Ludd, del 2

Det är synd att göra det enkelt för sig. Så om man tar mitt förra inlägg om begränsad intellektuell kapacitet, slår ihop det med att Nicklas har en jobba-borta-vecka denna vecka, och sedan lägger till den pikanta detaljen att jag ska predika för första gången på tre månader på söndag, så får man veckans utmaning. Första advent, jag ger er: Ludd!

Men äh. Jag är (luddiga) superkvinnan, (luddiga) supermamman, (luddiga) superpastorn, det vet väl alla.

Ludd

Jag har svårt att fånga tillvaron just nu. Eller kanske är det tvärtom, kanske är det för att jag är fångad av just tillvaron som jag har lite svårt. Svårt att formulera mig, svårt att känna mig riktigt normal.

Förstå mig rätt – jag behöver inte höra att det inte är så konstigt, för det vet jag. Livet går på totalspinn just nu med två små. Jag matar sonen på nätterna med tillhörande trötthet och tiden på dagarna går åt till att hålla dem båda (och mig & maken) mätta och belåtna. Och när de två små sover vet jag inte riktigt hur jag ska utnyttja tiden eftersom det mesta som kräver intelligens och tankeverksamhet går bort.

Ergo: Jag tvättar en hel del.

Jag ville mest bara säga att så här är det just nu, och eftersom jag aldrig riktigt har önskat att mitt bloggskrivande ska handla enbart om barnsnurren blir det lite fattigare här.Men plötsligt händer det, plötsligt vänder det och hej vad det då kommer att spottas ut högoktaniga kvalitetsinlägg här. Ni vet.

Eight days a week

20121115-213444.jpg

Sådan mor, sådan dotter.

Hur bra jag, vi, än har det, är detta med småbarnsliv något av en konstant stress. För mig, just nu, jag ska inte generalisera och säga för alla, alltid. Men säkert för fler än för mig. Oftast tänker jag inte på det, det bara rullar och funkar, men andra dagar känns det.

Det är en stress man inte nödvändigtvis tänker på som just stress, men den tar sig samma uttryck. För det är det här med att alltid behöva vara tillgänglig, 24/7. Att när barnen är vakna behöva serva, underhålla eller åtminstone hålla vid liv. Allt fix så fort man ska utanför dörren.

Den senaste tiden har Rut börjat sova längre än till 06, tack och lov. Vilket har lett till att när jag vaknat pga Sixten på morgnarna har jag ibland struntat i att somna om, och istället gått upp. Bara för att få någon liten stund själv så där på morgonen. Jag borde verkligen satsa på sömnen, jag vet, men den där tystnaden…

Fast även när barnen sover lever stressen. När ska de vakna, om en kvart eller om tre timmar? Ibland när Rut är borta spök-hör jag hennes vakna till liv-ljud genom babymonitorn.

Just nu sitter jag i ett mörkt sovrum med Sixten sovandes bredvid mig. Jag har börjat testa lite nattrutiner på honom, och tänkte att jag lika gärna kan parkera mig här, just för att slippa stressen över att vara på helspänn och lyssna efter om han eller Rut vaknat. Med te, telefon och iPad blir det inte så pjåkigt. Stresshantering á la småbarnsförälder.

Längtet

Så här bra kan man ha det.

Det är ingen överdrift att säga att vi har det väldigt bra. Inte väldigt bra som i orimliga förväntningar på livet som är just nu – kom igen, vi har en åttaveckors bäbis här hemma – men väldigt bra utifrån just vad som är rimligt. Vi mår helt ok om man bortser från förkylningarna som rullat. Vår ekonomi funkar. Vi har reserver stora nog så att vi orkar pussas.

Så med det sagt, här kommer några längt från mitt håll. Man får faktiskt längta även när man har det bra.

– Längtet efter garderoben. Att komma i den alltså. Det går faktiskt över förväntan på kroppsfronten, men även över förväntan betyder rätt lång husarrest för största delen av min garderob.

– Längtet efter träning. Promenader i all ära, men jag suktar efter gymmet och att kanske ta upp lunkandet. Än så länge känns det avlägset, men jag har inte rotat i mitt innersta om det verkligen är avlägset eller bara känns så.

– Längtet efter förutsägbarhet när det kommer till barnens sovtider. Det fanns en tid då det tog en kvart att lägga Rut, och sedan visste man att hon sov hela natten i sin egen säng. Those where the days.

– Längtet efter en semester. Vi har det sjukt bekvämt i och med att vi båda är hemma, men längtet efter att komma bort, gärna med någon slags förenkling av vardagen. Ge mig en Bamseklubben all-inclusive- charter, det vore helt ok.

