Aldrig, aldrig ensam

Jag har alltid haft lätt för att bli lite melankolisk. Det är inte främst så att jag grubblar mycket, utan det handlar oftare om en känsla, något som sköljer över mig. Som ett alldeles eget lokalt moln ovanför huvudet.

Bästa medicinen är att koppla med nuet, med andra människor. Helt enkelt undvika att drunkna för mycket i mig och mitt. Det var länge sedan jag insåg vilket ankare Nicklas är för mig, hur hans okomplicerade sätt att se på tillvaron är precis vad jag behöver för att hitta en bra balans, så att min förmåga att se och känna nyanser kan komma till sin rätt.

Ikväll är Nicklas borta, dottern sover och jag är trött och gravidhormonell. Det är som att ställa sig i den emotionella versionen av utblås á la Åhléns entré. Allt på en gång. Sådan tur då att det finns så många runt omkring mig som bara är några knapptryckningar borta. Man kan säga vad man vill om digitaliseringen av våra relationer, men värme människor emellan kan alltid hitta vägar.

Femton år, baby!

Det är säkert bara jag, men ibland läser jag vad folk skriver om sina respektive på diverse sociala medier och undrar när alla fick sådana perfekta partners.

Kanske är det pendelrörelsen från det
andra hållet, där det är kutym att öppet raljera över densamme. Båda sidorna andas en slags osund desperation, fel fokus, om det så gäller det önskat perfekta eller lusten att beklaga sig.

Idag firar jag och Nicklas femtonårig bröllopsdag. Femton år! Här kunde jag med den pondusen skriva om hur livet och kärleken går upp och ned, men vad göra om kärleken inte dippat så särskilt? Hur skriver man trovärdigt om lycka?

Jag skulle inte säga att jag och Nicklas är det mest dynamiska par man kan träffa. Precis som många andra fastnar vi alldeles för lätt vid våra datorer på vardagskvällarna. Vi har rätt olika intressen – ingen trodde nog på riktigt att det skulle funka mellan den där hockeykillen och den där emorocktjejen när det begav sig i tidernas begynnelse. Men här är grejen: Vad jag älskar den vardag vi har tillsammans, det högst ordinära men ändå så spektakulära liv vi får dela, varje dag. Det finns inget bättre för mig, för oss. Det kanske inte alltid syns utåt, men inuti sjuder det av liv, växer till sig och blir starkare.

Jag är knappast en perfekt fru, men jag gör vad jag kan för att Nicklas ska känna att det finns ett vi som jag sätter före allt. Nicklas i sin tur är mitt ankare genom allt, utan honom flyger jag så lätt iväg, blir vag i kanterna och lite allmänt grubblig och melankolisk.

För mig är detta den största kärleken, det mest romantiska jag kan tänka och önska mig i en värld där romantik blivit förpassat till att göra istället för att vara.

Femton år, och allt är mycket bättre idag än när vi var nygifta. Jag planerar att kunna säga detsamma år 2027.

Indisk bubblare

Ikväll hade vi ett synnerligen dedikerat efterhäng efter gudstjänsten: Deepak hade lagat indisk mat som vi bjöd på hemma hos oss. Jag var lite fundersam eftersom det inte var spaghetti med köttfärssås, men maten kvalade definitivt in på godkänt-listan. Biff curry, dhal, ris, kidneybönor i stark sås, ockra och yoghurt med tomat.

Hade jag varit lite finurlig och lite mindre hungrig när det begav sig hade jag tagit någon bild på all mat. Men äsch. Ett stapelberg med disk – dessutom efter att en diskmaskin redan körts – säger väl en del om kvällen. Fullt hus en rätt så vanlig söndagskväll, typiskt fint.

Sa någon spaghetti?

Mat som smakar bra:
Spaghetti med köttfärssås
Hamburgare
Pizza
Sushi
Kall falukorv

Annat som smakar bra:
Godis, glass och andra onyttigheter
Iskaffe
Frukt
Juice
Rostbröd
Mesost

I princip allt annat smakar mellan tråkigt och äckligt. Allt! Ni kan ju fundera på vad det gör med variationen i mitt matintag, samt med min vikt. Ja men tjena.

I veckan fick jag kommentaren: ”Nu är det snart dags ser jag!” Jovars, om du med snart menar fyra månader.

Då och ännu

Av det par guldörhängen jag fick av Nicklas på min sextonårsdag har jag bara ett kvar. Jag älskar att vi har så mycket historia tillsammans, och nästa vecka firar vi vår femtonde bröllopsdag.

Många säger att de är som stoltast över sina barn, men jag vet inte om jag kan ta så mycket cred för Rut. Hon är underbart unik alldeles på egen hand. Men mitt äktenskap, det är jag fantastiskt stolt över!

Dagens silverrävsstatus

20120515-135707.jpg
Rundgången av att bli trött för att man är trött löser man vanligtvis med att vara mindre passiv. Hur man löser det när man har foglossning vet jag inte. En promenad till centrum på en kvart får jag betala för dagen efter.

Just nu mår jag helt ok i själen, men jag skulle helst vilja gå i ide. Det känns så fel på alla plan att inget orka. Det känns inte som sådan där sund trötthet, accepterad på grund av graviditet, utan sunk-trötthet. Jag menar, jag får mental härdsmälta av att tänka på att bara gå ut på tomten. Trött föder trött.

Jag vill inte ens vila, jag vill bara inte vara trött och få ont av att röra mig. Ergo: Ide. Väck mig när bebisen är ute.