Rädslan i en pocketbok

Ni vet det där med begreppet att vara en duktig flicka. Att överprestera, ta på sig mer än man borde, att sällan säga nej. Eller att vara perfektionist, att inte kunna släppa ifrån sig och vara nöjd. Att alltid vilja göra lite bättre.

Jag är inte sådan. Jag har inga som helst problem att koppla av, säga nej, tycka att gott nog kan räcka. Och här kommer det bisarra – ibland kan det skruvat nog ge en backlash-effekt: Att det kanske ändå är lite finare att vara duktig flicka men att ha kommit ur det, vara en perfektionist som till slut lärt sig att det är ok att inte alltid vara bäst. Att redan från början säga att man duger är inte riktigt lika korrekt. Man ska helst ha kommit på det den hårda vägen.

Fast så enkelt ska vi inte ha det, vi slänger in en twist på det: Just nu lyser projekten i mitt liv med sin frånvaro. Jag har inget på gång, förutom det som redan rullar förstås; familj, kyrka, vänner. Faktiskt så gnager det lite i mig, att jag borde göra lite mer, vad som helst. Inte för att jag så särskilt vill, utan mer för känslan att jag borde.

Men, nästan mest gnager just själva faktumet att det gnager. Jag skulle vilja vara ännu lite mer chillad än så, inse livets olika faser och njuta av att ta det ganska så lugnt för tillfället. För ser jag inte upp sitter jag ju annars plötsligt där och beställer hem självförverkligs-pocketböcker från Adlibris. Brrr.

Fotografiska – blaha och fullträff

Fotografiska igår. Jag och min faster ville båda se Anton Corbijn-utställningen, så vi körde ett pensionärdrag och kom dit vid öppningsdax på förmiddagen. Ergo: Nästintill tomt Fotografiska.

Corbijn-utställningen var något av en besvikelse. Jag älskar svärtan i hans tidigare bilder, och i jämförelse med dem blev detta senare projekt så platt. Det var porträtt, rakt upp och ned, som red på fornstora dagar. Det kändes fattigt.

Men kompensationen blev desto bättre av den fenomenala utställningen av Aitor Ortiz. Här kan man snacka om tyngd – både bildligt och bokstavligt, då mycket av det han fotograferade var kompakta objekt som brofundament och stenbrott. Hur man i till synes så oomkullruckliga objekt kan få in så mycket av en subtil känsla, men framförallt så mycket existens och liv, var oerhört fascinerande att se. Det var en utställning som gjorde precis det som man önskar av konst, den rörde upp något på insidan.

Veckans mindre kemikaliska

Mitt experiment med mindre kemikalier fortsätter. Jag är rätt lat och bekväm, så för att jag ska tycka att det är värt att gå något varv extra för att bryta med gamla mönster måste det nya funka bra, helst så klart bättre än tidigare metoder.

Oljeskrubben med efterföljande bikarbonatstvätt – skrubben gav bra resultat, men håret blev rätt flottigt. För att motverka det kollade jag upp torrshampo no poo-style, och gnuggande således in kakao i håret. Funkade rätt bra, och håret luktade choklad!

Sedan införskaffade jag lite mer oljor och grejer i veckan.

Avocadooljan tycker mitt ansikte mycket bättre om än mandeloljan, den senare lägger sig mest på ytan medan avocadooljan riktigt sjunker ned. Funkar minst lika bra som vilken hudkräm jag testat tidigare, så olja för ansiktet, både rengöring och insmörjning, tänker jag fortsätta med.

Jag har även testat att tvätta ansiktet med honung. Funkar bra när jag inte har mascara.

Efter det var det bebisrumpans tur. Jag kör med (torra) servetter som jag sprejar med vatten, sedan har jag på rapsolja. Poop killer! Funkar riktigt bra. Ingen mening att köra med våtservetter när detta funkar bättre.

Dagens icke-kemikaliska – hårskrubb och hårtvätt

Idag testade jag att köra hardcore no poo. Jag har en hårbotten som jag säsongsvis inte alls kommer överens med, kliig och flagig, och hade läst om olivskrubb för hårbotten. Samma skrubb som för övrigt är världens bästa kroppsskrubb, olivolja och strösocker. Kanske blandade jag den lite för tjock, för den var svår att få ned i hårbotten, men det gick med lite god vilja.

Efter det körde jag själva ur-modern till alla no poo-tvättningar, nämligen bikarbonattvätt. Några tsk bikarbonat, lite vatten, och så gnugga gnugga. Det ska vara en väldigt djuprengörande kur, därför tänkte jag att den borde passa efter oljeskrubben.

Nu är ju bikarbonat hyfsat basiskt, så efteråt ska man skölja håret surt. En del äppelcidervinäger i tio delar kallt vatten i en bunke, doppa huvudet i det hela för att sedan hälla blandningen över, och inte skölja ur efter.

All olja försvann inte ur håret, men det värmer gott i skalpen efter allt gnuggande. Vi får väl se hur hår och hårbotten mår imorgon.

You know I need someone

Idag ska jag gå och hjälpa några kära vänner, vara lite barnvakt. Det är inte särskilt stort, det är inte det jag vill lyfta fram. Vad jag tycker är stort är hur våra vänner faktiskt aktivt bad om hjälp, skickade ut en förfrågan om det fanns några som kunde tänka sig hjälpa. Det tycker jag är stort.

Jag har insett att jag har svårt för att be om hjälp. Jag tror och hoppas inte att det sitter i en slags stolthetskänsla, att inte vilja ha andras hjälp, men däremot i någon tanke om att inte vilja störa andra, besvära andra.

Och det är dumt. Det är så dumt, även när det stämmer, även om man skulle störa eller besvära. Behöver man hjälp så behöver man hjälp! Och att inte kunna visa det gör mig lite svagare, lite mindre mottaglig för människors omtanke, och dessutom kapar jag en möjlighet för människor att komma lite närmare varandra.

Så bort det, jag får helt enkelt öva och öva på att be mer om hjälp.