Gjort och göra

I lördags hade jag min första vigselgudstjänst. Jag var förvånad över att jag inte var mer nervös, fast det är klart, om man dissekerar det hela så var det ju inte så värst många nya moment. Jag är van att tala inför folk, jag kände brudparet och musikgänget var kyrkans musikgäng. Vigseln började dessutom klockan 15, så det var som ett Femton:nollnoll in love.

Och det gick nog bra, de blev man och fru och det var fascinerande och väldigt förmånligt att få vara den som såg till att det blev så. Sedan bröllopsfest i några timmar, tills vi var tvungna att avvika för lösa av farmor & farfar som barnvaktade en liten tjej som passade på att leva rövare genom att inte alls vilja sova medan vi var borta.

På söndagen var det sedan jag som predikade, en predikan jag hade färdigställt i veckan innan på grund av vigseln. Jag startade ett nytt treveckors-tema som handlar om tro vs. gärningar.

Så lite mör känner jag mig idag, mör men glad. Och på söndag fortsätter jag tala över temat, bara det att på torsdag morgon åker vi till Köpenhamn/Malmö för att vara med på United Open. Vi drar med oss lilla bror och lilla svägerskan och passar på att spana in designhotellet Bella Sky genom en bra deal jag har fått till, för att sedan sova sista natten på mitt svenska favorithotell Renaissance innan vi åker direkt till söndagens Femton:nollnoll. Sweet!

Så därför är det bara att ladda om nu direkt, tre dagar för att färdigställa söndagens nya predikan innan vi åker, mitt emellan Rut-tid och packning, ungefär. Men jag är peppad, det är roligt med utmaningar, att stretcha sig lite och känna att det funkar.  Och dessutom ha en meget schysst långweekend att se fram emot, både vad gäller resa, sällskap, upplevelser och hotellsängar.

Silverräven

Idag var jag och snaggade mig igen. Man måste ju vara snygg-snaggad inför sin första vigsel på lördag. Jag har medvetet valt att inte färga håret på sistone, för att ge mig själv en chans att se min verkliga mullvadsfärg, så därför blir det lite synt över det hela med bruna sidor och svart lugg.

Men ser ni silverräven? Jag tror minsann att mitt gråa kommer fram och blänker i snagget. Respekt.

I övrigt så är jag idag väldigt…ombytlig. Från att känna mig som världens snyggaste med magen stolt i vädret, till att komma hem och känna mig mest bara trist, stor och klumpig. Hela spektrat på sisdär 20 minuter. Jag är inte så mycket för gråskalorna på det området, antingen tycker jag att jag är just världens snyggaste, eller världens osnyggaste. Och även om det första kanske inte är riktigt, riktigt sant så är det alla gånger roligare att känna så.

Varning: Pretentiöst skryt

Det här med att jag är pastor, det här med att jag predikar regelbundet. Lite otippat, om man hade frågat mig för några år sedan. Kanske ännu lite mer otippat att jag glidit in i det som det (numera) mest självklara. Om Lydia själv får välja, liksom. Det känns som en förmån.

Fast jag är ju faktiskt inte avlönad pastor. Jag är föräldraledig och har därför dottern som tillfällig chef. Pastor är jag helt ideellt. Vilket betyder att det mesta vad gäller den delen i mitt liv måste ske efter-dotter-tid, när dottern sover. Det är inte min fintid, om man säger så. Jag är minst lika trött på kvällarna nu som jag var när jag jobbade. Och då har jag inte ens bakat in den nuvarande graviditeten. Men ändå funkar det.

Låter det som att jag slår mig för bröstet, skryter lite? Kanske gör jag det. Jag är rätt nöjd med mig själv, att engagemanget trumfar vad som kanske egentligen känns rimligt. Det skulle vara väldigt lätt för mig att tycka att jag inte skulle behöva orka mer än att se på teve, än mindre sitta med teologiska uppslagsböcker en onsdagskväll. Som alltid sitter det väl ihop med passionen, vad man trivs som bäst med, för det handlar sannerligen inte om något duktighets-komplex. Allra mest handlar detta inlägg om ett försök till att uttrycka hur glad jag är över att jag får göra detta.

En sak kan jag inte komma ifrån: Alla ni som arbetar som präster eller pastorer, där förberedelser ingår i er arbetstid: Lyllos!

Och ni som nu funderar på att skriva ”Du är så duktig!” eller liknande som kommentar, gör det bara om ni vill att jag ska skämmas lite för det egna skrytet.

Skådekläderna

Just bara för att jag går mot en större och större likhet mot Barbamamma känns det som att det finns så mycket snygga kläder i butikerna.

