Favorit i repris: Min mamma är starkare än din mamma!

Helst skulle jag vilja skriva något nytt, för min mamma är värd det tusen gånger om. Det finns så mycket att säga om henne. Men jag har det lite tajt om tid idag, vi har Tjugofyrakalas och sedan vanlig gudstjänst, så här kommer ett inlägg från förr. Om världens bästa mamma, tänk att jag fick just världens bästa!

**

Och så det där med mamma-dagen. Döp om den till dagen för alla dubbelarbetande hjältar som tjänar så mycket mindre än de borde.

Min mamma och jag, jag vet inte hur lika vi är. Är vi? Min mamma är stark, fysiskt faktiskt, men även psykist. Hon har en styrka som har växt upp underifrån, inifrån. Hon har ett milt och tryggt sätt utåt, mot de som möter henne utan att känna henne, men har samtidigt integritet. Min mamma är inget rivjärn men har lärt sig att definiera vem hon är och vad hon vill. Hon umgås mer än hon diskuterar. Jag vet inte alltid vad hon tycker i olika sakfrågor, men jag vet vad hon tycker om mig. Min mamma är varm men det är mycket krydda i henne. Min mamma är van att ta i men tycker inte om att köra bil. Min mamma har sex barn men ändå smalare höfter än jag, men är trots barnen ingen överdrivet barnkär bullmamma. Min mamma är familjekär. Min mamma är långt ifrån tant och blir faktiskt bara vackrare med åren.

Min humor har jag fått av min mamma. Vi skrattar åt samma saker, och mamma bjuder på att man får skratta åt henne. När jag tänker på mamma är det alltid att hon skrattar.

Min mamma har en vardagstro, en självklar Gud som inte är tillkrånglad. Min mamma ber, när hon diskar, när hon är ute och går. Min mamma behandlar sina barn som vuxna och barn på en och samma gång. Min mamma älskar sin familj och döljer det inte det minsta, och jag älskar henne så mycket som man bara kan och jag vet inte vad jag skulle göra utan henne.

Allting som jag vill kan jag göra. Kanske.

I förrgår var jag och min storasyster och såg Iron Man 3 på bio. Vi har båda en förkärlek för Marvel-action och på den fronten fanns det ju inget att klaga på. Mycket bättre än tvåan, kanske till och med bättre än ettan. So far so good.

Men så kan man fundera över kvinnornas roll i filmen, och jag gör ju sådant. För visst, det är underhållning, men underhållningen är likväl en spegel av tankar och uppfattningar.

Klarade filmen Becheltestet, det om att ha minst två namngivna kvinnliga rollfigurer, som pratar med varandra, om något annat än män? Nja. Det fanns lite rumpor och lite trekants-lammkött, men det räcker liksom inte att vara sexistisk rekvisita.

Fanns det en kvinna som behövde bli räddad? Ja. Fanns det en man som behövde bli räddad? Jo. Men.

Bara det att när mannen misslyckas att rädda kvinnan = blir lite lessen i ögat men mest arg, och springer vidare. Keeping his cool. Kvinnan räddar mannen, men blir a: väldigt ledsen och skärrad över detta, inte över att mannen kunnat dö alltså utan över att hon behövde bli så våldsam, och b: det som gjorde att hon överhuvudtaget kunde rädda honom var en defekt som sedan behövde fixas. Av mannen, naturligtvis.

Det här är ju inget ovanligt. Sånt här ser vi, hör vi jämt. Det här är normen.

Men det är inte det här som är det största problemet. Problemet är inte att mannen räddar kvinnan eller att kvinnan inte tyckte om att rädda. Det första problemet är att det alltid är så här. i 99% av fallen. Passiva kvinnor, sexualiserade kvinnor. Kompetenta kvinnor i bästa fall, MEN. MEN som behöver räddas, MEN som är osäkra innerst inne, MEN som helst bara vill ha en famn att krypa upp i. Och som dessutom alltid är snygga. Vi förpassar en hel halva av populationen till att vara mer eller mindre passiva objekt. Personer man ska njuta av, charmas av, sidekicks som får bereda väg åt de som kan på riktigt. Och ja, det finns undantag, men det är just det – undantag.

Lösningen vore inte att det alltid är kvinnor som räddar män, poängen är inte ens att allt måste vara 50-50. Problemet är bara att det går djupare än så.

För vad som verkligen är min hang up är alltså inte att man inte kan gå utanför de här ramarna, för det kan man ju, även om det är svårt. Nej, det största problemet är att de här uppfattningarna är så mycket norm, att när man går utanför dem, gör man något onaturligt. När en man behöver räddas måste det kompenseras upp på något vis så att han inte på något sätt touchar det kvinnliga området, för kvinnlig = svag = negativt.

