Världens bästa Sixten

IMG_3284

Lilla tvåan, min Sixten, lilla Sigge. Sådan skillnad det är på den tillvaro du har fått hoppa in i jämfört med hur det var för din storasyster. Du får liksom bara åka med. Du har inte vänt våra liv helt upp och ned som hon gjorde.

IMG_3292

Men du verkar gilla läget. Du kan mycket väl vara världens nöjdaste bebis. Du började skratta tidigt, och har fortsatt så – du kan ligga och kuckla glatt för dig själv när du spanar in mobilen som snurrar ovanför din dag-säng. Du skrattar när folk hälsar på dig. Du skrattar när du ser din syster, även om det inte är besvarat. Du skrattar när du ser mig.

IMG_3275

Vilken annan bebis kiknar av skratt för att det killas när man byter kläder? Vilken bebis ligger och skrattar trots nästäppa? Och så det här med dina zombie-ljud du har lagt dig till med. Du vet hur du ska smälta din ömma moders hjärta.

Om du bara visste hur glad jag är över att du är ute. Det här med att förlossningen och i princip allt med den (minus några kilon) är borta. Hur glad jag är över att du hela tiden växer upp och blir äldre, roligare. du har varit fin hela tiden, men blir ju bara finare och finare. Minus håret, då.

IMG_3278

Alltså, Sigge. Snacka om att du är en perfekt liten unge! Minus en sak: Det här kräkandet. Jo tjena vad du kräks. Det tar liksom bort gosfaktorn lite, att veta att det kan komma en stor laddning kräks på en. Men ok, jag kan ta det. Det kommer ge med sig.

Fyra månader, Sigge! Men det känns mer som ett år faktiskt. Så lätt har du bara flytit med. Hängt med till Manchester, på konferens, på en massa möten. Du är så lätt att ha att göra med men tro aldrig att jag tar det för givet. Jag är tacksam för det prick varje dag. Men obs: Det betyder inte att det är ok att ändra på sig. Fortsatt vara enkel, tack!

Sixten. Hur glad jag är över att få vara så här glad i dig går inte riktigt att beskriva. Ungefär allt, allt har varit tvärtom gentemot hur det var med Rut. Graviditeten, förlossningen, och så nu efteråt. Lika svårt som jag från början hade att koppla med din storasyster på grund av allt det där svarta, lika lätt har det varit att knyta fast dig vid hjärtat och sedan ha dig där.

IMG_3193

Du är mig så vidunderligt kär, lilla pojke! Jag längtar efter att få lära känna dig mer. För kom igen, vi kan väl vara ärliga, just nu är du mest bara fin. Och rolig. Inte alls så pjåkigt, men tänk sedan när man får lägga till allt med vem du faktiskt är.

På söndag (3/2) kl. 15 har vi barnvälsignelse för Sixten i Tjugofyrakyrkan. Alla som vill – välkomna att fira med oss!

Grattis syster!

IMG_2233

Idag fyller min lillasyster år! Inte för att jag tänker på henne främst som lillasyster, men har man så många syskon som jag måste man ju definiera dem. Tusen fanfarer och massa konfetti, hurra!

IMG_2259

Min syster och jag. Jag vet inte riktigt hur syskonskapet visar sig mellan oss. På vissa områden tror jag att vi är väldigt lika. En del säger att vi låter likadant, talar likadant. Vad vet jag. Men vad spelar det för roll, hon är ju min syster och alldeles fantastisk.

IMG_2283

Här kommer det tal som jag höll på hennes bröllop. Josef kommer med på ett hörn eller två, men jag misstänker att hon inte har alltför mycket emot att dela med honom.

IMG_2367

Inför Emelias möhippa var det någon som föreslog att man skulle klä ut Emelia som punkare, ”för att ta fram den hårda tuffa Emelia som nog finns där under det mycket söta täcket.”

Jag blev lite paff – det är inte den Emelia som jag känner och har växt upp med. Jag håller med om att hon har lyckats bättre än de flesta med sin förklädnad – en petit brunögd älva med världens finaste smilgropar – men sanningen är att Emelia är en ninja. Liten, söt, smidig men också dräpande slug och ingen man vill komma i närkamp med, allra minst verbalt.

Men denna diskrepans i uppfattningen om Emelia – jag skulle tippa på att det handlar mer om mig än om er, att det kanske säger mer om mig. Att jag lyckats locka fram den där ninjan. Storasystrar kan ha den effekten.

