Leka RUT med Rut

Jag är inte så mycket av en lekmamma, än åtminstone. Jag skulle gilla som bäst om Rut kunde vara nöjda med att mest bara hänga, vara i samma rum som mig, men hon har inte riktigt förstått charmen med det ännu. Eller om vi kunde se filmer ihop, eller om hon gillade högläsning ur kapitelböcker. Jag är nog mer en lekmamma för en femåring.

Just nu vill hon ha mycket uppmärksamhet, det värsta hon vet är när jag sitter vid datorn. Vilket betyder att vi måste göra saker, eller jag måste åtminstone skapa en illusion av att vi gör saker tillsammans. Om vi äter samtidigt är det ok att jag sitter vid datorn. Om vi är i teverummet och Rut kan rumla mellan soffan och fåtöljen är det ok om jag tittar på teve. Om vi är i köket är det mesta ok så länge jag inte sitter vid datorn.

Vilket gör att det är ganska tacksamt att städa. Jag har som princip att städa så lite som möjligt på min ”lediga” tid, då Rut sover, och om vi ändå ska snurra runt tillsammans, Rut och jag, kan man plocka ur diskmaskinen, eller torka av bänkarna, tvätta, eller som idag, rensa och städa ur kylskåpet. Då är hon nöjd. Jag ska inte påstå att jag så särskilt gillar att städa, men det blir något gjort, ett mindre ofräscht hus är ett lite mysigare hus och både jag och Rut håller oss på bra humör.

(Bilden ovan är ett bevis på att vi faktiskt också är ute ibland.)

Garderob i koma

Idag har varit en bra dag trevlighetsmässigt – Liejsa och Vincent kom och hängde med mig och Rut under eftermiddagen. Men jag har varit desto mindre trevlig klädesmässigt. Alltså nu, nu måste jag komplettera garderoben lite, jag har alldeles för lite grejer med schvung i.

Men jag har åtminstone ett nytt snyggt halsband. Bra schvung i det.

Kasslerkinden

Igår tänkte jag att det där med att lilla barnet vill sova i vår säng varje natt, hur vet man när det har blivit en vana mer än ett behov? Så när hon sedvanligt vaknade tog jag inte upp henne, utan satte mig vid hennes säng och började sjunga gonattvisan, klappa och lugna ned. Skrik och gråt, gråt och skrik. Och jag sjöng på. Efter ett tag lugnar hon ned sig. Ligger med nappen i munnen och låter mig klappa henne, medan jag fortfarande sjunger.

Men jag får inte gå, och hon flyttar sig närmare och närmare spjälorna i spjälsängen, till slut trycks kinden emot så att den blir som en liten spjälsäng-kassler. Ena handen hänger ut så jag kan hålla i den. Ganska lugn. Men hon vill inte somna.

Efter ungefär en timma med konstant sjungande är dottern fortfarande vaken men jag hes, så jag ger jag upp och tar in henne till vår säng där hon rullar in sig som en liten boll i min famn.

Vi kan väl säga så här: Mission accomplished, det framgick ganska tydligt att det fortfarande var ganska mycket närhet som stod på agendan. Kan vi väl säga åtminstone.

Femtonmånaders-dottern

Femtonmånaders-dottern. Det var ju igår, men whatever.

.

Jag skulle vilja säga något om hur mycket roligare det är att ha en femtonmånaders än en enmånaders. Kanske ungefär femton gånger roligare. Söta kinder och lära sig rulla från en sida till en annan i all ära, men vad har det att sätta emot en liten tjej som går och springer, som backar in i famnen för att sätta sig, en liten person som tar fram lilla pekfingret och pekar och som vet när man ska knacka på i Anna-Clara Tidholms ”Knacka på”. En liten person som smälter hjärtan med ”Måm-ma!” och ”Pa-pa”.

