Vad har ni gjort idag?

Jag har förberett min predikan inför söndagen. det är alltid lika delar roligt och lika delar jobbigt. Det är inte så att jag bara kan plocka ur en outsinlig, djupsinnig källa. Men det övervägande är alltid att det är roligt och fascinerande. Kom gärna och lyssna på söndag, klockan 15 i Flemingsbergs centrum!

Annars idag lyckades jag dumpa nybryggt kaffe gjort på sista goda kaffebatchen ned i en nydiskad diskmaskin. Nåja.

Ikväll har sedan delar av familjen varit här och ätit mammas medhavda kantarellsoppa. Vi var åtta personer och det kändes pytte och intimt, eftersom flera saknades. Topp-fint, dock. Jag älskar min familj.

Lilla egna familjen hittas ofta här, i köket framför våra datorer. Rut gärna i knät med en usb-kabel i munnen.

Film: The Town

 

Jag kan bespara dig en lite längre text genom att direkt skriva: Vill du se en inte särskilt-någonting film, se The Town.

Här har vi ett manus som inte är särskilt bra, men inte heller uselt. Ambitioner om att vara lite mer verklighetsskitigt realistiskt. Här har vi skådespelare som inte spelar särskilt bra, men inte heller uselt. Ben Affleck i en menlös tolkning, men det är kanske inte så häpnadsväckande. Här har vi en story som i stora drag känns berättad inte hopplöst men tillräckligt många gånger.

Jag har inte mycket mer att skriva om den här filmen. Den var inte smart, inte särskilt spännande, inte roande eller romantisk. Jag kände mest ett stort grått ludd inombords efter att ha sett denna film. Det bästa med filmen var sällskapet, maken. 

Se hellre, sjukt mycket hellre: Heat. Inside Man är också bättre, när vi är inne på bankrån.  

Vad har ni gjort idag?

Jag har gjort detta. Jag skulle backa ur bilen ur garaget och distraherades så mycket av det-finns-något-bakom-dig-plinget att jag missade att hålla koll på sidorna. KRAS, lät det, så pass högt att maken och dottern kom ner från övervåningen.

För någon med bilfobi är det inte så tacksamt att göra något sådant här. Det förbättrar liksom inte. Fobin är tillräckligt närbesläktad med skam som den är.

Men här är ett ypperligt exempel på hur bra min käre make är. "Det gör inget", säger han och ler. "Den ska ändå in på service, vi fixar det då." Något som gjorde att jag trots detta kom iväg som det var tänkt från början.

Alldeles nyss har jag fått göra det som säkerställer mig som mamma: Fått stoppa kräkiga sängkläder i tvätten. Rut har för första gången kräks ned inte bara en utan två sängklädslar, plus några pyjamasar och sovpåsar. Och några fleecefiltar, men då var det jag som var så ivrig med att fånga upp sista omgången att jag skvätte ut en del av det jag hunnit samla. Uh. Nu sover hon, och hoppas hoppas har hon bara ätit något dåligt, för mellan hulkningarna har hon varit glad som vanligt. 

Pastor who?

Det här med Tjugofyrakyrkan, min kyrka. Jag är ju pastor där, tillsammans med Nicklas. Inte anställd, men ideellt, vilket fungerar ypperligt nu under föräldraledigheten. Så på söndag när vi har vår gudstjänst igen, det vi kallar Femton:nollnoll, och då ska jag predika igen. Betyder: Säga något om Gud och grejer. 

Pastor, you say. Mmmhm. Det tog ett tag innan jag vågade kalla mig det, för jag har ju ingen utbildning inom just det. Jag har gått bibelskola i ett år, men inget i övrigt. Ibland känns det som att på eget bevåg kalla sig läkare. 

Men som tur var tror jag inte riktigt på den parallellen. Jag är alldeles för utbildning (hej mer än sex års universitetsstudier) och skulle gärna läsa mycket mer, men så verkar det vara så att Gud menar att alla kan bidra och användas. Att det är helt ok att jag talar om Gud utifrån mina depåer av kunskaper, djupa eller grunda. Är de grundare inom något område får jag baka in det hela i desto större försiktighet och ödmjukhet inför mina begränsningar. Och eller ta hjälp av andra. 

På söndag, alltså. Då ska jag säga något om Gud, rakt upp och ned. Vad eller vem Gud är. Ja, det är ungefär världens största fråga men jag tänkte åtminstone försöka gnaga lite i kanterna. 