I en syskonskara brukar man kunna generalisera kring hur man är i förhållande till placeringen – storasyskon är så, mellansyskon si, och småsyskon alltid värst. Men de där definitionerna blir lite svårare när man är sex syskon. En är äldst, en är yngst och jag är precis i mitten, men alla andra, vad blir det av dem? Ni kan föreställa er den kollektiva rädslan i vår familj när Emelia sa att hon skulle läsa till psykolog. Det finns alldeles för mycket material bara inom vår familj.

Vad man åtminstone kan säga är att i vår familj verkar sönerna ha fått de där trevliga, glada, lättillgängliga dragen som man så lätt fastnar för, drag de fått från vår mor. Bröderna Vikström är lätta att tycka om. Vi döttrar däremot, vi kommer av en lite kargare stam. Vi är lite krassare, lite råare, och det tar kanske därför lite längre tid att komma oss in på livet. Det håller vi i vår tur vår fars gener ansvariga för.

Men jag vill hävda att det är värt att ta den tiden. För känner man Emelia vet man att hon är kavat, hon har skinn på näsan, hon vill vara med och skapa mening, hon nöjer sig inte med status quo. Emelia har alltid vågat gå sin egen väg, har alltid vågat ifrågasätta. Emelia är i mycket en praktisk filosof, som vill omsätta det hon står för. Emelia vill ha verkstad och inte bara prat. Det beundrar jag min syster mycket för. Sådana människor, som kan utmana och gå före, behöver och borde alla ha i sitt liv.

Josef. Kanske lite till skillnad från Emelia, så är du väldigt enkel att ta in och lära känna. Du passar bra in bland det manliga klientelet i vår familj, man kan kanske säga att Emelia har sökt sig till någon som i mycket liknar hennes bröder i sätt. För det är så väldigt lätt att tycka om dig. Från dag ett när jag först träffade och började lära känna dig kändes du väldigt genuin och äkta, vilket också visade sig stämma. Och det känns dessutom bra att vi får in lite konstnärsblod i vår annars ganska teknikdominerade familj.

Så nu har jag konstaterat vilka bra människor ni är, men hur bra ni än är som individer vore det rätt lönlöst om ni inte vore bra tillsammans. Det är lätt en dag som denna att tycka att ett brudpar passar bra ihop, vad annars liksom, men det jag har sett hos er sedan ni blev tillsammans är särskilt två saker som för mig särskilt visar på hur bra ni passar för varandra: Ni har roligt tillsammans, och ni får kärleken att se lätt ut.

Stora dagar som bröllopsdagar i all ära, men det verkliga livet delas i vardagen. Behärskar man den, behärskar man allt. Och ni verkar trivas i vardagen, att dela varandras liv.

Josef, jag är så glad för att du får min syster att skratta. Kanske är det på grund av dig som ninjan så sällan behöver komma fram. Emelia, jag är så glad för din och er skull, och jag hoppas att du vet vilken fantastisk person du är.

Jag tänkte avsluta med att rycka ett bibelord ur sitt sammanhang för att skicka med er:

Kolosserbrevet 4:6
Ert tal skall alltid vara vänligt, kryddat med salt.

Var varandras glädje, och var varandras salt!

När förlåten rämnar

Hur kan man vara så simpel och ändå så komplex? Hur kan livet på samma gång – precis på samma gång – bestå av nedkräkt tröja och något slags glimmer över det stora med tillvaron?

Just nu känner jag mig så väldigt vardaglig. Inte så mycket som rafflar. Barnen 24-7. Stort såklart på sitt sätt, men. Ni vet. Likväl känns det som att det finns något som ligger och pockar på där i bakhuvudet. Något annat. Signaler som inte riktigt når fram. Det känns som att jag står inför något stort, men som att det är ett semigenomskinligt draperi framför.

Jag tror, jag hoppas att det är den där bubblande vardagsglädjen som hägrar där bakom. Den där det räcker med att vakna för att känna hur bra livet är. Jag är inte riktigt där än, men jag känner av att den finns där någonstans. Jag tycker att det bådar gott.

Bild 2013-01-15 kl. 20.53 #2

This too shall pass

Bild 2013-01-12 kl. 12.05

Ibland, rätt ofta, just nu nästan jämt känner jag mig så perspektivlös. Jag är inne i en januariseg period, samlar på mig trötthet oavsett om jag sover eller inte och känner hur irritationen och stressen suckar upp som lava inom mig. Jag vet inte riktigt vad jag vill eller längtar efter, bara att det är något annat.

