Tio dagar senare

Jaha, men annars då? Jotack.

När kroppen lyxar till det med att återhämta sig så fort får man passa på så att hjärnan verkligen hinner med. Jag är lagd så att jag gärna vill hitta ett slags status quo fort vad det än gäller i livet. Jag vill ha det normalt, eller nja, gärna extraordinärt hela tiden men så att det är det extraordinära som blir det normala. Därför var det lite för lätt för mig att rusa på de där första dagarna, det funkade ju.

Som tur var tvingade hjärnan sig i kapp och jag lyckades till slut mentalt ta in allt det stora i att ha gått igenom en förlossning (igen), att det nu finns ett litet pyre här hemma (igen), och att jag dessutom den här gången har förmånen att njuta redan från start. Man ska väl inte ropa hej men det verkar inte bli någon förlossningsdepression den här gången.

Och hörrni, i dag var det premiär-tur! Promenad med syskonvagnen till BVC. Två stolta föräldrar, två fina barn. Tänk att något så vanligt kan kännas och vara något så särskilt och unikt.

No more anka

Alltså, kroppen.

Fyra dagar efter förlossningen och jag behöver inte ta värktabletter. Har man gått igenom en jobbig förlossning hatar man att läsa sådant, jag vet. Jag hade en jobbig förlossning med Rut. Sugklocka, en massa stygn invärtes och ont i ett halvår. Det gav med sig, men det visste jag ju inte då, eller ens efter fem månader. Många värktabletter blev det.

Så att kunna klämma ut en 4440 gram tung bebis och sedan klara sig utan tabletter. Jag vet inte hur det går till, men tydligen går det. Det betyder inte att jag inte känner av något alls – sa jag 4440 gram? – men efter förutsättningarna oförskämt lite.

Idag på återbesöket gick jag rakt, utan att vagga. Utan att högra benet vek sig under mig på grund av nerv i kläm. Foglossningarna verkat ha lämnat byggnaden.

Hur konstigt är inte det? Från en dag till en annan, liksom.

Men jag kan väga upp sockret lite, man måste ju ge folk en ärlig chans att för sig själv tänka ”Men ok, SÅ DÄR har/hade åtminstone inte jag det”.

Beredd?

Jag har runt trettio kilon att gå ned. Av erfarenhet vet jag att min kropp av sig själv inte ens släpper barnets födelsevikt (true story). Hur det funkar får gärna någon förklara för mig. Om ett barn lämnar en kropp, tillsammans med moderkaka och lite andra diverse tillbehör, hur kan kroppen inte minska med samma vikt man just förlorat? Beats me.

Men det är världsliga saker, det där med vikt. Det jag vill ha är en stark och fungerande kropp som orkar vara 35 år gammal och mer. Får det vara fokus försvinner nog kilona på köpet. I sinom tid.

Pain is just Sixten leaving the body

Den 17/9 klockan 14.59 föddes Sixten Mörling. Han dröjde lite för länge för min smak vad gäller dagar och veckor, men kompenserade det genom en snabb förlossning. Nicklas fick kallas hem från personalmöten han åkt till någon timma innan då jag inte hade några känningar, förlossningspersonalen fick kallas in när Nicklas insåg att jag ju krystade – ”Det kommer något”, sa jag något förvånad. Så kan det gå.

Knappt ett dygn på BB och sedan hem.

Det är som att se allt det tidiga med Rut men som genom ett negativ – nästan allt blev tvärtom. Graviditeten: Med Rut problemfri, med Sixten alla dessa krämpor. Rut som kom tidigt, Sixten som drog över. Förlossningen: Den utdragna med Rut som slutade i sugklocka och värk ett halvår framåt. Den väldigt kvicka med Sixten. BB: Fem jobbiga dygn med Rut som fick mig att mynta begreppet ”Fascist-BB”. inte ens ett dygn och dessutom ett enkelt med Sixten.

Fast allt det där är ju underställd det som kommer efter. Med Rut: Ett stort hål av hopplöshet och självförakt. Att inte älska sitt barn. Att göra det man måste men att det man måste inte är det man vill. Att se barnet men inte vilja vara mamman. Fyra helt borttappade månader.

Därför hade jag inga preferenser till hur det skulle kunna kännas med en Sixten. Min grej är ju inte främst småräkor, jag har älskat hur det har gått framåt med Rut. Hon har genom hela sin utveckling varit en fantastiskt liten person, men hela tiden trumfat sig själv. Tiomånaders-Rut bräckte åttamånaders-Rut och så vidare.

