Dagens diskrepans

I mitt huvud ser jag ut ungefär så här:

Det är jag helt ok med. Bilden är tagen idag.

Men tydligen ser jag ut så här:

Det är jag mindre ok med. Jag får tydligen börja undvika att bli sedd snett från sidan samt att öppna munnen.

Detta får mig osökt att tänka på ett Vänner-citat. Det finns ett för varje tid i livet:

Push me some boxes!

Jag instiftade med Rut-graviditeten en liten tradition, kan man säga. Då började jag se igenom megaboxen The West Wing, denna fenomenala serie. Den räckte en bit in i Ruts första månader – jag misstänker att soundtracket skulle kunna trigga igång något hos henne om jag nu spelade det för henne.

Just nu plöjer jag och Rut oss igenom en annan fantastiskt serie, The Wire. Vi tar sisådär ett avsnitt varannan förmiddag eller så, då jag fick boxen i födelsedagspresent. Eller alltså, jag tittar medan Rut leker. Grejen är att ska man kolla serier på barnvänlig tid måste det vara textade serier så man kan ha låg volym utan att tappa bort sig helt, och gärna serier man kan dunka in några avsnitt på raken med. Här går alltså de serier jag följer veckovis bort, utan istället lämpar sig hela säsonger, eller ännu hellre, hela serier sig mycket bra.

Buffy tänkte jag skulle vara en sådan serie, men efter att ha kämpat mig igenom 1,5 säsong funderar jag på att ge upp. Den biter (höhö) sig inte riktigt fast. Däremot har jag börjat sukta efter Gilmore Girls, en serie jag aldrig följde från början utan bara sett den sista hälften av (precis som med The Wire).

Sju säsonger. 42 dvdskivor. Något säger mig att höstens bebismeck skulle vara täckt med en sådan box.  Och skulle inte de räcka har jag börjat samla på mig av Scrubs. Tre säsonger införskaffade, six to go.

Jag läste någonstans om att i USA är det rätt vanligt med push-presenter, en present för att man klämt ur sig ett barn helt enkelt. Well, jag behöver inte diamanter, jag nöjer mig med en teveseriebox, baby. Eller tre.

Snabbspolat

Jag börjar ha nedräkning för de där kravlösa dagarna, de när jag, Nicklas och Rut mest ska ta dagarna som de kommer. Vintern och våren har varit en spännande tid men rätt så intensiv. Jag roade mig med en sammanställning av hur januari tills nu har sett ut:

Tjugofyrakyrkan firade ett år som kyrka med stort kalas den 29/1. Samma dag hade vi vår första minikonferens Expansion, med deltagare från både Sverige och Finland.
Fotograf: Hannah Svantesson

Efter det började vi ha gudstjänst varje söndag, och har betat av 22 gudstjänster. Tre av dem har varit med externa gästtalare, på två gudstjänster har två av våra egna talat, och av resterande 17 gudstjänster har jag talat på åtta. Ganska jämt fördelat mellan mig och Nicklas måste man väl ändå säga.

Under våren höll vi under tre lördagar vår första relationskurs med runt fem par.

I januari var jag och undervisade på Teamträningsskolan, och i februari var jag alldeles hemligt nygravid och gick vigselförrättarkurs under tre dagar. I mars var vi i Västerås på Pingst Församlingsplanteringskurs modul 3 och undervisade.

I april höll jag min första vigsel!

I maj åkte vi till Malmö för Pingst Församlingsplanteringskurs modul 4, och i slutet av månaden åkte vi till S:t Petersburg.

I början av juni gick Fyrtioåtta timmar av stapeln för andra året i rad, Tjugofyrakyrkans tvådagarsläger. Helgen efter det hade jag förmånen att få tala på Nyhemsveckan, Pingströrelsens årliga största samling.

I juli tänkte vi försöka vara lite lediga, i den bemärkelsen att inte ha så mycket inplanerat. Nästa vecka går jag in i vecka 30 i graviditeten. Det har bara rasslat till, kan man lugnt säga, och det känns som att det är läge att försöka ta vara på tiden som vi bara är tre, som vi fortfarande ganska enkelt kan ha barnvakt.

Hela juli tar Tjugofyrakyrkan sommarledigt från Femton:nollnoll, men inte från att vara kyrka. Så klart. Därför kommer det att hända något varje söndag – häng av olika slag – men inget i Flemingsberg. Vi kör igång igen med Femton:nollnoll den 5/8, och då tänkte jag passa på att klämma in ett treveckors-tema medan jag ännu har bebisen innanför magen istället för utanför.

Sedan i september kommer lillebror. Jo tjena, snacka om ett nytt kapitel, igen. Bebis all over, igen, nattmatningar, allt det där, igen. Förlossningsdepression, inte så gärna igen. Men gärna en liten varelse att blödigt älska och ge sitt liv för, igen.

