Looks from dad, brains from mum

Alla säger att Rut är så lik Nicklas. Och jag kan väl inte riktigt säga emot, jag ser mer Mörlings än Vikströms i henne.

 

Speciellt nu när hennes mörka kalufs bytts ut mot en lite ljusare sådan. Kan man tro att hon såg ut så här när hon föddes? Det är ju som ett helt annat barn.

Men så idag. Hon snurrar som vanligt runt på hela våningsplanet i sin gåstol, och medan vi befinner oss i olika rum hör jag ett välkänt ljud. Ett stycke PS3 som går igång. När jag går för att inspektera är hon i full färd med att smaka av Vänner-dvd:n som hon matat ut.

I sanning min dotter – teknik, tevespel, Vänner! 

Kärlek gånger fem

Det här med kontaktannonser. Jag tycker att det är fantastiskt att folk kan träffas på olika sätt. Att träffas via annons känns nu för tiden som ett lika bra sätt som alla andra. Som en plats som alla andra. Gott så.

Det är inte många tecken man har på sig, om man riktar in sig på tidningsannonser. Man läser in via telefonsvarare och sedan transkriberas det ut till en annons.

Eller till fem annonser. För varför chansa och tänka att just han ska se min enda annons? Verkade denna stiliga, äldre dam tänka, och ringde  in fem annonser. Fem. Alla skiljer sig från varandra, om så bara på ett kommatecken.

 

Lilla handen

Min nyfikna tjej som inte tycker om att vara still i särskilt långa perioder. Hon tar sats i gåstolen och brakar rakt in utan att bli rädd av smällen. Som en radiobil på tivoli. Håller man henne i famnen går hennes huvud som en uggla, alltid nyfiken på var man kan hitta det mest intressanta.

Då är det kanske inte så konstigt att man vill ta vara på de stunder av gos som man kan få. Som när hon är trött och ska ta sig en förmiddagslur. Med båda armarna runt henne och näsa mot näsa är det nästan som att vi sitter ihop igen. Och ibland kommer den där lilla handen upp på min kind.

Dagens outfit, spegel, statement, snygga

  

I den här bloggen får man ungefär en outfit var 16:e månad. Dagens outfit skriker hemma-måndag. Passande nog, då det är måndag och jag är hemma. Jag kan helt enkelt inte bli mer rätt. 

 

Men vad jag egentligen tänkte visa upp var hallspegeln som jag fixat. Jag hade stora ambitioner med min idé om att tapetsera en spegel med spelkort, och den här spegeln från Myrornas kändes som typiskt gjord för det. Lite vit färg, och sedan limma på kort.

Bara det att inget lim fäste. Jag provade tapetklister, trälim, all-lim, papperslim. Till slut häftade jag fast dem, och lika bra funkade det.
 

Personligen är jag avvaktat skeptisk till Rut-avdraget, men jag gillar som bekant en annan Rut. Jag är även skeptisk, men desto mer övertygat, till vävtapet, men här fanns det inte riktigt något val. 

 

 

Myrorna sålde i somras  för övrigt dessa väldigt snygga papperskassar som här får agera dekoration.

Privilegier

Igår och idag har jag och Nicklas varit i Göteborg. Det har varit stort av två orsaker: Dels att vi har varit utan Rut för första gången över en natt, och dels själva syftet: Att vara med i ledningsgruppen för församlingsplantering inom Pingst.  

Församlingsplantering handlar om att starta nya kyrkor, på samma sätt som vi har gjort med Tjugofyrakyrkan. Nya kyrkor för nya människor. Människor som inte är vana vid att gå till någon kyrkan. Att vända kyrkor ut mot människor, ut i samhället. 

Och nu har en nationellt ledningsgrupp skapats för just sådant, och här får Tjugofyrakyrkan vara med. Det är stort för oss! Tjugofyrakyrkan, ny på banan sedan i januari, ingen gigant i sammanhangen precis, får sitta med bland föregångare och stora, goda exempel. Det är lite som att spela i ett Korpen-lag och bli uttagen till VM. 

Men det träffar så rätt, för det här vill vi. Vi vill uppmuntra och stödja andra som också vill. Visa på fallgropar och bjuda på räkmackor. Och inte minst vill vi själva vara med och starta flera Tjugofyrakyrkor. 

Och så det där med Rut. Lilla tjejen verkar ha trivts alldeles utmärkt hemma hos mormor och morfar, och föräldrarna klarade frånvaron bra de med. Typiskt stort. 

Mormor försökte introducera lördagsmys.

Kan (inte) själv

Tro mig när jag säger att jag inte jämför Rut med andra barn. Inte jämföra som i att värdera åtminstone, men intresserat förhör jag mig om vad andra barn runt omkring henne kan eller har. På tandfronten, det där med prat, hur man bemästrar sin kropp.

Jag känner ingen som helst stress – de flesta både äter och pratar när de är femton år oavsett om de kom igång tidigt eller sent – utan tycker bara att utveckling är fascinerande.

Och sedan skrockar jag lite åt mitt perfekta, långsamma lilla barn som inte har tänder eller gör minsta antydan till att medvetet börja formulera ett ljud som kan lika något annat än hittepå. Som inte alls vill dra sig upp till stående eller sitta utan att få drösa i backen om så önskas.

 

Men! Att äta och sova, det bemästrar mitt perfekta lilla barn till fullo. 

Life In Technicolor

Jag försöker formulera rader om hur bra jag har det, men jag skriver och raderar. Det räcker med jag har det så bra. Livet ligger på en nästintill konstant störningsfri frekvens. Jag menar inte ett liv som blundar för tyngd, men den här känslan av att ens vardagar mestadels är som ett toppat lag.

Ta som idag. Känner man någon så bra som Hannah Svanteson kan man få någon som tar riktigt fina bilder på en. Och plötsligt slipper man använda egenhändigt tagna bilder från semestern så fort man ska vara lite officiell. 

 

 

Så, nu kan pressen ringa Rut. Pressbilder finns.