– Längtet efter att kunna prata och dela lite mer med barnen. Typ läsa ur böckerna jag redan har köpt till Rut.

– Längtet efter tid och ork att själv försvinna i en bra bok.

Det som är så bra med den här längt-listan är ju att inget på den är särskilt oöverkomligt, ouppnåeligt. Allt i sin tid, bara.

H to the elg

Veckan och särskilt helgen har varit galen ur flera aspekter.

Först har vi det där med förkylningen som inte ville släppa. Vakna mitt i natten på grund av att allt känns täppt eller torrt, försöka sittsova sig till några timmar.

På fredagen var det äntligen dags att skala bort ett marsvin eller två från huvudet. Jag bad om en hård snagg och hård snagg it is. Jag är som vanligt mycket nöjd.

På kvällen packade vi ned barnen och åkte med Mats & Hannah till Masmo tunnelbana och frös ihjäl medan vi spelade in en kort film till helgen.

På lördagen lämnade vi Rut hos farmor och farfar för att sedan börja räkna ned för Tjugofyrakyrkans minikonferens Expansion, ett tillfälle att samla människor som precis som vi vill starta nya kyrkor. Vi började förfestandet på lördagskvällen med en restaurangmiddag med ett tiotal ledare, för att sedan ta med oss dem hem till oss där vi hade storparty, runt 60 pers krämade vi in hemma hos oss. Högljutt och väldigt roligt.

Söndagen började tyst och lugn eftersom Rut sov borta, men övergick snabbt i just nämnda konferens Expansion. Från kl 10 till kl 14 hade vi seminarier, för att kl 15 gå över till vanlig gudstjänst. Sigge hade barnvakt för första gången i form av mina föräldrar som kom och passade upp på honom medan jag och Nicklas medverkade på mötet.

Efter-mingel och hejdå till alla besökare, för att sedan åka vidare och hämta hem Rut och gratta våra respektive pappor. Sedan hemåt, fira Nicklas-pappan lite, ta hand om varsitt barn för att sedan när Rut somnat landa en kort sväng framför datorerna och teven.

Inatt sov hela familjen här hemma rätt så hårt. Sedan morgonkramades jag och Rut lite extra.

Man ska inte orka med en helg som denna, inte när man är sjuk och har två små barn. Vi får väl se om det blir en kraschlandning idag. Men jag har haft så fantastiskt roligt att det har gått, och dessutom gått över förväntan. Jag har sagt det förut, men jag är så fantastiskt tacksam för att få vara i starta-nya-kyrkor-svängen. Det är så galet roligt, utmanande och spännande att jag ibland inte vet vart jag ska ta vägen. True story.

Kl. 06.31

Alltså, livet.

Ur en aspekt – så här mycket vardag vet jag inte när jag hade sist. Vardag i den bemärkelsen i hur allt ska pusslas, det här med att ha barn, särskilt i plural, särskilt där en är en pytte. Det är ett hjul som bara snurrar runt, runt. Allting måste inrättas kring dessa två och det är mat, sömn och omsorg som ständigt återkommande konstanter.

Å andra sidan – så här fascinerad över hur livet kan fungera vet jag inte om jag känt mig förut. Det är inte mycket annat som spelar någon roll innan Sigge fått mat när han är hungrig. Eller om Rut är ledsen.  Allt stannar upp, måste stanna upp.

Mycket fix blir det. Tur att jag är en master-fixare. Ni skulle se procedurerna kring detta med flaskmatning, särskilt inför nätterna. Flaskorna, termosen, pulvret. Runt, runt, vare dag. Så långt ifrån det tidigare liv som alltid hade minst två utlandsresor i pipeline.

Och sedan, parallellt: Den ivriga väntan varje vecka på nya avsnitt av Sons of Anarchy och de andra teveserierna. Behovet av att måla naglarna, att hitta snygga strumpbyxor samt den ultimata gräsgröna ögonskuggan. Kärleken. Te- och kaffekonsumtionen. Där är allt samma lika som det var förut. Jag gillar blandningen.

Push it real good

Man vill ha lite olika saker. När jag hörde talas om att det fanns något som hette push-present tänkte jag att ptja, det känns rimligt. Jag har gjort ett rätt så fantastiskt jobb med att bära på och klämma ut två ungar. Så vad kan man då vilja ha om man är som jag? Jag ger er: The Unboxing.

 

Kick ass mamma equals kick ass skor.