Till och med på KappAhl! Den här såg jag i rött igår:
KappAhl online shop - Klänning

Eller Lindex snygga kjolar och klänningar:
Lindex Shop Online - Kjol

Lindex Shop Online - Kjol

Lindex Shop Online - Klänning

Nu kanske någon tänker att klänningen här ovanför borde jag kunna ha nu, plats för magen. Men nä, inte om jag inte vill se ut som ett berg. Jag skulle till och med få ett namn, Mount Mörling.

Så om vi säger att det tar runt ett år för mig att komma i hyfsad form igen efter förlossningen, då får väl jag hoppas på en schysst vinterkollektion 2014. Jamen då ses vi då, affärerna.

I am nothing without his ghost within

Det kan verka som att det är mycket mamma och mycket med barn för och från mig nu för tiden. Och så är det, på ett sätt. Men så är det ju de delarna av livet som ligger närmast ytan, mest synligt, lättast att ta på. Där under finns allt annat som är jag, som vanligt. Kanske har det tryckts ned lite extra under de senaste veckorna då Ruts krasslighet inte tillåtit så mycket egentid (denna klyscha till ord, men i brist på bättre).

Så när barnet sover lunch och maken är borta sätter jag på Woven Hand och landar i en annan del av mig själv. Det är svårt att beskriva hur den musiken injicerar hopp och hunger i mig som ingen annan musik. Hur sångerna blir böner utan att jag själv öppnar munnen.

Fem månader före en förlossning

Så hur är det då att vara gravid igen?

– Kroppen mår helt ok, nu när jag har lämnat det där stadiet av obeskrivlig trötthet och illamående.

– Jag hade tänkt att fortsätta äta enligt LCHF eftersom jag mådde så bra av det, men så klart tappade jag aptiten för allt sådant. Jag har därför levt på kolhydrater sedan jul ungefär. Jag äter spaghetti med köttfärssås minst en gång om dagen och jag skojar inte. Minst en gång om dagen.

– Hejdå garderoben! I vecka 7 såg det ut som att jag var i fjärde månaden. Nu, i vecka 19, ser jag ut som om jag vore i sjunde månaden eller så. Hej igen alla kilon jag gått ner och så några nya på kuppen, säkert.

– Jag orkar sannerligen inte tygla förfallet. Kanske, förmodligen, skulle jag kunna bespara mig några extra kilon om jag inte gav efter för det där sötsuget, men screw it. Jag orkar inte. So sue me, mitt framtida jag om sisådär nio månader när jag vill gå ner i vikt igen.

– Jag försöker mentalt ställa in mig på att det blir extreme combat mode efter att bebisen har ankommit. Just detta med att ha två barn, alltså. Jag ville inte ha ett till barn för att jag var så sugen på en bebis igen, utan lite av samma krassa skäl som med ettan – vi ville ha barn, och nu ville vi ha syskon. Glad och tacksam, ja, men även lite skraj över vad som komma skall vad gäller utmaning. Jag är fortfarande ingen lejonhona till mamma om man säger så. Men, jag är en vän av att förvänta sig det värsta, då brukar verkligheten sedan oftast bli bättre.

– Jag hoppas så att jag slipper gå igenom en förlossningsdepression den här gången. Få lite revansch på de där första bebismånaderna. Få känna lite bebislycka. Men jag kommer i vilket fall ha tentaklerna ute och kunna reagera snabbare den här gången om det händer igen.

Överlag mår jag ganska bra och jag gillar min nya mage. Känner mig rätt mycket segare än önskat, men det där äppelkäcka har ju å andra sidan aldrig riktigt varit min melodi.

Prisoners in paradise

Här kommer en statusuppdatering från vårt sovrum. Det är nämligen här jag (eller Nicklas) är största delarna av kvällarna nu för tiden. Som jag skrev tidigare vill Rut inte sova i sin egen säng. Jag har förlikat mig med det, på tillfällig basis.

Så började hon vakna tidigare, säg kl 21 istället för vid kl 24. Och så blev det kl 20, för att vid den senaste tiden, då tandsprickningen from hell varit, ta det ännu en snäpp längre: Sova en kvart eller så i egen säng, sedan otröstlig tills hon får landa i vår säng.

Och så nu. Låt oss ta det en nivå till (visst går det!): Vägra sova själv i vår säng. Lägg det till att vakna vid 19, 20. You do the math. Fånga i vårt eget sovrum.

Jag är helt för rutiner, att barn formas ganska mycket efter de praktiska förutsättningar man ger dem. Men här står jag slätt, det känns inte som så mycket att göra förutom att vänta ut. Uppenbarligen behöver hon tanka extra trygghet, extra närhet. Att neka henne ett behov vill och tänker jag verkligen inte.

Men att gå från att veta att man har lediga kvällar från kl 18.30 till att veta att man nog inte får någon ledig tid alls, känns så där. Dessutom försvinner alla möjligheter för mig och Nicklas att kunna umgås och prata på Rut-fri tid.

Mitt mantra just nu: Faser, faser, allt är faser.