2012: Kärleken

IMG_2513
Världens finaste lilla familj.

I ungefär tretton år var jag och Nicklas gifta utan barn. Det är svårt att komma ifrån att det präglar ens liv tillsammans. Vi var vana att kunna göra mest som vi själva ville. Ta tid, ha tid.

Sedan kom barn.

Barn ställer det mesta på ända, men det är aldrig barnen som kommer mellan mig och Nicklas. Det är ju jag själv och mina brister som flyter upp till ytan genom nya påfrestningar. Brist på sömn. Känslan av att inte ha koll och kontroll. Uppgivenhet. Att behöva definiera sig själv på ett annat sätt. Tidsbrist, faktisk eller uppfattad. Svårighet att kommunicera.

Allt sådant kan nöta. Barnen nöter inte.

Barnen är de som gör att jag i ännu större utsträckning ser Nicklas som empatiskt, kärleksfull, lycklig, mjuk. Visst ser jag när han blir trött, irriterad och uppgiven precis som jag blir, men jag har lättare att se allt det positiva barnen gör med och i honom, än med och i mig själv. Kanske också därför jag har lättare att vara mer förstående när han blir trött och less på barnen än när jag själv blir det.

Barnen knycker tid från oss, tid och ork. Men ger något stort – just detta att dela att vi två, vi har de bästa barnen. Eller de värsta skitungarna, beroende på dagsformen. Jag älskar mer, inte mindre, sedan vi fick barn.

2012: Julen

I år var julen då lillasyster befann sig i Kina med sin Josef, julen då vi i storfamiljen skippade julklapparna och julen då vi blev med Plastjesus-krubba. Det kändes så naturligt.

Julen då hela lilla familjen var förkylda, julen då proppen gick ur Rut och hon började prata en hel massa, och julen då jag och Nicklas gick ut ur Elgiganten och konstanterade att något måste ha hänt med oss, eftersom vi inte kunde komma på något som vi ville ha. En fin jul.

IMG_3038

IMG_2975

IMG_2972

IMG_2973

IMG_2974

IMG_2979

2012: Föräldraskapet

IMG_2633

Det kan vara hur som helst med att ha barn, det är hela paletten och alla nyanser. Det är uppgivenhet och otillräcklighet, det är frustration och ilska jag aldrig trodde att jag hade. Dåligt tålamod, dålig självkontroll, allt det där.

Jag har aldrig varit en barnperson. Att försöka bilda familj var ett viljebeslut mer än något annat. Jag tror fortfarande att man kan ha ett fullgott liv utan barn. Jag kan fortfarande längta efter annan tid, tid som den var förut, innan. Ett gnälligt barn är diskbänksrealism med extra allt, sur disktrasa inkluderad.

Har ni inte förstått det tidigare: Jag är ingen som sockrar det där med barn.

Men med det sagt:

Barn. Hur de bränner sig  in i hjärtat, hur de blir en del av dig. Jag kan nästintill fysiskt känna dem i min egen puls, hur de tar plats i mig som det mest naturliga, ständigt närvarande. När jag är i från dem ser jag dem i jämngamla andras barn, hör dem fast de inte är i närheten. Hur sårbara de gör mig, vad jag är beredd att göra för dem. Hur den trötta vardagen slås till marken av det storartade i att höra deras andetag när de sover. Att bli kramad av små armar.

Jag tycker inte att det känns som att barn gör mig till en bättre människa, oftast känns det precis tvärtom. Eller som Carl-Henric citerade på Facebook: ‘Det var först när jag blev förälder som jag på djupet insåg att jag är en syndare’. Precis så är det. Men däremot har mina barn öppnat upp mig för något större. Gett mig en förstorad bild av Guds kärlek och nåd. De är i ordets rätta bemärkelse gåvor som jag inte förtjänar.

