Finaste dagarna: Ixia, Rhodos

Vi tog oss en liten avstickare till Rhodos, lilla familjen Mörling tillsammans med bara lite mindre familjen Hjalmar & Lina. Vi gillar att sommarsemestra ihop, hittills har vi dragit av Kreta, Thailand, Prag och Göteborg tillsammans. Och så lite Lappland förstås.

Denna gång hade vi spikat ihop en egen resa, flyg med Norwegian och ett hotell vi valt utifrån att vi ville bo tillsammans allihopa. Fem nätter, hellre färre bra dagar än en vecka på ett billigare sunkhotell. Villa di Mare it is

 

Anyho. Min grej med att vara nervös. Resfeber har jag släppt för länge sedan, men resa med barn-feber är ett helt nytt kapitel. Har man fått med allt. Kommer hon få ont i öronen. Kommer hon skrika, sparka, gråta. Rut visade sig dock vara en perfekt resebebis som antingen var nyfiken eller sov, så ingen fara där, den här gången.

Mina finaste, det ser ni va?

Väl på plats i vår bungalow med egen pool så chillade vi mest. Allt man behövde fanns inom meters avstånd, vi fyllde regelbundet på med lite Pepsi från den lokala skräpturistbutiken men i övrigt hängde vi mest i våra solstolar eller i poolen. Precis den typ av semester vi tänkt oss.

En stor bonus var att hotellet hade en mycket bra restaurang som vi kom på att man kunde kolla om man kunde köra room service med all the way. Och det kunde man ju. Så sagt och gjort, mat varje dag, levererat direkt till uteplatsen. Äh sätt upp det på rummet.

På kvällarna spelade vi kort, hela tiden ackompanjerade av hotellets umpf-umpf till house-klubb. Tyvärr körde de glatt på till 03 på natten, vilket inte vi gjorde.

 

Att jag sedan låg sjuk i feber i någon dag och inte blev av med förkylningen på hela resan var bara ett mindre bakslag. Myggbetten som totalt härjade sönder mina ben också. Rutan fick ju bada i pool och vi fick bygga på minnesbanken igen med sådana där ljuvliga dagar. Typiskt fint.  

 

Sju månader

Baby-Rut. En stor liten tjej, oftast glad, som vill vara med hela tiden och jättemycket. Det är rätt mycket av eller på som gäller.

Våra katter har blivit  väldigt intressanta. Vi har nästan slutat med ersättning och kör med barnmat istället. Grejer som låter och som man kan bita på is the shit.

Och så nu i veckan – tada! – dags att sitta upp på egen hand! Och jag har fått erfara den här larviga stoltheten över mitt barns utveckling. Stolt över att hon äter, stolt över att hon sitter. Att man kan känna så mycket över något man egentligen inte har särskilt mycket med att göra, och över något som definitivt inte är särskilt unikt. 

Men, det är klart. Rut själv är ju unik.

 

Här är ingen ledsen och ingen lat

Man skulle kunna tro att hus-fixeriet ligger nere. Men icke! När det största i grovrenovering är gjort finns tid för lite mer finjustering.

Som att få upp fina trycket som jag fick i present av Pernilla. Det matchar så fint!

En stilstudie i Joakim von Anka.

Man kan äntligen få tid att måla och sätta upp fönsterbrädan och på så sätt få till lite bättre musik och blomsterprakt i köket.

Eller som att tapetsera garderobsdörrarna i sovrummet. Men jag måste hitta ett annat överkast att matcha bättre med. Så där blekt kan man ju inte ha det.

Sedan har vi faktiskt i lite mer klassiska renoveringstag nu gett oss på tvättstugan. Mer om det senare.

Jag hjärta monster

Den här grejen i filmer och teveserier med att vara (typ) ensam kvar, borträknat monster, tilltalar mig. Ett vanligt inslag när det kommer till filmer om zombies, rymdvarelser eller allmänt livsfarliga virus. I händerna på en bra kreatör drar det fram så mycket mer än bara endimensionell spänning. Det finns så mycket av existentiella frågor att frossa i. Vem är monster egentligen, var går gränsen? Vad skapar monster? Vad får överlevnad kosta?

Teveserien Falling Skies, som handlar om hur jorden tagit över av utomjordingar, hade nyligen premiär i USA, och där har man just börjat nosa lite på ovanstående frågor, så det ska bli intressant att se hur det utvecklas. The Walking Dead, förra årets succéserie om zombier, handlade mycket om hur hopp och avsaknaden av det samma påverkar oss.

En klassiker inom denna genre trots sina ynka nio år på nacken är 28 days later. Av någon konstig anledning har det aldrig blivit av att jag sett den, men nu! Här har vi en engelsk film regisserad av Danny Boyle (före filmen känd för Trainspotting, efter för Slumdog Miilionaire och 127 hours). Och jag är så glad för att det här inte är en amerikansk megablaster-film. Den är absolut inte långsam, men man tar sig tid. Tid för miljöerna, tid för detaljer. Det handlar så mycket mer om hur de kvarvarande människorna gör för att överleva än om vad som är ute efter dem.

Och så detta att kunna blanda in glada, till synes banala scener mitt i allt. Utan att spränga in någon plötsligt, skrämmande, utan låta dem vara som en slags markör. Så här kan livet också vara, trots allt. Mitt monsterälskande hjärta har lagt ännu en film på favoritlistan.