London

Men London då, vad hände i London? Ett inlägg lite väl i efterskott men vad gör man när bloggflytt, ettårsdag och jul kommer emellan.

London var precis som jag hade tänkt och hoppats. Finaste sällskapet i form av mamma, stor syster och liten syster, och dessutom bonusträff med stor bror som lyckades pricka in ett jobb i Royal Albert Hall medan vi var där.

Vilket gjorde att även vi lyckades pricka in ett Royal Albert Hall-besök. Om ni tittar noga ser ni min bror vid mixerbordet i den högra nederkanten.

London var även Diet Cherry Coke, denna min last som storasyster nu har hittat även i Sverige, det var milt väder och shopping och inte en enda tunnelbaneresa då vi bodde precis vid Oxford Street. London var julbonanza hos Fortnum & Mason.

Lite shopping såklart, jag var sugen på burkar och pryttslar och så fick det bli.

Lite kläder från Primark där jag äntligen hittade min (stora) pillerburk till pälsmössa. Och så lite modern konst via Saatchi Gallery.

Jag skulle vilja säga att det är dags att göra detta till en årlig tradition. Jamen okej, vi säger väl så!

Bok: Liv i församlingen

Jag är ingen teolog. Jag är pastor och jag har en universitetsexamen, men jag har inga lästa poäng i teologi. Jag känner mig ofta lite mittemellan, sällan helt rätt – lite för praktisk-enkel i mer filosoferande, teoretiska sammanhang, lite för filosofisk i enkelspåriga dito. Jag har en enkel tro på en mångfacetterad Gud.

Jag vet att jag kan alldeles för lite, så kommer det alltid att vara. Men skulle jag vänta på att göra något innan jag vet tillräckligt, då skulle inget hända. Alls och någonsin. Så jag har helt enkelt tagit det jag har och det jag kan, börjat gå och handla med det, och så får jag lära och lära och lära mig längst med vägen.

Decembers bok i mitt läsprojekt blev ”Liv i församlingen”, av den bortgångne teologen John Howard Yoder. Yoders bok har gemenskap och frihet som en röd tråd, en teologi som värjer sig mot det formaliserade, sakrament-drivna, i sig själv tillräckliga. Istället presenterar han en syn på församlingslivet som går ut på att bana väg för just gemenskap och frihet, både mellan Gud och människa men även mellan människa och människa. Om guds rike som något som på djupet förändrar, inte som något som bara putsar på ytan. Gott, smackar smygteologen i mig. Tur att den var ganska kort, viskar resten av mig.

Leka med julklappar

Jamen det är väl klart att man blir glad om den där färgglada bilen man fick av farmor och farfar inte bara var en dröm utan fanns kvar även på juldagsmorgonen. Särskilt när det ingick en egen telefon. Ruts tredje i ordningen blir det då.

Men nu är det inte bara Rut som lekt med julklappar idag. Ber om ursäkt i förväg för kommande mumbojumbo-teknikprat för er ej insatta:

Jag fick den här av Nicklas, en Apple TV för att trådlöst kunna strömma film och musik från datorn till teven. Och det är så sjukt smidigt! I och med att jag kör all video genom Plex har jag det  (Plex alltså) installerat på min telefon och iPaden, och genom AirPlay kan jag alltså nu spela upp från Plex direkt från telefon/iPad. Dessutom har SVTPlay direktstöd för AirPlay. No more flytta datorn för att koppla in den i teverummet, allt jag behöver är min telefon eller iPaden! Precis den lösning jag har letat efter, bara ännu lite enklare än jag tänkt.

Och när vi ändå är inne på teknik: En ny kamera skulle behövas hit hem.

Jul-katsching

Det är kanske inte det smartaste som finns att frivilligt gå upp 05.30, åtminstone inte om man släckte vid 01. Men dottern väckte mig genom att ljudligt meddela att hon tappat nappen, och efter att hon somnat om lockade hostmedicin och ett tyst hus mig lite för mycket. Småbarnsföräldrar sägs längta efter sömn, men då jag oftast får sova bra smäller egentid högre.