”Kom igen nu, din kärring”.
”Don’t be such a pussy”.
”Spöad av en tjej, hur känns det?”
”Fjolla!”

Så om du undrar varför du reagerar på att en pojke har rosa på sig, men inte på en flicka som har en tröja med biltryck eller något annat vi klassar som flickigt eller pojkigt, så är det just därför. För att manligt är lika med i grunden något starkt och positivt, medan kvinnligt något svagt. Byta upp sig är bra, heja pojkflickan liksom, alla vill vara en grabbarna, men vem vill byta ned sig? Var får flickpojken plats, att vara en av tjejerna, då är man bög va?

Det handlar aldrig om att göra allt till samma lika. Det handlar inte om att ta bort sådant som vi klassar som ”manligt” eller ”kvinnligt”, även om jag håller det inom citattecken eftersom jag inte tror att det är fasta värden. Problemet är när något är så pass överställt det andra, att man ses som svag, fel om man nuddar vid ”fel” område. Varför kan vi inte vara generösare mot varandra?

Att få barn gör ju inte de här tankegångarna mindre aktuella för mig. Jag tänker slåss så mycket jag kan för att de ska få vara som de vill så länge de är barn, oavsett om de vill vara prinsessor eller prinsar, härma mamma som har nagellack eller pappa som har skägg. Oavsett vem av dem.

19970524

IMG_4108

Alltså, älskling.

Jag är inte världens roligaste fru just nu. Jag vet det. Det är mycket nu som man brukar säga, om man med ”mycket” menar ”Sigge som vaknar mellan kl. 04-05 varje morgon”. Det sliter lite på oss. Jag vet, jag blir lite snäsigare, lite kortare. Vi orkar inte göra lika mycket roligt tillsammans just nu. Det finns inte riktigt samma utrymmen.

IMG_4107

Men kolla här.

För sexton år sedan sa vi i nöd och lust. Och det här, att vi är lite trötta, det är inte nöd. Vi tuggar fortfarande på lustkapitalet, ney, vi knipsar fortfarande skott och så växer det ut nya. Kanske lite spädare skott för tillfället, men likväl.

IMG_4106

Nicklas Mörling och Lydia Vikström för sexton år sedan var dessutom långt ifrån de vi är nu. Jag tycker vi gjort och gör varandra bättre. Du är snyggare nu, jag är tuffare nu. Minst sexton gånger bättre.

IMG_4104

Och imorgon är det din tur att ha sovmorgon igen. Jag älskar dig.

Status quo

Bild 2013-05-19 kl. 21.13

Jag tror att termen du letar efter är ”galenpannatrött”.

Siggemannen vaknade före kl 05 imorse. Min tur att gå upp och ta morgonskiftet. Rut vaknade även hon av siggetjattret. Ledarsamling hemma hos oss kl 09, kyrka på eftermiddagen. Nu: En blöt fläck. Och då hade vi ändå barnvakt hela dagen åt Rut. Fantastiska mormor & morfar och farmor & farfar, vad skulle vi göra utan dem?

Ibland tänker jag att det finns indikationer på att jag är en supervarelse, världens bästa fru och mamma, kanske värdig ett nobelpris osv, se här bara:
– Trugar iväg maken på hockey och hamburgare
– Låter stora barnet leka med vatten i köket och blöta ned så mycket hon vill
– Tar fram fingerfärg och är så där lek-med-mig-mamma-vänlig
– Låter stora barnet baka bröd med mig

Men sedan kommer jag på hur jag också:
– Himlar med ögonen alt. suckar teatraliskt åt maken när han frågar något kring inköpslistan
– Viskar ”håll käften” (OBS VISKAR, jag tror inte att det är grund för anmälan till soc) till ett litet siggebarn som inte vill sova*
– Slänger iväg stora barnets napp för att visa hur dumt det var att hon slängde iväg lilla barnets napp. ”SÅ GÅR DET!”

Så vi kan väl säga att jag hamnar på plusminusnoll.

* Alltså. Inte så att det ingår i vår nattningsrutin. Det hände en gång. Got the book (and gave it as a gift).

Vettig

Bild 2013-05-12 kl. 20.03

Här sitter jag och sitter.

Söndag kväll och jag känner mig urlakad. Lite, åtminstone, om man nu kan vara lite urlakad. Jag är fortfarande förkyld och det drar ned mitt mentala allmäntillstånd. Jag har ingen aning om vad som är hönan och vad som är ägget, men om jag säger att jag mår sådär har det oftast med själen att göra. Kroppen kan jag ju alltid ta en Alvedon för. Jag har en kanske lite för stark kärlek till värktabletter. Alltså, receptfria så klart. Men det löser ju det mesta på den kroppsliga fronten.

