Nyhem och Martina

Som en spin-off till min bloggpost om Nyhem och kvinnorna, vill jag passa på och lyfta upp en av dem som faktiskt stod där i talarstolen på Nyhem. Martina Prosén jobbar som både som undervisande teolog och som samordnare på ALT, och har dessutom en bibelblogg. Den är inte genombloggad ännu, men måste ändå säga att jag tycker att det är så galet schysst att det här finns en renodlad (evangelikal) teologisk blogg från en kvinna! 

Film: X-Men: First Class

 

Igår var det dags för bio för första gången på väldigt länge. Jag misstänker att det senaste besöket var när jag såg Inception för knappt 10 månader sedan. Så vad firar man då med, om inte X-Men: First Class.

Min vana trogen hade jag inte läst några recensioner. Egentligen hade jag inte särskilt höga förväntningar alls, då jag tyckte att både X-Men: The Last Stand och X-men Origins: Wolverine var lite tunna. Men äntligen!

X-Men: First Class är lite av en praktstory. Man har velat ha med extra allt, och har på något sätt lyckats utan att få det till att bara kännas som tjockt fläsk. Effekterna tuggar inte allt för stora bitar av handlingen bakom, utan det visuella och det man vill berätta får gå hand i hand. Samtidigt som effekterna är nog så tillfredsställande.

Före-storys kan vara svåra att balansera eftersom de flesta redan vet vad som händer i nästa film, hur karaktärerna har utvecklats. Det är ett minfält mellan plattityder. Har ont alltid varit ont och så vidare. Men trots att man vet utgången kring flera av momenten lyckas man hålla uppe intresset och håller undan för det mest svart-vita.

Och så det som ger filmen en extra skjuts: Att den utspelar sig på 60-talet. Oj så snyggt allt är! Så fantastiskt schysst att få vila ögonen på lite stil och smak istället för framtidsklichéer.

Filmen gjorde mig dessutom sugen på att se om de tidigare X-Men filmerna. Ett nog så gott betyg!

Nyhem och kvinnorna

I veckan gjorde jag en snabbvisit på Nyhemsveckan, Pingströrelsens årliga, största sommarkonferens. Det var som vanligt inte så många kvinnor uppe i talarstolen, men eftersom det trots allt är 2011 så har tidningen Dagen snappat upp det och undrar varför. 

Och som vanligt är det spåret "Det här är en ickefråga" som väljs. Jag läser i kommentarerna att man inte bryr sig om det är en man eller kvinna som talar. Gud kallar vem Gud vill till tjänst. Jaha. Vilka kallar Nyhem, då? Är Nyhem kräsnare än Gud själv?

Jag vet att det finns en problematik i att det inte finns lika många kvinnliga pastorer som manliga. Jag vet inte vad ration är – en på tio? Går man upp till nivån erfarna blir det ännu några färre. Och jag vet att det är skillnad på att tala inför en hemmapublik på 100 personer och inför en okänd publik på 1000. Nyhempubliken är en kräsen skara. Så jag tänker inte först och främst slå ned på faktumet att det kan vara svårt att hitta kvinnliga talare. Vad jag vänder mig emot är tänket bland de som tror att det inte behövs. Att man tror att man är så könsneutral i sin syn på saken. 

För det är ju så enkelt. Jag vill att min dotter ska få kvinnliga förebilder. Se och höra starka gudskvinnor. Karismatiska kvinnor. Se att vi lever det vi lär ut – att Gud kallar vem Gud vill. Om jag får en son vill jag att han ska se att kvinnor och män kan dela på scenen, dela på kallelsen. Heck, det är inte bara mina barn som behöver det. Jag tror att alla behöver det. Det bor en liten misogyn i oss alla. 

Jag vet att det inte börjar på Nyhem, det börjar i de lokala församlingarna. Släpper vi upp unga kvinnor, får de pröva på? Får de misslyckas? För ska jag vara ärlig – hur många misslyckande predikningar har jag inte genomlidit – av män, pojkar. Sällan kliver någon ned från podiet för det. Bättre lycka nästa gång, liksom.

Till alla kvinnor som tackat nej för att man inte vill vara ett kvinnligt alibi: Tänk om du får vara det kvinnliga skälet för en annan kvinna. Till alla som tackat nej för att man är rädd för att misslyckas: Kom igen. Om Gud själv en gång har kallat dig borde inte Nyhem avskräcka dig. 

Yes-woman

Det där anti-fegis-projektet är lika mycket ett anti-bekvämlighets-projekt. Att lite mindre ofta ta den bekväma, enkla utvägen utan istället sträcka mig lite längre. Inte för att den enkla utvägen i sig alltid är fel, men för att min inställning, min längtan efter att ta den enkla utvägen är något som alltsom oftast begränsar mig. Mentalt, om inte annat. Jag blir lat och egoistisk. Snäv.

Det gäller stort som smått, kanske nästan oftare små saker än stora. Små, larviga saker som att ta tag i att borra och skruva upp de där grejerna istället för att pytsa över på Nicklas. Som att tapetsera fast jag aldrig gjort det. Som att trängas på bussen med barnvagnen en lördag fast det luftiga tåget lockar mer. Som att överlag säga så mycket mer ja än nej.

Grejerna i sig spelar som synes mindre roll. Ungefär inget ändras praktiskt till det bättre eller till det sämre av de där töntgrejerna, i alla fall inte av sådant som att ta bussen istället för tåget, men ändå gör det skillnad – för mig! Jag misstänker dessutom att som så mycket annat är det alldeles i sin ordning att börja i det lilla.

