Så går en dag än från vår tid och kommer aldrig åter

Måndagar. Är man pastor är det liksom ens söndag. Fast det är måndag. I vårt fall försöker vi ta det som någon slags familjedag. Inte-jobba-dag, ok-att-vara-trötta-dag.

Men idag brakade vi av två rätt stora saker. Ett: Siggemannen fick vaccin i båda benen. Det där ettårsvaccinet.

IMG_5124

Två: Familjen var barnvakt! Vi hade äran att ha en lillkusin här, alldeles ensam, för första gången. Det gick faktiskt alldeles ypperligt. Mockusinerna, som Rut kallar dem.

IMG_5112

IMG_5118

Sedan åkte Nicklas ut på äventyr med Rut. Alltså, ännu en sida att älska med min man. Han GÖR grejer med Rut. Åker iväg på utflykter och grejer.

Och medan Rut och Nicklas var ute på äventyr tänkte jag börja förbereda nästa serie i kyrkan som jag drar igång den 12/10. Den ska handla om synd. Tre söndagar om synd. Bring on the svavel. Har du inte kommit förut, kom då. Ska man lyssna på mig, ska man lyssna då.

Men omedvetet tänkte hjärnan ”Men det är ju måndag! Ledig!” och stängde ned.  Inget svavel idag. Istället kollade jag in iHerb och funderade på om jag skulle beställa lite fler Quest bars (vill man beställa och få 5-10 dollar rabatt rabatt kan man använda koden KTG283), men kom mig inte för.

Sedan slogs jag av hur stor min lilla pojke börjat bli. Men det är klart, det är ju nu det händer, efter ettårsdagen. Förutom det där med att gå, just det händer icke.

IMG_5134

Så här långt en fin, om än ganska trött måndag. Nu ska jag se om Sixten tillåter att den blir ännu finare genom att hänga i teverummet framför Veronica Mars med mig.

Sann lycka

Alltså, jag vet väl.

Jag vet väl att det finns något skevt i detta med att vilja ha nytt. Jag vet väl att man säger att man inte kan köpa lycka.

Fast då skulle jag vilja säga att den som sade det, det är så uppenbart att den personen aldrig i sitt liv fick lägga händerna på de skor jag fick ta med mig hem idag. Skorna som sanktionerar allt vad kapitalism heter.

Eller. Ok, inte. Men: Skorna! Mina!

Och nej, jag hade inte råd. Jag hade inte ens tänkt försöka ha råd med, hade bara drömt om. Drömt om i typ två år, faktiskt. Ett längt som föräldraradarn snappade upp, mina föräldrars alltså. Eller ok, de läste bloggen igår.

Så det här är ren ynnest från mina föräldrar – de slåss just nu om vem som ska få stå för generositeten. Medan de gör det pussar och tackar jag båda, och är fnissig som en tonåring över dessa:

libby
Ps. Syskon: Mamma SA att det var ok att jag berättade. Bara så ni vet. Ds.
Ps. 2 Syskon: Ni har säkert fått en massa annat. Ds 2
Ps 3. Syskon: VAD HAR NI FÅTT SOM JAG INTE VET OM? Ds 3

Kompisar från förr

Bild 2013-09-26 kl. 19.42 #2
Mitt ansikte krymper.

En stor fördel med att väga vad man inte gjort på år: Det finns en garderob som man kan idka återförening med. Inte allt på en gång, men vi närmar oss varandra, plagg för plagg.

Jag började leta bilder från förr i tiden som kunde exemplifiera detta med mina ny-gamla plagg, hur länge sedan det var som jag använde min fantastiska skotskrutiga kjol till exempel (ok, hittade det, tre och ett halvt år sedan), och fick för det läsa igenom lite stickprov från förr.

Och slås av detta: Hur livet, som var så mycket mer tillrättalagt då rent praktiskt – inga barn, två heltidslöner, en massa resor runt om i världen – ändå i grunden var så mycket mindre tillfredsställande än vad det är nu. Inte att jag tänkte så då, men jag läser det mellan raderna nu. Märker det när jag jämför. Hur mitt gamla sår till utmattningsdepression slogs upp när jag jobbade för mycket. Hur jag funderade på vad vi skulle göra med våra liv, egentligen.