Välkommen att kika förbi! Är du inte särskilt kyrkvan passar det ännu bättre eftersom vi är en kyrka för alla som inte brukar gå till någon kyrka. 

Hey boy, hey girl

 

Lite genus-light så här på kvällskvisten.

Det har visat sig att det ytterst sällan hamnar klänningar eller kjolar på Rut. Jag tilltalas mer av tuffa, roliga och färgglada kläder än av söta och fina. Dessutom är kjolar och klänningar sådär av rent praktiska skäl, det bara knölar sig. Så det blir unisex-kläder. Oftast mer färgglatt än det som syns här ovan.

Idag handlade jag några plagg på pojkavdelningen, eftersom de flesta butiker tycker att det är väldigt viktigt att separera flick- och pojkkläderna. Så pass viktigt att det står på kvittot. "Boy". Och jag har inga problem med att jag kommer hem med så kallade pojkkläder åt Rut, jag tycker bara att det är onödigt. De är ju bara bebisar!

Men om Rut istället var en pojke, och jag kom hem med sådant från flickavdelningen som jag tyckte var fint till honom. Kanske inte en klänning, men kanske något rosa. Där skär (pun intended) det sig för många.

För det är alltid finare att vara pojk-flicka än flick-pojke. Flickor kan alltid plocka hem poäng på att "inte vara så tjejiga", men killar mer sällan när det är åt andra hållet för dem. För en del killar är det värsta skällsordet som finns bög, med innebörden mindre manlig, mer kvinnlig. För då degraderas man. Blir mer lik det svagare.    

Jag önskar så gärna att jag kunde hålla Rut utanför allt detta, låta henne växa upp till en individ först och främst. Det skulle inte gå ens om det enbart var jag som uppfostrade henne eftersom även jag är så präglad. Men jag ska göra vad jag kan för att ge henne en bredare palett istället för bara en nyans. 

Balansera på två knivsuddar

Här skulle jag kunna skriva en hel berättelse, men vi kan väl nöja oss med att säga så här: Jag har fått mig ett par skor. Ett par skor har blivit mig givna. Ett par skor med ordentliga klackar, smala klackar. Och jag ser ju på teve och allt vad det är att folk faktiskt klarar av att gå i sådant. Men HUR?

 

Jag är ju en converse- eller kängtjej, men gillar för all del klackar vid tillfällen. Och har suktat efter ett par högre, svarta. Jag förstår att jag skulle göra det enklare för mig om jag valde något lite mer rejält i klackform istället för dessa 10 centimetrar till knivsuddar, men jag tycker samtidigt att det kan vara ganska snyggt. Och så kom de ju bara till mig, som att vi var tänkta för varandra. 

Så, Kerstin Kokk. Berätta för mig. Hur gör man? 

It’s alright, mama

Jag tror och hoppas att det här är självklart för de allra flesta, men det skadar inte att säga det en extra gång: Alla funkar inte likadant när det kommer till barn. Inte ens kvinnor, mammor, om nu någon fått för sig det. Som exempel:

– Jag har inga problem att lämna Rut till barnvakt. Hon har blivit omhändertagen av andra i pass av olika längd från att hon var några veckor. Jag har inga som helst problem med känslan av att det är skönt att vara själv eller ensam tillsammans med Nicklas. Eller detta med att vi båda vill kunna vara med fullt ut som pastorer på våra samlingar, i den bemärkelsen det fungerar med att någon annan har hand om henne, och det gör det ju oftast. Det är synd att en del mammor brottas så mycket med den känslan, att det skulle vara fult att låta andra se efter sitt barn vid behov och önskan.

– Jag kan fortfarande sakna livet före Rut. Det gör inte att jag älskar Rut mindre. Man får leva i det spänningsfältet och inse att man inte alltid kan få allt, på samma gång.

– Jag är glad över att jag inte ammade henne längre än alldeles i början. Nu kunde jag inte amma henne, så det var egentligen ett icke-beslut, men så här i efterhand har det varit en väldigt bra lösning för mig och för oss. Med det inte sagt att det är något fel på att amma, men för mig har det varit ett lyckodrag att inte kunna och inte alls någon sorg – tvärtom! – över att det inte fungerade.  

Dessa punkter är inte huvudingredienserna i min föräldraroll, det jag tänker på eller som präglar livet mest. Men det verkar vara laddade områden, för en del.