Och så samtidigt: Barnen mår bra, om man bortser från tretimmarsnattningarna. Friska, trygga, mätta. Vi har allt vi behöver och massor av mer. Inga dödsfall, inga tragedier runt om oss.

Så varför kan jag inte hitta perspektiven. Jag är optimist i livet i stort, i framtidstro, men pessimist i nuet.

Hur gör man? Är det bara att skärpa sig? Tänka på allt otäckt och ledsamt som inte har hänt för att väcka upp någon slags insikt? Jag är ju tacksam, verkligen och faktiskt. Bara det att tacksamheten så ofta får konkurrera med så mycket annat bråte.

2013

lydia2012
Januari 2012.

Läser min privata dagbok från januari 2012 där allt handlade om huruvida jag kanske, kanske kunde vara gravid igen. Jag hade symptomen och när jag till slut testade – tidigt – så visade sig ett svagt streck. Samma sak tre dagar senare, ett svagt streck. Jag ville så väldigt gärna och blev därför oerhört glad när jag fick ett tydligt streck ytterligare någon dag senare.

Efter det var jag gravid hela året, känns det som. Med extra allt. Månaderna efter att Sixten föddes har gått över förväntan bra, men något toppår har det inte varit. Lite av ett vänteår, mellanår, transportår.

Av 2013 önskar jag först och främst att människor runt omkring mig ska få må bra – klyschigt kanske men vaddå. Och en önskan om att kunna hantera svåra stunder när de kommer.

Om vi sedan rasslar nedåt i listan till de mer greppbara önskningarna så hoppas jag på en stabilisering, normalisering av livet, så gott det nu går med två små barn. Jag vill hitta, komma in i rutiner som fungerar för oss. Jag vill ta vara på tiden vi har tillsammans och inte bara klara av den. Jag vill ta många promenader med svägerskan och nya kusinen vi längtar efter. Jag vill träna och återerövra min garderob, alla dessa snygga grejer som bara väntar på mig.

Jag vill tala hjärtat ur mig i Tjugofyrakyrkan. Jag vill vara en dygnet-runt-kyrka, en kyrka för de som inte brukar gå till någon kyrka.

Jag vill hitta tillbaka till orken och lusten att läsa. Jag tror att jag kommer behöva måla något här hemma, en vägg eller ett golv eller så. Jag vill vara en som bidrar till att min man och mina barn känner sig viktiga, sedda och älskade över allt. Jag vill lära mig att laga mer kryddig mat och jag tror att jag behöver ett par nya sneakers i vår.

lydia2013
Januari 2013

2012: Gud

kyrka2

Är det något i mitt liv som både är det mest ambivalenta och det mest självklara så är det gud-bitarna. Jag är inte en sådan värst andlig, spirituell person. Jag är rätt krass. Jag har svårt för övertoner, uttalade auktoriteter, blind naivitet. Och så är jag frikyrklig.

Kanske en knepig kombination för vissa, jag vet inte. Jag tycker inte det. Allt det där är egenskaper jag ser som positiva, så länge jag kan balansera dem med andra faktorer som hopp, öppenhet, tillit.

kyrka1

Min tro är inget som förslöar mig, tvärtom. Den håller mig på tårna, bråkar med mig, får mig att resonera och ifrågasätta två, tre varv till. Men om det bara vore det, om det bara vore en kamp, en utmaning, då vore det futtigt. Men min tro är ännu mer än allt det där, den är ett spektrum som hela livet bryts igenom. Min tro är hopp. Drivkraft. Glädje, så mycket glädje. Min tro är Jesus Kristus, gud och människa.

kyrka4

Själva essensen av kristen tro är att det är samma lika för alla, i grund och botten. God-shaped hole, liksom. Gud för mig, Gud för alla. Men också att det man fått ska man ge vidare, resan ska delas, ingen är så pass färdig att man kan stå ensam.

Så fiffigt då att det finns kyrkor. Så fiffigt då att det finns många kyrkor, olika kyrkor vad gäller uttryck och kultur. Och så fantastiskt fiffigt då att Tjugofyrakyrkan finns, min glädje och stolthet, fylld av fantastiska människor som precis som jag hela tiden är på väg och aldrig blir färdiga. Ergo: Du får också plats.

kyrka3