Och så nu. Två barn, en halv ekonomi. Den här frustrationen som jag har trott att jag bär för att jag inte längre kan göra samma saker nu som då, den stämmer ju egentligen inte, märker jag. Inte i den bemärkelsen att jag på något sätt skulle vilja tillbaka.  Jag är ju mycket lyckligare, nej stryk det, jag är så mycket mer tillfreds nu.

Det enkla svaret på vad som ändrats är barnen och Tjugofyrakyrkan. Jag älskar dem alla tre. Det lite mer komplexa svaret är Gud i och genom mig, för annars ingen Tjugofyrakyrkan. Att få känna hur det klickar, faller på plats.

Men med det sagt kan vi ju komma tillbaka till det jag tänkt skriva om, och det var hur jag ändå tycker att det vore schysst med ett par nya höstskor till den nygamla garderoben.

Make THIS work

IMG_5075

IMG_5073

Alltså, H&M.

Jag gillar dem, för all del. Men det finns vissa grejer som man kan bli lite fundersam över. Som hur de måste lägga ned så mycket möda på att få alla plagg att se snygga ut. Nu är jag ingen modell för all del (alla brister ut i ett: Vaa?), men den här klänningen.. Nej, den gick inte att bära snyggt på något sätt. Jag har testat troligtvis alla. Det blev istället ett tält nattlinne av det hela.

Passion

Bild 2013-09-24 kl. 20.56 #2

Jag tänker på det här med att vara glad.

Man frågar varandra om hur det är. Bra, säger jag nästan alltid. Inte för att släta över utan för att det oftast är bra. Grundläget är bra. Att jag har sovit dåligt i natt, det räcker inte för att rycka undan grunden för bra. Inte heller ett snorigt barn, ett gnälligt barn, ryggont.

Om jag är glad? Ibland. Lycklig kanske lite oftare, som grundton liksom. Men glad, då tänker jag på ett kvitter. På något som svämmar över.

Jag svämmar sällan över, och jag har numera börjat ifrågasätta de som tycker att jag borde. För vad man istället får av mitt humör är en förnöjdsamhet. Jag behöver inte mycket för att vara tillfreds med tillvaron. Jag går inte i bitar av fem, sju, tio kvällar som ser likadana ut. Jag behöver inte stimuleras externt så värst. Jag är i mångt och mycket mig själv nog, så får jag bara min barnfria uppladdningstid, bara barnen sover hyfsat som de ska på kvällarna funkar jag en dag till. Och en dag till.

Mycket av att bli vuxen handlar, åtminstone i mitt fall, om att själv äga definitionen av mig själv. Att inte låta min självbild bli kidnappad av hur andra tycker att jag borde vara. Jag har nog tidigare trott, tänkt att jag borde sträva efter att vara mer översvallande, men det har jag i sann introvert anda lagt av mig nu.

På alla plan utom ett.

På ett plan har jag gått åt ett annat håll, men med den stora skillnaden att det är självvalt. Det närmsta jag kommer till att svämma över är i min kyrka. Där finns något som spränger något inom mig, som gör att jag vare sig kan stå still eller vara tyst.

På lördag kl. 18 har vi tid dedikerad till bön och lovsång i Tjugofyrakyrkan. En typiskt bra plats att svämma över på. Vi kallar lägligt eventet för Passion, men det kunde lika gärna heta Dynamit.

Okej

Bild 2013-09-23 kl. 21.07
Nej, jag är inte sponsrad av Läkerol. I wish.

Dagen idag har varit så där. Om man omsatte dagen i ett ljud skulle det vara ungefär: Mjaaa. Ett snorigt och ett gnälligt barn. Men å andra sidan två vuxna och mat på bordet, allt det där.

Så det är okej.

Överlag skulle jag vilja slå ett slag för okej. Ibland blir jag så less på all pepp, all inspiration som ska mana till beslutsamhet, karaktär. Du kan om du vill, just do it. Att det inte räcker med det vanliga, utan bara det extraordinära.

