2.0

Bild 2013-04-23 kl. 19.19

Jag är just nu inne i en period då jag orkar. Inte vad som helst (sluta stirra, böckerna), men jag orkar mer än bara överleva. Jag orkar pusha framåt, jag orkar dra lite (jamen strunta i att det ser tvärtom ut på bilden).

Först och främst när det kommer till mig själv. Något inne i mig pockar på just den där framåt-känslan. Att göra något, testa något, spränga något som är som det alltid har varit. Och nä, grönt hår hör inte dit. Jag och spektakla mig kring hår är inte att spränga några vallar.

Jag tycker egentligen…sådär om utmaningar. Jag är ganska lat, ganska bekväm. Men jag ser det som en utmaning i sig att hitta utmaningar som triggar mer än avskräcker. Jag gillar att vara jag, men hur kan jag gilla ännu lite mer? Hur skulle jag vilja vara, inom ramarna för vad som känns som jag men version 2.0? Vad vill jag ha lagt av mig när jag blir 40, vad önskar jag lägga till?

Jag fyller 40 om fyra år. Man är väl smart och ger sig själv lite tid och svängrum.

Lördag morgon

Bild 2013-04-20 kl. 07.36

Det var dags för något nytt.

Solen skiner genom dammiga fönster. Söndagens predikan är färdig. Utfodrar barnen som provar sina Tripp trapp-stolar vi köpte på Blocket igår. Sätter för första gången igång Håkans nya och vill bli knockad. Funderar på om jag tog fel nagellack för dagen. Idag ska vi på årets första (enda?) bröllop och maken ska viga iförd fluga. Jag och Sigge ska vara randiga och Rut ska sova över hos farmor och farfar.

Att vara tillfreds och samtidigt förväntansfull, en fin kombination.

Heja ongen!

IMG_3753

En fantastisk sak med barn: De blir äldre. Det finns såklart fler saker, men att de blir äldre ligger nog på topp fem eller så. Ta bara Sigge som exempel. Vad jag älskar alla framsteg, allt som puttar oss bort från yttepytte-bebistiden. Att få sova hela nätter. Att i princip sluta med ersättning och därför också få en kräkfri bebis. En bebis som börjar kunna sitta upp.

För i samma takt som ongen utvecklas, i samma takt får jag tillbaka olika delar av livet, nu i förädlad barn-till-två-variant. Jag vill vara mig själv, men med barn. Jag är så fantastisk glad över att den där första bebistiden är över, trots att det gick så bra och smidigt. Jag gillar ju vardagen, det vanliga livet, inte alls lika mycket undantagstiden.

Så jag säger tack för den här tiden, livmodern, bra jobbat som inhyst mina två barn! Vi var lite segstartade, du och jag, men till slut så tog det sig ju. Men nu får det räcka som hyresvärd. Nu får du egentid resten av livet tänkte jag.

Gud först

21april_gud först

Det var några veckor sedan som jag predikade, men nu är det äntligen dags igen. Två veckor på raken ska jag försöka rota lite i detta kring vad en relation med Gud kan göra med oss, kanske till och med är tänkt att göra med oss.

Det här med att förbereda en predikan är dubbelt. På ett sätt älskar jag det, verkligen. Det är ju inte så att jag bara sitter och plockar ur min outsinliga visdom (…) utan jag studerar, lär mig längst med vägen. Jag älskar känslan av att skapa något som åtminstone är tänkt att vara större än mig. Jag ödmjukas av att få lägga tid på något som är till för andra och inte bara mig själv.

Men sedan kan an ta allt det där och vända det till tvärtom, ungefär. Våndan över att att inte riktigt förstå. När allt man hittar fram till känns platt. Att undra om någon någonsin kommer att ha någon behållning av detta alls eller om jag bara kommer att stå och gaffla för eget tycke.

Och så ska man inte glömma bort good old lathet. Om man har barn hemma på cirka 200% så är det väldigt frestade att hänga i tevefåtöljen när de väl somnat.