”Man tänker inte på att du är kristen.” När jag var tonåring var det en komplimang. Till mitt försvar i bemärkelsen att jag gärna ville stå för något annat och visa att jamen kolla, man kan vara så här också.

Men ändå.

Idag tänker jag att det säkert fortfarande skulle kunna slängas emot mig, menat som en komplimang. Att jag känns vettig påläst respektfull vidsynt nyanserad eller vad som. Och det är ju bra. Fast mest tragiskt eftersom det betyder att man träffat kristna människor med motsatta kvalitéer. Om man sedan träffat-träffat dem eller bara träffat dem i sitt huvud är ju ännu en annan sak.

Men ändå.

Om det är allt man tänker om mig? Om det är allt jag förmedlar på den fronten? Vettig trots att? När allt jag vill är att vara vettig just för att.

”I detta hopp har vi ett tryggt och säkert själens ankare”. Precis så är det. Precis det är det viktigaste, för mig, men jag tror ju för alla. Lite för stort för att vara något bara på sidan av. Och ungefär därför som jag och Nicklas startade Tjugofyrakyrkan. Det måste få komma ut på något sätt. Det måste få märkas.

Där ser man

RutSixten

Jag vet inte om man kan kalla det föreställningar jag hade innan barnen kom, kanske mer sådant som slår mig så här nu när de funnits här ett tag.

– Som att jag ändrat mig i det här med att sova ihop. Jag hade inte riktigt räknat med tillfredsställelsen i att få sitt barn nöjt. Att ge sitt, sina barn den tryggheten i att få vara nära, om de vill och behöver. Det trodde jag inte.

– Som förvåningen över hur arg jag kan bli. Särskilt för en som inte blir arg. Men det blir jag visst. Fularg.

– Som detta med hur tråkigt jag tycker att det är att leka med barn. Ett arv från min mor. Men jag ska läsa böcker för dem, det ska jag. Roliga böcker alltså. Och så ska jag kolla på filmer med dem. Bra filmer alltså.

– Som det här med insikten om hur snabbt de blir egna små individer. Jag hade nog tänkt att de skulle vara…bara barn, liksom, ett bra tag. Söta och formbara. Men nu: Skratta rått på insidan åt mina egna tidigare teorier medan ett av barnen, kanske det som kan prata, knuffar bort mig och inte alls vill säga god natt alls eller någonsin. Bara som exempel.

– Som det här med allt de tar efter på gott och ont. Som exempelvis, naturligtvis enbart hypotetiska exempel nu, att småäta.

Att inte fylla 36

Idag har jag inte fyllt 36, men likväl haft kalas. När man tillhör en släkt som min spelar det ingen roll om man fyller jämnt eller inte, har man kalas blir vi runt 25 personer. Vilket jag så klart älskar, vi pratar ju om min familj. Världens finaste familj.

SOM jag har suktat efter våren. Därför tyckte jag att vi kunde fira inte bara mig, utan även den. Och det gör man ju med att grilla, det vet ju alla. Och som det inte vore nog fixade min hamburgerkonnäsör till bror egenmalt kött till hamburgare. Jag i min tur stod för äkta hembakade hamburgerbröd. Och så lite övrig grillmat.

Man kan tro att det är en klyscha: Men kalas med barn! Småjobbigt ibland när man själv inte har barn, men rätt mysigt när man själv har dem. Se kusiner leka, se morbröder hålla i, yadayadayada.

Och så på kalas får man presenter. Jag lyckas alltid få de finaste presenterna, jag vet inte riktigt hur det kommer sig. Man skulle kunna dela upp presenterna i olika fina saker, som en svart väska i skinn. Skinn! Jag som alltid knatat runt med billiga Lindex-väskor som går sönder efter ett tag. Den här vill jag ha kvar länge. Och massor med fack, för läppstift, iPad och blöjor, typ.

IMG_3904

Sedan lyx i bemärkelsen finte. Åh.

IMG_3906

Och findricka. Jag har ju en fablesse för nykter vuxendricka.

IMG_3905

Alltså, blomman! Och kannan! Fint så man smäller av.

IMG_3908

Sedan kommer vi in på fina hårda grejer. Som i böcker och presentkort på böcker. Den här översta boken! Jag är så grymt sugen på att läsa den.

IMG_3907

Och så the h to the hårda. Jag älskar nörderi av det här slaget, ju mer bokstavskombinationer desto bättre:

IMG_3910

En galet fin dag. Och så säger vi i kör: HEJDÅ USLA VINTER!