Ibland måste det få vara ok att vara medioker. Att inte hela tiden behöva sträva efter bättre. Att nöja sig, att duga, oavsett om jag når det där målet eller inte. Att få vara lite sunkig, både på in- och utsidan. Jamen, jo!

Jag vill väl också bli bättre. Men ibland är det ok att ta ett pitstop, ligga i depåerna och fylla på. Slicka såren. Veta att jag är precis lika älskad oavsett. Det är okej att ha en skitdag. Att få sätta ens egen utveckling på paus.

Nu ska jag kolla på Breaking Bad och vara tacksam över att jag inte är en meth-kock eller medlem av dennes familj. Meth kan vi ju konstatera tillhör det som aldrig kan vara okej.

En sådan dag

IMG_5088
Igår invigde vi Sixtens födelsedagståg, ett sådant man sätter ett ljus i och siffran man fyller. Rut var mycket fascinerad. Idag kom hon med lilla kartongen med allt tilllbehörs-tingeltangel, och frågade om hon fick öppna den? Nej, sa jag, det är för mycket smågrejer och Sigge kan få tag i dem.

En liten stund senare kommer jag in i köket, och ser Rut stå och leka med detta tåg. Lilla kartongen som synes på bild öppnad genom riven.

”Men Rut, du fick ju inte! Har du rivit sönder kartongen?”
”Men det var så vackert”, sa Rut. Då var det bara att kapitulera.

Annars har idag varit en sådan dag.

En sådan dag då man återigen tillsammans med Sigge får morgonladda med en avsnitt Veronica Mars innan Rut vaknade.

En sådan dag då man har bläckfisksarmar.

En sådan dag då jag inte suckar ”Men neeeej, Rut!” över ingenting.

En sådan dag då jag orkar, och inte bara för att jag borde, utan för att jag faktiskt orkar på riktigt.

En sådan dag då jeansen börjar bli säckiga.

En sådan dag där jag och mannen är ett team, precis som vi alltid borde men inte alltid orkar.

En sådan dag då Rut glatt säger ”Jaha!” när jag berättar att hon ska till förskolan nästa vecka.

En sådan dag då jag verkligen känner i hela kroppen hur mycket jag älskar min kyrka. Men ok, det gör jag faktiskt nästan alla dagar. True story.

En sådan dag då Rut springer iväg när jag sagt att hon inte får, och hon ramlar med händerna rakt ned i en hög med trasiga tallriksbitar. Utan att få en skråma på händerna.

En sådan dag då jag med glatt hjärta släpper iväg maken på att se fotboll, vilket också innebar att jag fick ta hem barnen själv från kyrkan. Bada dem och natta dem själv för tredje gånegn den här veckan. En sådan dag då jag gärna gör det för att han ska ha roligt.

Alltså, idag! Man tar gärna fler sådana dagar. Minus att sojamjölken varit slut hela dagen. En sådan dag.

I’ve got 99 gudstjänster

20130922-103220.jpg
Hundra.

Det är väl ändå något att fira? Att den församling som jag och Nicklas tillsammans med elva andra startade för några år sedan nu har träffats, riggat, bjudit in till hundra gudstjänster. Vi är ingen bebis längre, vi är fortfarande en liten kyrka men vi är här, och vi är här för att vara kvar.

Men allt detta åt sidan: Vi är främst här för att ge något vidare. En kyrka är inte ännu en förening, en kyrka ska vara en levande organism. Ett hjärta. En plats att tillsammans leta efter, ropa efter, slå följe med den Gud som är själva källan.

En del har gåvan att tycka att allt det där med Gud är så enkelt. För mig är det självklart, men inte enkelt. Självklart utifrån att när Gud väl hittade mig, kunde jag inte se någon annan som kunde vara mitt ankare. Och då är det värt varje utmaning.

Tjugofyrakyrkan kommer aldrig vara en kyrka där alla kommer att trivas. Men Gud däremot, Gud tror jag är för alla. Därför: Alltid välkommen till oss! Exempelvis idag, klockan 15.