Men, äh. Allt det där övertrumfas av att det är så väldigt, väldigt roligt. Kom gärna och lyssna på söndag! Annars så kommer jag finnas i en podcast nära dig, kanske redan på söndag kväll.

Slappna av, stjärnstopp

Allt det här med hur man ska vara som förälder, hur man ska göra, hur barnen ska funka, hur vardagen ska gå ihop. Alla dessa råd – jag har fått dem, jag har sannerligen gett dem. Ger dem.

Jag har gillat att försöka få struktur och överblick över vår tillvaro. Få barnen att sova, äta och helst på regelbundna tider. Det har vi mått bra av. Men här kommer skruven: På något sätt är det så lätt att då hamna i tänket att allt ska fungera och precis jämt. För att det ska räknas, liksom. Ska man kunna säga att det funkar med sömnen så ska det funka hela vägen och alltid, amen och stjärnstopp. Då ska barnet inte bara sova hela natten utan somna själv, kunna sova utan napp, kunna sova utan något alls. Extra inget, ungefär. För annars får man inga guldstjärnor.

Men just nu känner jag mest: Äh men. Gör det som funkar. För funkar det, så funkar det, och ju mer som funkar, ju bättre mår familjen. Vare sig det gäller burkmat eller välling eller somna sent eller somna i famnen eller vad som. Funkar det inte alls är det såklart en annan femma, men det finns inget som är objektivt hundra procent rätt när det kommer till hur det ska fungera med rutiner, sömn, mat, allt det där. Däremot finns det väldigt mycket som är tillräckligt bra. Som funkar.

I’m gonna get you!

IMG_3730

Jag är ingen direkt vän av sport, särskilt inte lagsport. Jag har synnerligen dålig laganda och tävlingsinstinkt – varför vinna, liksom? Så att jag skulle kliva in på ett sunkigt gym, ta tag i ett latsdrag och sedan vara fast för sisådär 13 år sedan kändes otippat.

Sedan dess har jag styrketränat. Till och från, men alltid kommit tillbaka. För någon månad sedan var det premiär på den här sidan av barn. Och jag är så fantastiskt glad och nöjd över det. Tillbaka på det gym som varit mitt de senaste åren. Tillbaka till hantlarna och stängerna. Tillbaka till set och reps, splittar och små böcker att föra in resultaten i. Jag älskar det.

Jag ligger så klart efter mina prime time-resultat från förr, men jag knappar in snabbare än väntat. Jag börjar bli stark igen. Den där 30-åriga kroppen som håller rekord för bästa fysiken hittills har fortfarande försprång, men den här snart 36-åriga kroppen vill alla gånger försöka knäppa ungdomen på näsan.

(Worms, kan man inte sakna det spelet? Jag tycker det.)

Feel I’m coming back to life

Bild 2013-04-11 kl. 20.44
Nästa vecka åker hårhjälmen av igen.

Ibland vet man inte vad man har varit med om – ATT man varit med om något – förrän man är på andra sidan. Idag insåg jag att jag fått två barn och kommit ut på andra sidan med mig själv i behåll.

Inte så att jag har mått särskilt dåligt efter att Sixten kom. Tvärtom, jämfört med Rut har jag mått oförskämt bra. Men idag kunde jag se att det fanns ett bakom mig, en tid som trots bra har varit allt annat än normal. Två barn på 21 månader, en förlossningsdepression, foglossningar och kilon, nedlagd amning x 2 och sömnbrist.

Att då känna känslan kläckas av att nu, nu är jag på andra sidan. Nu känner jag mig normal, två barn rikare, men normal, i ett mer än bara näpperligen hanterbart liv. Fortfarande ett småbarnsliv, men mig själv.

En del kanske inte hamnar där alls, i den där känslan av att vara osynk med tillvaron. En del är kvar där i många år. Men idag insåg jag att det finns ett förut och det finns ett nu, och jag är så väldigt tacksam över nuet.