upp i måndags. Jag fick göra en semiförnedrande lungröntgen och fick Bricanyl utskrivet. Astmamedicin mot hosta, ptja, kanske. Luftrörsvidgande antar jag, men slemmet då? Oh well.

Igår hade vi vår årliga fotografering med Skägget. Sigge satte upp sitt gladaste, som vanligt. Jo, vi är fortfarande inne i den där fasen.

IMG_5300

IMG_5301

IMG_5303

IMG_5305

På fredag åker jag och Nicklas till Göteborg för lite samtal och så passa på med lite barnfri tid. Jag tänker så här: När vi kommer tillbaka, då har Sigge börjat gå och gått (sic) in i en helt ny fas där allt är glädje och ballonger. Bra, då säger vi så!

Nio nyanser av olycka

Så Sigge har det i perioder lite jobbigt just nu. Det här med att världen inte riktigt gör som han vill.

IMG_5258
Ilskan.

IMG_5259
Beklämdheten.

IMG_5260
Uppgivenheten.

IMG_5261
Melankolin.

IMG_5262
Glädjen! Över att se sig själv i moderns telefon.

IMG_5266
Men säg den glädje som består.

IMG_5269
Desperationen.

IMG_5271
Fulgråten.

IMG_5273
Att söka tröst i sina egna öron.

IMG_5274
Visst gör det ont att förflytta sig till ett annat rum.

IMG_5275
En stunds förnöjdsamhet.

Så mycket känslor i den lilla kroppen. Vissa dagar hjälper inte mycket, inte att sitta med på golvet, inte att kramas.

IMG_5276
Men ibland hjälper åtminstone nappen.

Särimner

Bild 2013-10-11 kl. 16.41
Bilden är från förra veckan, men jag missade ju då att visa hur bra jag smälte in i tillvaron.

Är det inte fascinerande hur i princip alla ens hjärnceller kan vara slut och förbrukade när det är kväll? Ännu mer fascinerande är hur några av dem ändå måste återuppstå eftersom jag oftast kan föra mig morgonen efter.

Igår hade vi en familjeidyllisk dag. Alla var så där glada som i en reklamfilm. Vi gick omkring och småmyste och puttrande mest allihopa. Åkte på IKEA, Rut fick leka i barnhörnan och äta en korv. Skruvande ihop skåp och rensade och sjöng barnsånger under tiden som en annan familjen Von Trapp.

Och så idag, som började så lovande med att jag vaknade före Sigge. Jag gick upp, han sov vidare. Till slut, 08.30, vaknade han. Rut gick glatt iväg till förskolan.

Men sedan. Ett svart hål av barngnäll, först i mono medan Rut var borta, och sedan när hon kom hem i stereo. Jag misstänker att det var det där Von Trappandet som på något sätt kom tillbaka och bet oss i rumpan. Sjunga och ha sig. Vilka tror vi att vi är?

I vilket fall. Gnället. Maken och jag gick in i war mode och bara hanterade. Bytte barn när en av oss höll på att explodera (poäng till den som tar det här barnprogrammet: ”Vad funkar bäst? TEAMWORK!”).

Nu sover de. Nu ska jag ta en Quest Bar och se någon teveserie, men har inte kommit underfund med om jag med den ska matcha min sinnesstämning (dvs Sons of Anarchy) eller kurera mig med bomull (dvs Parenthood).

(…Put them together!)

Quick. Dirty.

Det här med att jag har haft blogg-skugga i över en vecka. Någonstans krävde den där Nicklas-fria veckan det av mig i återhämtning. Eller, ok. Jag har haft ganska så fullt upp, men det i sig är ju blogg-paradoxalt eftersom man då har så mycket att berätta. Och var börjar man efter detta avfälle?

Man kör en quick and dirty om veckan som varit och börjar sedan om.

– Vi fick äran att ta hand om yngsta syskonbarnet några timmar igen.
Bild 2013-10-15 kl. 11.05

– Fick hem en ny batch av Quest Bars. Jag gillar dem, men det här peppet på locket. Inte så träffande. Jag har inte varit på gymmet på fyra veckor. Hostar fortfarande. Men ok, ”You are not normal”. Det fanns något till alla där.
IMG_5244

– Siggemannen. Killen som är 13 månader och som inte vill gå, men som vill klättra som en tok och som vill få det han pekar på. Och att man ska bära honom. Kom ur fasen nurå!
IMG_5232

– Jag har börjat läsa The Walking Dead, serien alltså. Värt!
IMG_5242

Jag har re-färgat håret. Hemskt ledsen alla, det här kexet är haffat.
Bild 2013-10-17 kl. 10.27

Jag har druckit säsongen första julmust.
Bild 2013-10-17 kl. 19.37

Annat som har hänt: Jag har varit i Örebro och predikat, jag har varit i Tjugofyrakyrkan och predikat. Jag har sagt upp mig. Ptja, ungefär så såg veckan ut!

Jamen lite synd på det?

13 oktober

Alltså, skillnaden.

Igår tog ju denna omgång av kursvecka slut och ordningen återställdes. Efterlängtad make hemma etc. Bara det att idag skulle han iväg igen, och avvek därför strax efter 07. Men bara grejen med att vi är tillbaka på normala termer gjorde att jag hamnade i ett helt annat sinnesläge. Så idag har jag varit glada mamman, tålamodet själv (ok, näst intill) och mest bara lagt tid på att vara med barnen. Inte att vi gjort så mycket, men vi har umgåtts, pratat, sjungit, lekt, sådant där.

Jag kände mig så glad och lätt i hjärtat, tacksam över det jag och vi har. Jamen det är ju så, när det funkar som man önskar att det ska funka! När man får sova, när barnen är (åtminstone nästan) friska, när man känner att man är ett team.

Och belöningen sedan: När jag gjorde lunch till barnen sa jag till dem: ”Jag har världens finaste barn!”
Då sa Rut: ”Och du är världens finaste mamma!”.

Så snål som det barnet kan vara på ömhetsbetygelser så slår det rätt högt.

Och så kommer här ett ursäkta till alla er som vallfärdat till Tjugofyrakyrkan idag. Jag skrev fel datum senast och menade såklart imorgon, den 13/10 kl. 15. Synd! Vad kan göra mig mer förberedd att tala om det än veckan som varit. Välkommen!