Ett stycke kalasdag

Morgonen då ettåringen skulle firas började med det vanliga – te till modern, gröt till sonen och lite allmänna piller och preparat (båda).

IMG_5077

Efter det: En ljuvligt lugn stund framför Veronica Mars. Jag på golvet framför teven, Sigge leker nöjt på, övriga sover. Alltså, jag älskar Netflix!

IMG_5079

Sedan, när resten av familjen vaknat, skickade jag ut make plus Sigge på barnvagnspromenad i solen, så jag och Rut kunde baka en plommonkaka efter det här receptet. En måste ju ta rätt på gårdens frukter. På samma sätt som jag igår bakade en äppelmazarinkaka av de egna äpplena (insätt: oooh).

Jag gillar den uppdelningen. Nicklas gör något med ett av barnen, jag får tid att fixa. Jag misstänker att många tycker: Taskigt byte, men det är därför det är så bra att vara gift med mig. Jag behöver inte solen, vara ute och gå barnvagnspromenader, ge mig istället en timma tvätt eller plocka undan i köket så är jag good to go.

Sedan gjorde jag mig så redo jag kan för zombie-apokalypsen: Rensade tomten från ruttna plommon. För hand. Det kändes lite som att plocka upp zombie-plommon, ruttna, geggiga och äckliga. Men en måste ju ta rätt på gårdens frukter.

Sedan dagens höjdpunkt: Siggekalas! Firandebarnet i fråga mottog gästerna med sin nypåkomna snörpmun, men gladdes desto mer åt att för första gången i sitt liv äta tårta.

IMG_5085
Bilden är dock inte från just idag, men munnen densamme.

IMG_4645

Föräldrarna i sin tur gladdes åt att pojken fick i princip hela Littlephant-kollektionen. Hur man ska gå tillväga? A: Skaffa en stor släkt. Jag pratar mer eller mindre enorm. B: Skaffa först ett storasyskon som fått alla de där pedagogiska ettårs-presenterna. C: Skräm upp alla med din diktatoriskt snäva smak. Lätt!

IMG_5081
Ena morbrorn tog ansvar för att hipsterfiera pojken, farbrorn för att Bamsefiera.

IMG_5083

Föräldrarna tog dessvärre cirka inga bilder. Sorry, Sigge. Känns lite typiskt för andra barnet. Men dagen: Typiskt fin! Det blir ju lätt så om man har världens finaste familj.

IMG_4642
Men kolla, en mamma, hennes barnets presenter och lilla ettåringen själv.

Konsten att parera

IMG_5071
Vi började titta på första säsongen av Bron ikväll, jag och maken. Just nu står den dock pausad på den här scenen eftersom stora tjejen fick ett hostanfall.

Idag, alltså.

Först så sov barnen länge – vi pratar 08:ish. Galet! Men å andra sidan hade Sigge en vaken-session vid 03 imorse, som slutade med att han somnade om med vantar på händerna. Jamen pröva själv att försöka sova med en ettårings vassa naglar i ansiktet. No can do.

Sedan hade jag lyckats hustla till mig en timme med personlig tränare på gymmet – köper man årskort ingår introduktion, och den introduktionen fick jag omvandla till en PT-timma. En meget liten men meget stark norrländska gick igenom tekniken på mina basövningar. Väldigt roligt, ganska svårt, väldigt bra.

Sedan: Lunchträff med Anton inne i stan. Typiskt bra. Efter det hem och byta av maken.

Och ungefär där tog väl det roliga slut, eftersom barnen verkar tycka att det är synd att bryta vanor, åtminstone de i gnällets förtecken. Men: Jag parerade, och parerade, och parerade. Nästan allt gnäll parerade jag och var en lugn och sansad moder. Barnen fick mat, barnen fick till och med bada, jag parerade, duckade. Lyckades nästan hela vägen. Omvandlade ett snäs (från mig) till bus – score! Tror väl inte att dottern egentligen gick på den enkla, men hon skrattade åtminstone. Vi säger att skrattet trumfar snäset.

Imorgon ska vi ha kalas för nyaste ettåringen Sigge. Hurra!