Julafton, då. För ett år sedan var vi hemma hos mina föräldrar med en tvåveckors-Rut, jag kämpade på med amningen och var väl lite allmänt medtagen. Hade innan barnet kom varit så galet julpepp, något som kom av sig lite när hon tittade ut.

I år hade peppen inför jul till min stora bedrövelse gömt sig. Så döm då om min förvåning när årets julafton började casha in på område efter område, och det hela slutade med att jag var så galet nöjd när vi gick och la oss.

Julen med en ettåring trumfade nämligen förra årets så många gånger om. Så mycket roligare det var med en ettåring, så mycket snyggare jag kände mig, så mycket mer harmoniskt jag mådde. Maten var god, sällskapet finfint, granen vacker och jag var på så bra humör att inte ens det faktum att vi fick ta upp dottern mitt under filmen jag & Nicklas avslutade kvällen med gjorde särskilt mycket. Få saker går kan mäta sig med sneak-attacks av lycka.

Julgran 2011

Nä, jag vill inte ha någon stilren, återhållsam eller rolig julgran. Jag vill ha en Disneygran med extra allt som kommer i rött och guld. Någon gång när Rut har kommit upp i åren att uppskatta jul, då ska jag pynta en riktig Disneyjul med kitsch och pasteller och hela köret, men än så länge blir det rött och guld. Och så några polkagrisstänger.

I vanliga fall kör vi upp granen vid lucia så att man ska hinna njuta fullt ut. I år har tiden mest svischat förbi, och så kändes Rut inte så granvänlig, så till slut funderade vi om vi ens skulle ha gran. Lätt att vi inte har råd med 400 kronor för en.

Men så åkte Nicklas till Bauhaus, tog en lite mindre gran för 100 kronor som man dessutom fick återbäring för efteråt. Helt klart den mest prisvärda gran vi någonsin haft, särskilt med tanke på att den trots sitt ringa pris var så tät och fin.

Återstår att se hur Rut hanterar sin nya kompis. Jag har åtminstone inte pyntat i hennes höjd, men välta den kan hon nog ändå om hon vill. Och det vill hon nog.

Barnkarma

Jag tror inte på att älta eller känna skam, lasta sig själv för mycket. Jag tror på att ånga, ändra och genom det gå vidare. Jag tror alltså inte heller på ”Jag ångrar ingenting” – vissa saker borde man ångra, annars är man bara ignorant. Att man alltid kan lära sig av misstag är en helt annan sak.

Ibland tänker jag på mina pinsamheter. Alla de där små, stickiga sakerna som sätter markörer över hur omogen jag varit, hur omoget jag hanterat vissa saker. Sådant jag sagt och gjort. Inte att jag är så alldeles mogen nu, men det är alltid enklare att se saker i backspegeln.

Som att jag flyttade hemifrån på min mammas födelsedag. Åh, jag var så ivrig att få komma till mitt eget, ville så gärna sova där trots att jag knappt hade några möbler. Jag kanske hade kunnat välja en något smidigare dag att flytta på. Dagen efter, exempelvis. Kanske inte värsta grejen, men likväl sticker det till hos mig idag.

Eller det här: En jul hade min kära storasyster gjort hemlagade chokladtryfflar och gett bort bl.a. till mig i julklapp. Jättefina, jättegoda! Men jag lämnade dem hos mamma för att jag var rädd för kalorierna. Fy mig! Så gör man inte när någon bemödat sig med hemgjord kärlek.

Överlag – som tjugoåring, oj vad livet bara handlade om mig och mig och mig. Jag tyckte (tycker?) inte att jag var en särskilt vare sig bortskämd, egoistisk eller dryg ung vuxen, men tjena så världen bara snurrade runt mig. Det är så att man ryser när man tänker på det idag.

Men det går väl säkert i cirklar. Jag misstänker att Rut kommer att växa upp till en alldeles normalt självcentrerad ung vuxen. Jag ska försöka komma ihåg hur det var, hur jag var, när de dagarna kommer. Payback time, liksom.