You ain’t seen the best of me yet

Jag har aldrig haft och har fortfarande ingen åldernoja. Jag tycker om att bli äldre, I’ve come a long way, baby. Tjugoåriga Lydia hade inte mycket att komma med om man jämför med trettiofemåriga Lydia.

Fast det är klart, på ett plan trumfar yngre Lydia. Det är nu i mitt livs förfall rent fysiskt (faktiskt) som jag inser att jag blir äldre. Att är det dags att hålla efter kroppen, inte främst för snyggheten utan för att den överhuvudtaget ska fungera. Jag vill inte braka samman när jag är 45. Min kropp är mitt tempel. Eller, ska vara. Ska få bli. Något sådant.

Just nu är det lite kört, jag är fast i den här muminkroppen ett tag till, men jag peppar för nästa år. Jag försöker intala mig själv att det så klart går att komma i form efter 35. Så klart att det ska gå! Det kommer säkert ta galet med tid, men det måste gå.

Så länge matar jag mig med gamla bilder. Gick det när jag var 30:ish ska det väl gå när jag är 35:ish. På något sätt.

Dagens silversälsstatus

Tro mig när jag säger att detta är bilder med snyggvinklar, sådana där så att man lite fint kan oja sig över hur man ser ut men ändå i bakhuvudet tänka att man ser rätt ok ut. Det här är alltså sådana bilder, lite smått oärliga. Tänk då hur de ärliga skulle sett ut.

Just nu irriterar jag mig på stockholms-magar, det vill säga sådana som sitter enbart som en prydlig liten kulle på den blivande modern och som gör att hon ändå kan dra runt i sina ordinarie storlekar. Jag försöker fokusera irritationen mot just magarna, för egentligen är det ju inte bärarnas fel. Det är deras geners fel. Eller mina.

Nä, jag fick kullar i plural istället (magbilden här ovanför ljuger som sagt). Men jag gläds över att det där abnorma söt- och onyttighetssuget faktiskt släppt, och försöker i och med det hålla mig borta från grava onyttigheter. Något slags mål är att slippa hamna på tresiffrig matchvikt, men vi får väl se. Det är inte alltid jag och kroppen tycker samma lika.

Dagens provokation

Men, hur konstigt och provocerande är inte det här?

”Barn och unga är mer uppmärksamma på den förälder som de uppfattar som den med mest status och prestige. Det förklaringen till varför barn påverkas mer av att bli avvisad av sin far än sin mor, som ett lag med psykologer från 13 länder kommit fram till.”

En sammanställning av 500 studier från hela världen visar alltså enligt Dagens Nyheter på att barn generellt ser pappan som den med mer status och prestige. Det är sorgligt utifrån (så många faktorer, men särskilt) att A: Barn skulle tänka/tänker så, samt B: Den ojämlika ställningen mellan män och kvinnor världen över. ”Status och prestige” är ganska långt ifrån ”olika men jämlika”-tänket som många rättfärdigar och/eller bortförklarar diverse särbehandlingar könen emellan med.

Världens bästa

Jag har känt mig trött på sistone. Fysiskt för all del då jag kör på all-time-big (lord have mercy), men främst den där obestämbara själsliga tröttheten, inifrån och ut.

Det kändes som att vi hade haft fullt upp på sistone, så jag tog och kollade igenom vår kalender: Elva dagar då ingen av oss haft något extra inbokat – på fjorton veckor. Inte ens en dag i veckan utan något extra att göra, någon extra att träffa, något annanstans att vara, vid sidan av Nicklas jobb och Rut-tahand-om. Jag skulle dessutom tippa på att flera av dessa elva dagar har hållits tomma på grund av behov av förberedelsetid som i inför predikningar. Även om vi kan vara väldigt flexibla med vår tid, även om jag haft obokade dagar då Nicklas varit uppbokad och vice versa känns det lite tunt med gemensam ledig tid.

Kanske lite dumt, så här i efterhand. Jag vet ju hur känslig jag är för kombinationen hormoner och stress. Men det är så lätt att köra på när det är roligt, bra, intressant.

i helgen åkte Tjugofyrakyrkan iväg på ett tvådygnsläger. Rätt så fullt upp med att hålla efter Rut och undervisa. Jag kände mig sliten och kunde inte bidra med så mycket som jag hade önskat, men det fick vara ok – vi vill vara en kyrka där det är ok att inte vara på topp.

Men något gjorde det med mig trots allt – idag har jag, trots att Nicklas är bortrest, haft en dag helt utan gråa inslag. Jag har känt av den där okomplicerade glädjen igen, över inget särskilt eller allt. Hur kan man känna sig annat än tacksam för det. Och i juli ska vi vara rätt så lediga.