Mina barn. MINA BARN.

Jaha men hur sjukt är det inte att kunna omnämna sina barn i plural?

Lärdomarna så här långt: Oj vad enkelt det är att bara ha ett barn! Ett barn kan jag hantera med vänsterhanden. Ett barn kan jag ta hand om blind. Ett barn kan jag resa jorden runt med. Själv, vänsterhänt och blind. Eller kanske något sådant.

Synd att det första barnet är just det första i bemärkelsen att det ställer allt på ända och att man därför inte riktigt kan känna just det där att det är så enkelt med ett. Förrän man får det andra.

Men två barn! Och två så fina, hur kom det sig? Alla bilder är tagna av min duktiga syster Matilda och får såklart inte knyckas eller lånas.

Filmjölkstid

Det här när man får barnens sovtider att synka, och man sitter där ostörd i någon timma framöver. Det är knappast några problem med att få tiden att gå – det finns ju miljoner sakeru att göra. Vid sådana tillfällen vill jag undvika tråk-göra som städning och liknande. Sådant kan man göra med barnen.

Men så kommer den där stressen – vad vill jag helst göra? Läsa? Dricka te? Fixa med något? Så blir det lätt en slags stress över de där värdefulla minuterna. Fintiden blir för all del inte fultid för det, men det blir lite mer som att slänga i sig en tallrik fil till lunch – helt ok men kanske inte något man skriver om till eftervärlden. Förutom att jag just gjorde det. Och snart vaknar barnen.

Amning sucks

Inte för alla. Men för en del. För mig.

Jag ammade Rut i sju veckor. Det var sju veckor av bök, smärta och olust. Eftersom hon var gulsots-slö ville hon inte vara vaken eller äta, så var tredje timma fick vi väcka henne för en matning som i sin tur tog tid. På grund av dålig viktuppgång fick vi tilläggsmata med ersättning, och efter sju veckor gav jag upp amningen helt, då det dessutom visade sig när jag försökte pumpa ut bröstmjölk att jag hade nästintill obefintliga resurser på det området.

Lättnaden. Barnet blev mätt.

Den här gången tänkte jag vara pragmatisk, göra det som funkade. Om amningen skulle visa sig fungera kanske helamma i någon månad och sedan fasa ut.

Redan efter första dagen började det kännas kymigt. Samma praktiska strul som med Rut där ena bröstet ratades, samma frustration när barnet skrek och jag inte kunde få till det tillräckligt snabbt, tillräckligt bra. Och jag som mådde så bra i övrigt ville inte ge jobbiga känslor minsta lilla fäste den här gången.

Nä, amning är inte för alla. Tre dagar fick därför räcka den här gången, sedan bestämde jag mig för ersättning. Samma fantastiska lättnad – och glädje! – kände jag även denna gång. Barnet blev mätt.

Amning är jättebra när man vill, när det fungerar. Kanske hade jag kunnat få det att fungera. Men jag ville inte, ville inte kämpa mig igenom strulet, låta den här första tiden åter igen präglas av slit och vånda av amning. Det var inte värt det på något sätt.

Jag är väldigt, väldigt nöjd med att inte amma. För mig var det ingen sorg att ge upp amningen, utan en lättnad. Jag tycker helt enkelt inte om att amma. Det kanske inte är så vanligt, åtminstone inte att man säger det – det ligger rätt djupt rotat att man som kvinna ska kunna ge sitt barn mat (vilket jag ju gör!), men så är det för mig. Jag vill inte, jag trivs inte, there you go. För mig är det inte särskilt dramatiskt.

Sedan följer det med en del praktiska fördelar som jag gillar. Allt från mer banala aspekter som att inte behöva klä sig amningsvänligt, till lite större vinster som att båda föräldrarna kan mata.

Tacksamt nog har jag inte mött några nedsättande kommentarer, vare sig när jag slutade amma Rut eller Sixten. All vårdpersonal, utom möjligtvis en del av de jag mötte på BB när jag var där med Rut, har menat att det som är bäst för mamman är bäst för barnet. Inget mer med det.

Tyvärr finns det inte mycket bra information samlad när det kommer till att ge ersättning eller flaskmata. Inga broschyrer sticks i händerna – och alla som varit på MVC/BVC vet väl annars hur broschyr- och stencilglada de är där. Ingen på BB nämnde det som ett alternativ. Då kan det vara bra att veta att det finns en ganska nyutgiven bok som samlar ihop relevant information: Att flaskmata av Petra Jankov Picha. Rekommenderas!

Behov

Antal gånger första barnet gjort grejer utanför blöjan på skötbordet: Typ två gånger. På knappt två år. Antal gånger det lite färskare barnet gjort detsamma: Jag har slutat räkna. Vad är grejen med det?

På den tjugofjärde dagen

Så här syns jag som mest nu för tiden. En ganska trött men ändå ganska nöjd kvinna i sina hittills bästa år, bärandes på nytillskottet Sixten. Siggeman. Sigge Siggelito. Tjenixen, Sixten (ok, nödrimmet).

Återigen är jag helt och alldeles förpassad till nuet. Nattmatningarna, vars återkomst jag fruktat, funkar. Vardagen med mat, blöjor, promenader (!!) och så mat igen funkar. För att Nicklas är hemma med mig, but of course. Vi har bästa dreamteamet.

Bebisbubbla, kanske, jag vet inte. Vardagsbubbla mer kanske, och den är helt ok med mig.

Oh the joy

Litet roar kvinnor som inte kunnat gå på länge. Igår slog jag på stort, Rut var hos farmor och farfar, Sixten hängde i sin Babybjörn på pappans mage, och jag gick loss på Pulsen i Flemingsberg. Mataffär, om någon undrar.

Lyckan! Och jag är inte ens ironisk.