I’ve seen better days


Terapi: Titta på söta bilder från bättre dagar.

Det här med föräldraskap, igen.

Jag tror att de flesta föräldrar någon gång drabbas av dåligt samvete. Det handlar om allt från förskoletider till att inte lyckas vara så pedagogisk som man önskar. Eller att inte kunna ge sitt barn det man skulle vilja, oavsett om det handlar om tid, kärlek eller upplevelser.

Jag antar att det bara är så. På ett sätt är det dessutom kanske en sund indikationsnivå – inte att man konstant ska gå runt med dåligt samvete, för det tror jag är allt annat än sunt, men att man bearbetar sitt föräldraskap och där man tycker sig komma till korta.

I vilket fall. Jag är överlag nöjd med hur jag fungerar som förälder. Jag är inte på något sätt utan brister, men jag sätter inte heller upp någon overklig madonna-bild över hur jag borde vara. Jag känner mig trygg i att jag gör mitt bästa.

Med det sagt: Ibland är det… mindre lätt, kan vi säga, att vara förälder. Som t.ex. när man är höggravid, trött och har ont. Och när dottern som tidigare somnat på en kvart tar över en timma på sig att somna. Eller när dottern inte alls vill, och visar det genom att klösas, slåss eller sparkas.

Alla ensamstående föräldrar där ute: Jag tänker rätt ofta på er. Ni är fantastiska som överlever när sådana här dagar sveper över er.

So lace your hands round the small of my back and I will kiss you like a king

Idag fyller Nicklas 37 år. En siffra som sig inte säger mig särskilt mycket, på ett sätt är han ju samma lika för mig som när han var 17 eller 27. På ett annat sätt är det så klart milsvid skillnad.

Det är svårt att sätta på pränt hur fantastiskt glad jag är över att få ha honom i mitt liv. Hur vi tvinnats in i varandra och hur mycket som just därför skulle bli trasigt i mig om vi slets i tu. Vilka extra dimensioner som tillkommit efter att vi har blivit föräldrar, detta att se honom som pappa. Jag känner mig väldigt tacksam och ödmjuk inför det som vi har – inte så att det känns skört, men att ändå leva i vetskapen om att man inte kan ta något för givet.

Det finns så mycket hos Nicklas som jag fascineras över. Hur man kan ha ett sådant orubbligt bra självförtroende och sådan självkänsla. Hur man kan vara så totalt icke-jantig. Hur han kan gilla lagsport så mycket. Hur han så ofta tycker att fel saker är bra när det kommer till musik, film och teveserier (ja, jag har utnämnt mig själv till enväldig domare i den här familjen).

Jag och Nicklas är inga Piff och Puff, vi är olika i inte allt, men i mycket. Men vad gör det, tydligen. Det finns ingen annan jag hellre delar livet med, ingen annan jag älskar högre eller mer. Plus att han är snygg. Bara en sådan sak.

 

122 cm

Jag har genom åren haft ett ibland mer, ibland mindre sunt förhållande till mat, kroppsuppfattning och sådant. Säkert har det lyst igenom här på bloggen att jag inte känner mig helt bekväm i min viktuppgång, även om det till största delen sitter ihop med att jag vet vilket jobb som väntar för att komma ned i normal (för mig) storlek. Att vara stor nu kan jag ta, det hör liksom till.

Döm då av min förvåning när jag går i lunchfixartag och tankespöket ”Jag vill inte äta, för jag är för tjock” dyker upp, ungefär för första gången i min graviditet. Det är i vanliga fall inte en särskilt sund tanke, men i mitt nuvarande tillstånd är det inte en osund tanke, utan en skrattretande bisarr sådan. ”Att känna sig tjock” tappar liksom allt vett och sans som begrepp just nu.

Hormoner. Ni lyckas alltid hitta nya vägar.

V. 37

Lilla syster

I helgen var familjen – både i mindre och större bemärkelse – i Mariannelund för bröllop då lilla systern skulle ta sig en Josef till make. Jag fick en svåger, och inte vilken som helst, utan en synnerligen trevlig och talangfull.

Innan bröllopet hann jag snedtända på att vandrarhemmet tog 1700 kr för två nätter i ett rum som inte uppdaterats sedan 1992. Och med ett badrum där man kunde gå på toaletten, duscha och borsta tänderna samtidigt.

Men det blåste över ganska fort, för bröllopet var precis så där hjärtesnörpande vackert som man vill att de ska vara. Min lillasyster, liksom! Och ok, jag grät inte nu heller, men det var nära, så nära.

På söndagsmorgonen tog hela lilla familjen sovmorgon till 07.30, utom jag. Jag vaknade 05.30 och kunde inte somna om. Händer aldrig annars. Extra opassande eftersom jag skulle predika lite senare, tredje och sista delen i min serie ”Den Gud älskar lyckan får?” men det gick det med. Här har Åsa bloggat om det hela. Det var sista rycket på den fronten på ett tag för mig. Inte att en liten brorsa gör det omöjligt att avvara 30 minuter för att tala, men för att en liten brorsa kan göra det svårt att ha tid och ork till förberedelsetiden innan som krävs.

Överlag kan man säga att jag är rätt så redo för att bli tvåbarnsmamma. Kroppen och jag drar väl inte så där jätte-jämnt just nu.  Förlossningsväskan är packad, så bring it.

v. 36

Hormonnivåerna hos mig just nu. Vissa saker är svåra att bedöma just hur hormonella de är, då jag i vanliga fall är en ganska krass, kanske på gränsen till cynisk person. Jag gråter sällan på bröllop, begravningar, sånt där. Så därför kan det kanske lika gärna vara så att jag mer kommit upp i normal-mänskliga nivåer.

I vilket fall: Hej vad det plötsligt blir blött i ögonen när jag ser bilder på dottern. Eller om jag och maken bara pratar om henne. Eller om jag tänker på henne. Och de flesta människor gråter väl några tårar när man får se lite hardcore live? Jag trodde väl det.

Och så jobbigt avgrundsdjupt hjärtat har blivit. Jag hör ett nyhetsinslag om barn som far illa och kan inte släppa det. Det skär i hjärtat så att jag nästan blir galen om jag släpper efter. Jag måste aktivt tränga undan det, fylla ut med något ytligt, världsligt för att inte ätas upp. Allt det där som skulle kunna hända mina, mitt barn. Hur hanterar man sådant?

Lite mjukare kan jag tillåta mig att bli. Men att ha precis alla nerver utanpå huden precis hela tiden, mja. Inte riktigt min grej.

Renovering: Före och efter, tvättstugan

De som bodde här innan oss använde ett erbarmligt litet rum som tvättstuga. Vi gjorde istället om hallen innan garaget till tvättstuga, så utrymmet har stått oanvänd tills nu i sommar, då Nicklas fick tid för projekt duschrum. I vårt badrum har vi ett badkar, och badkar gör sig bättre för just bad än dusch.

Ergo: Ett duschrum. Vilket Nicklas har fixat med den äran, som han brukar.

Med rött golv. Förstå detta att äntligen slippa hålla i ett duschmunstycke när man duschar. Det borde vara en mänsklig rättighet.

Eftersom vi inte behöver – ingen toalett, inget handfat. Bara en massa fin yta och förvaring.

Jag har äntligen en sån där schysst sminkspegel. Och här kommer galen-lyxen:

Jag är i förvaringshimlen.