Men så visar det sig att räkan Sixten minsann har sina kvalitéer, big time dessutom. Jag tvivlar inte på att fyramånaders-Sixten kommer bräcka fyradagars-dito, men den senare är inte så pjåkig han heller, tvärtom.

Så. Tvåbarnsmamma. Fint, stort, härligt och allt det där. Och så klart ganska läskigt och överväldigande om man ser det i ett lite större perspektiv. Natta två barn, själv? Något säger mig att det kan vara en utmaning i stil med medling av FN.

V. 40

Just nu är jag min graviditet. Jag skulle önska att det vore åtminstone lite annorlunda, det skulle räcka med att kunna göra något annat än att pusta ungefär, men just nu är det som det är.

Som tur var känns hela grejen åtminstone lite naturligare än när det var dags för Rut. Nu är jag redan förälder. Därför har det också känts naturligare att fixa lite inför vad som komma skall. Som att ta fram Ruts bebiskläder och dela upp garderoben syskonligt.

Eller ta fram andra kvarvarande saker, fast kanske lite mindre roliga sådana än garderobsgrejer.

Köpa ett paket av de där ytte-pyttisarna.

Ha bb-väskan packad och klar.

Nicklas fixade till en spaljé med tillhörande grind så att Rut hindras att slå ihjäl sig även från nedervåningen. Fast bilden visar alltså spaljén in the making.

Ruts första (och nuvarande) säng fick vi, lillebrors första säng har vi lånat. Den ska alltså stå mot vår sängsida.

Och så har vi köpt en syskonvagn, en Brio Double Wave för de som bryr sig. Begagnad förstås.

Sedan har vi även köpt en begagnad spjälsäng att ha som sovplats på övervåningen, men den blir det ingen bild på för Nicklas vill inte sätta ihop den än. Synd att jinxa, eller något sådant antar jag. Ehrm.

V. 39

Nicklas riskerade… en del, skulle man kunna säga, när han i helgen sa att jag inte får gnälla över min graviditet förrän jag gått över tiden.

Det fanns så mycket jag hade kunnat svara där. Men jag teg stilla. Nä, det gjorde jag inte, jag sa att jag inte hade gnällt, men det är klart, det beror väl på vad man lägger i konceptet att gnälla.

Jag tycker inte att jag har gnällt över graviditetens längd/hur lång tid det är kvar. Jag tillhör inte de som trivs så där nyponros-aktigt med att vara gravid, men nio månaderna hör ju tyvärr till. Suck it up, ungefär. Särskilt om man som jag har viss erfarenhet av när de där plussen på stickorna ofrivilligt dröjer.

Foglossningar från vecka 10 hör tydligen också till, ibland. Som i det här fallet. Vilket har gjort att min rörelseradie har minskat i takt med veckorna. Jag vet inte när jag tog en promenad senast, ens en kort. Allt av rörelse gör ont, faktiskt allt. Och har gjort så ett bra tag. Ja, jag har testat sånt bälte. Nej, jag har inte tagit mig själv på tillräckligt stort allvar för att orka iväg till sjukgymnast.

Och så lägger vi till halsbränna, illamående (Really? Igen?), trötthet och karpaltunnelsyndrom. Det här gör att jag vid det här laget är så galet uttråkad. Jag kan ju inte göra något, utom att hänga vid datorn eller teven! Jag är för trött för att orka koncentrera mig på en bok, och att stå längre stunder går också bort.

Att må så här fanns inte riktigt på kartan för mig – när jag var gravid med Rut jobbade jag tills vattnet gick och mådde bra hela tiden. Det var bättre förr.

Jag kan se mycket teveserier, tro mig. Men till och med jag kan nå en gräns. Just nu försöker jag därför bejaka detta med att vara trött och sova bort så mycket tid som går – i vanliga fall är jag sällan dagtrött och brukar definitivt inte kunna vila. Men nu. Jag och Rut samsover både på dagen och natten.

Ett mindre projekt om dagen försöker jag få till, orka med rent fysiskt. Idag blev det att städa kylen. Jahoo.

Så nä, jag tänker inte gnälla över själva tidsaspekten förrän jag gått över tiden. Paradoxalt nog är jag, åtminstone i nuläget, rätt ok med om det skulle ta maximalt med tid, mentalt liksom. Kruxet är just denna hysteriska (får man sic:a sig själv?) overksamhet. Jag vill så mycket, men kan nästan inget.

Med allt det här i bakgrunden kan man säkert förstå hur fantastiskt tacksam jag är över Nicklas jobbsituation, att han jobbar flexibelt hemifrån. Både ur en praktisk och en social aspekt. Säkert var det också därför han gick levande ur helgens konversation.