Romantik är folkets opium

På gymmet spelas Rihannas "Only girl in the world" obarmhärtigt om inte Bandit är inrattat. Just den här låten har neggo-fastnat i mitt huvud. Jag hakar så sjukt upp mig på raden "Want you to make me feel like I’m the only girl in the world". Varje gång jag hör den tänker jag på vårt romantik-knarkande samhälle där kärleken ska vara botemedlet för allt, och kanske alldeles särskilt för tjejer. You make me feel like a natural woman, liksom. 

Hur vore det om vi istället tog ansvar för oss själva först? Det finns ingen partner i världen som ständigt och jämt kan vara det där ständiga uppåt-fixet. Jag blir så sjukt trött när jag hör om alla klichéer till missförstånd mellan män och kvinnor som man skyller på medfödda olikheter, när det i själva verket handlar om lathet. För att man inte orkar kommunicera på riktigt, säga vad man egentligen känner, ta ansvar för att göra sig förstådd. 

Jag kan inte gå omkring och agera utifrån att min partner kan läsa mina tankar. Komma med insinueringar eller gliringar och sedan bli upprörd över om de inte uppfattas eller tolkas som jag hade tänkt.  

Så många verkar tro att kärleken skulle bli svagare av att avdramatiseras, förmänskligas, när det i själva verket är tvärtom. Det är när vi kan mötas som jämlikar, när jag först tar ansvar för mig själv, som vi törs och kan komma nära på riktigt.

Och nu har jag suttit i tio minuter och försökt komma på en mindre Dr Phil-aktig formulering av den där sista meningen, men det står still så jag får stå mitt pretto-kast.  

Fegis

Jag har så länge jag kan minnas varit ganska feg. Så väldigt rädd för att misslyckas, göra fel. När jag gick i skolan tillhörde jag alltid de bästa i klassen, men var så rädd för att svara fel offentligt att jag aldrig räckte upp handen för att svara. Inte rädd för att prata i sig men rädd för att svara fel. 

Jag har alltid varit livrädd för att komma för sent. Jag är en sådan som ofta backar ut när det handlar om nya, okända saker. Jag vill aldrig tävla. Jag är så rädd för att misslyckas, trots att jag är långt ifrån en perfektionist. Jag skulle aldrig våga vara en perfektionist. 

Samtidigt har jag aldrig varit rädd för att sticka ut när det kommer till kläder, musikstil, kulturyttringar. Jag har inga problem att tala inför folk. Både i mitt betalda jobb och som pastor är jag ledare och trivs alldeles utmärkt med det. 

Ska man vara lite elak kan man tänka att jag har blivit ledare för att få vara den som i större utsträckning sätter vad som är rätt och fel, och på det viset dra ned risken att misslyckas. Ett svar att trivas lite bättre med är att det är för att jag har vågat utmana mig själv som jag har hamnat där jag är idag. Genom att försöka göra det jag längtat efter istället för att ducka. 

Jag är fortfarande rädd för att misslyckas. Jeez så rädd jag kan vara! Därför jobbar jag på att utmana mig själv i stort och smått. Det blir lite som ett omvänt WWJD. WWLD – What Wouldn’t Lydia do? och sedan göra tvärtom, ungefär. Inte ett dugg roligt. Men ganska, ney, väldigt bra faktiskt! 

Ett halvt år av det nya livet

För 35 dagar sedan hände det något. Det kändes så tydligt att jag mådde bra. Bra som i hur jag mådde innan förlossningen, bra som i att känna sig som vanligt. Som om någon dragit ut en propp för alla hormoner. Synd bara att det inte åkte med några kilon på vägen ut.

Idag är det sex månader sedan Rut föddes. Sex månader som förälder. Jag minns att man sa till mig att den där första tiden skulle gå så snabbt, men tjena vad det inte kändes så då. Den första tiden var evighetslång, men kanske berodde det på att jag inte mådde så bra. Allt man inte visste, allt som mest var kaos.

Men nu! Plötsligt har jag en stor liten tjej, som börjat äta mat. Som växer ur sina storlekar hejvilt. Som utforskar världen. Och plötsligt får vi sova mer eller mindre hela nätter igen. Den där bakomliggande tröttheten har släppt.

Överlag har det praktiska med Rut gått över förväntan, det här med skrik och sömn. Hon har varit och är en ganska….behändig bebis. 

Det där med rutiner visade sig tidigt vara en guldgruva. När hon var runt två veckor började vi lägga henne i hennes egen säng. Lite som av en slump började vi med nattningsrutiner när hon var runt två månader, och efter några veckor sov hon som en klocka senast klockan 19 och har gjort så sedan dess. När hon var fyra månader flyttade vi henne till hennes eget sovrum. För kanske sex veckor sedan började vi fasa ut mitt-i-natten-maten. Nu har vi lyckats lista ut att det passar bäst att sova middag vid 11 och vid 15, så vi kör på det. Och det underlättar livet så väldigt, väldigt mycket, alla dessa rutiner.

För att ha barn, det är ett projekt. Man ska inte luras till att tro något annat. Mycket kärlek så klart, men också väldigt mycket projekt. Saker som bara måste hanteras och fixas. Allt som då kan vara fast och beständigt är guld värt. Speciellt om det handlar om egentid. I alla fall för mig, för oss.

Sex månader! Mitt lilla barn som känner igen och skrattar åt våra hittepå-sånger. Som skrattar till som en galen vetenskapsman när hon ser flaskmaten. Som leker Riverdance i hoppgungan. Som krummar sig till ett S när hon ska sova. Bästa lilla barnet.