2012: Hälsan

IMG_3035

2012. Det där med hur man kan må. Ganska tidigt i januari gick det upp för oss att vi var med barn igen. Det var planerat och efterlängtat och sprallet i mig var på topp. Nevermind illamående och tröttheten.

Men så i vecka 10, ni vet, innan man kanske berättat för folk, smällde det till med foglossningar. Jag hade ingen mage, men jag hade ont, väldigt ont.

Och så fortsatte det genom hela graviditeten. Lite bättre vissa veckor men aldrig riktigt bra, och mot slutet riktigt, riktigt dåligt. Så där att allt jag kunde göra var att parkera mig i tevefåtöljerna. Ni säger att sommaren försvann i kallt väder – jag säger att det vet jag inget om. Jag var ändå mest bara inomhus.

Kanske man kan drifta sig till att säga att det inte var så konstigt att jag gick upp 30 kg den här gången.

Sedan har vi vattnet, allt detta vatten. I min gravida kropp alltså. Svullna fötter, svullna och värkande händer. Nä, det var inte roligt att vara gravid den här gången, inte alls faktiskt.

Men sedan! Först en förlossning på knappt tre timmar där barnet i princip halkade ut. Ont gjorde det förvisso, men snabbt gick det. Och återhämtningen sedan, som skulle få en Oscar om det fanns sådana för återhämtning. För plötsligt var ju alla besvär borta. Jag åt värktabletter i två dagar, blödde i två veckor och sedan var det bra. Inte ens att jag bröt amningen efter tre dagar ställde till med besvär.

Så hela hösten post-förlossning har jag mått nästan larvigt bra. Lite trött för all del, men inte särskilt farligt. Och att vara färdig med barnaalstrandet gör att det känns som att jag nu kan börja reclaima min kropp.

2012: Ytan

Det där med årskrönika. Äh, jag gör några olika, och här kommer en av det ytligare slaget.

2012. Året då jag tänkte testa att bli lite mindre kemikalisk inom vissa områden, mer de skönhetsrelaterade. Jag ville testa OCM, att rengöra ansiktet med olja, och att tvätta håret med bikarbonat.

Resultat: Två metoder som fastnat. Till min stora förvåning måste jag säga, då jag är extremt lat och obökig av mig. Men min hy (och min plånbok) har mått väldigt bra av OCM, så det har varit värt. Och min hårbotten har i sin tur mått bra av att tvättas med bikarbonat, så det fortsätter jag också med.

En annan sak som jag fastat för under 2012 har varit ögonskuggor och nagellack. Kanske väger upp det där lite miljövänligare, åtminstone nagellacken.

I övrigt har jag gått från långt hår till kort, för att nu vara 1,5 mm-snaggad på kanske halva huvudet. And I like it.

Image (3) ludenskalle_2.jpg for post 1208
Före klipp med allt post-baby-håravfall-utväxt-hår.

Bild 2012-01-27 kl. 19.24 #3
Alldeles nyklippt.

Bild 2012-12-17 kl. 21.32 #2
Nuvarande snaggstatusen.

I övrigt så jobbar kroppen på rätt bra på att ställa sig tillbaka i ursprungsskick, pre-graviditet. Det går långsamt men å andra sidan utan ansträngning så jag ska inte klaga.

Du vet att du vill

Jag känner några galet talangfulla (och trevliga) människor som tillsammans bildar Skägget. De gör snygga grejer, foto, film och sådant. Alla snygga bildermig är fotade av Hannah. Och eftersom de är kreativa själar nöjer de sig inte med det, utan pysslar lite allmänt dessutom. Två av deras pyssligheter hänger numera i mina öron, och det finns fler att köpa i deras webbshop.

orhangen_paket
Fina lilla förpackningen med handritad logga.

orhangen

Nyköpta örhängen i all sin prakt.

Bild 2012-12-17 kl. 21.32 #2

Mitt utseende är åtminstone två-i-ett. Antingen sminkad och belevad, eller osminkad och riot grrrl:ish. Win-win.