Jag tycker om att vi kan kommunicera, att hon nickar och svarar ja när jag frågar om hon vill ha en smörgås. Never mind att hon kanske alltid tackar ja till smörgås. Vem skulle inte, liksom.

Men en av de största förändringarna står jag själv för. Jag har alltid varit en sådan som velat att mina barn ska sova i sina egna sängar, och därför har Rut sovit – och sovit bra – i egen säng sedan hon var några veckor gammal. Sovit hela natten sedan hon var runt sex, sju månader.

Men så var det något som hände så där vid 13, 14 månader. Tänder, utvecklingssprång, allt nytt man lär sig, vad vet jag. Plötsligt vaknade hon varje natt, och inga gamla tricks funderade längre. Det enda som fungerade: Att ta barnet till vår säng och låta henne sova där.

Det tog emot lite. Men långsamt insåg jag att det som tog emot först och främst var min princip. För här låg ju en alldeles lagom stor liten tjej och sov gott mellan mamma och pappa. Växlandes mellan att rulla in i min och Nicklas famn, eller att ligga själv i mitten. Inte särskilt störande för min sömn. Till slut kom jag på mig själv att vänta på signalen för att få plocka upp det där lilla barnet och känna hennes fötter trampa mot mina ben som en liten anka.

Femton månader. Världens bästa ålder, än så länge.

Vissa dagar

Jag har gått och sugit på ett inlägg om femtonmånaders-dottern, hon blir ju en sådan om några dagar. Vi har haft guldveckor där allt bara varit mer eller mindre idyll, glada mornar, pussar och prat, och jag tänkte att här, här kommer ett inlägg som kommer få barnets mormor att grina.

Och så kom den här veckan. När allt mest är så här:

Allt och precis allt är utrivet, i oordning och dessutom skitigt.

Inget kan ligga där det ursprungligen är tänkt att snygg-ligga för då kommer Rut åt det. Så därför får allt staplas på tänkbara icke-Rutnåbara ställen och förfula hemmet.

Och så en tänder-på-väg-gnällig dotter som blir väldigt arg om hon inte får som hon vill och som inte alls vill leka på egen hand. Och jag vill inte heller leka.

Men man kan röja undan, och dottern kan säga mamma och få lite majskorn att knapra på, och så kan vi klappas på kinden och titta på Project Runway eller någon annan reality show. Så blir allt genast lite bättre. Och oroa dig inte mormor, du kommer säkert grina lite till det kommande inlägget ändå.

Utmaningen som kom av sig

Det här med att läsa böcker nu för tiden. As if. Min fina utmaning om en bok i månaden höll i två månader. Jag vill, för all del, men hittar inte riktigt ork eller koncentration.

Men däremot har jag lagt till mig vanan ljudbok i örat när jag ska sova. Örat som i singularis, så att det andra kan höra om Rut vaknar. Sedan ställer jag telefontimern på en kvart eller så och somnar behagligt.

Fast en kvart i taget hinner man inte långt på. Några månader per bok eller så, särskilt när jag nu gett mig på Towers of Midnight, den senaste i Wheel of Time-serien, dessa 700 sidor av lightfantasy. Jag får se fram emot upplösningen till jul eller så.

Hej då Arken

Alltså. Två sängar har vi haft i vårt gifta liv. Först var det den gamla kökssoffan som gjordes till säng – jag var så himla FÖRE med det där shabby chick – och sedan byggde vi Arken. Och där har vi legat (pun intended) de senaste åren.

Men Arken. Den är hög. I barnmått ungefär bungyjump-hög, självmordshög. Så när vi vaknade kl 02 i förrgår av att dottern i en vakenattack klättrade över mig, ut i intet och ned på golvet, tänkte vi att det var dags för en ny säng. Ny säng it is.

Vilket ger oss Arken. Någon som vill ha Arken? Den är som bekant jättehög – utmärkt att bara vända sig ur som höggravid – och det får plats cirka åtta spädbarn eller åttio kattungar i de stora förvaringslådorna.