Bot för trötta själar

Hur bekanta är ni med disharmoni? I mitt liv är det ett stående inslag. Först och främst vid hormon-omställningar men även vid stress. Jag blir hyperkänslig i kroppen, minsta grej som skaver eller sitter fel uppförstoras. Det är som att hela kroppen irriteras och kliar. En motgång i stil med att tappa något kan generera svordomar. Och jag svär ju inte ens.

Imorse var en sådan dag, så en gårdsfest med Tjugofyrakyrkan var inte riktigt var jag var sugen på. För egen del alltså, att ha den kändes ju flott så klart. Men fatta då magnituden av braighet med min kyrka då mitt humör helt skiftar när jag väl är på plats. Oron byts ut mot lugn och glädje.

Jag tror och hoppas att det beror på att det känns så genomskinligt. När folk frågar hur jag mår kan jag säga som det är. När livet är skit får det vara det, ingen försöker släta över. Men däremot försöker man bära, och bara det lyfter en stor chunk av bördan.

Och samtidigt som jag får bli buren får jag lite perspektiv. Det behöver inte bara handla om mig och mitt. Jag har det ju så bra, egentligen.

Sedan var det dessutom svårt att vara på dåligt humör när jag såg allt jobb som gjordes bara för att visa kärlek och sprida glädje. Vi hade hyrt en hoppborg, hade ansiktsmålning, bjöd på korv, fika och popcornstrutar och spelade musik. Vi delade ut rosor och godis till alla mammor. Typiskt fina saker att värma hjärtat med. Kärleken vinner alltid!

Karameller till karamellkök

I förrgår var vår f.d granne Lisa förbi, och med sig hade hon bland annat de här fina magnetbokstäverna. Egentligen till Rut, men så länge kan de få sitta på magnetväggen i köket och se allmänt karamelliga och fina ut:

 

Jag är lite inne på bjärta kulörer till köket. Ser det ut som att det går att äta, passar det i vårt kök. Som den här tändaren till exempel:

Renovering: Gästtoaletten a.k.a Spider-crib

Gästtoaletten på övervåningen har varit mitt hat- och drömprojekt, på samma gång. Hatet kommer av grundarbetet, drömmen för att det skulle bli så snyggt och roligt. Grundarbetet här bestod, förutom det sedvanliga tak-, fönster-, element- och fönstermålandet rengöring av väggar och golv med målarsoda. Ischlo pischlo! Men en dag började jag bara och plötsligt var det gjort.

Och på drömfronten – äh, jag visar istället. Jag ger er: Spider-crib!

 

Vi talar alltså om en toalett tapetserad med Spindelmannen, årgång 80-tal. Innan den flippade ut. Jag är gräsligt nöjd!

 

Orsaken till hårdhandskar som målarsoda berodde på att det på väggarna satt våtrumstapet. Inte det enklaste att få fäste på. Väggarna ska lackas så att de blir lite mer… vätske-beständiga. Men mind you, det här är en sitta-ned-toalett fûr alles!

 

Det gula skåpet är samma skåp som de tidigare ägarna lämnat kvar, men nu ommålat gult. 

 

Jag har laddat skåpet med en massa nödvändigheter som typ hårsnoddar, tamponger och värktabletter, och skrivit på spegeln att det bara är att ta för sig vid behov.

 

Här är enda stället i huset där jag har målat svart. Golvet, alltså. 

Jag är sjukligt nöjd, det blev både roligt och fint! Lite finare i verkligheten än de här stackars ofokuserade bilderna dock. Önskas: Ny kamera! 

Det där med att vinna grejer

När det där med internet fortfarande var rätt så nytt så tävlade jag en hel del på nätet. Och vann. Jag vann resa, tevespel, pengar och en massa sådant. Sedan blev det större konkurrens och jag orkade inte engagera mig.

Men så dök jag nyss på en tävling som verkar passa mig. Fyrtio par skor från Brandos! Ka-tching, för mig som inte kommer i min gamla garderob än. Då kunde väl en drös med snygga skor passa bra istället. 

Chansen att vinna är väl ungefär en på ziljonen, men äh. 40 par! Tänk alla Converse! Alla kängor! Då kan det vara värt lite barnsligt drömmeri. Och en promotion-bloggpost för själva tävlingen. So sue me. 

 

Vad är väl en födelsedag

En födelsedag är faktiskt en stor grej, iallafall i mitt liv. Jag gillar att fylla år! I år spenderades större dagen på tåg då vi åkte till Malmö för United Open, men innan dess hann jag få paket på sängen:

Lite lek och lite teknik, mannen vet vad jag vill ha! Little Big Planet 2 är passande från 7 år, vilket är ett spel på ungefär den nivån jag klarar av nu för tiden. Hrm. Men ettan var ett fantastiskt roligt och i mina ögon innovativt spel.

Mac-sladden är för att jag flera gånger per dag flyttar datorn mellan kök och teverum, och inte gillar böket med att hela tiden behöva skifta kabel. No more!

Väl i Malmö möttes vi upp av Sandra, vår kontaktperson på United Open. Och vad fick jag, om inte en födelsedagspresent!

 

Rött läppstift, bara en sådan sak! Och så ögonskugga. Väldigt oväntat och väldigt lyxigt.

Och som om det inte vore nog: När vi kom upp på hotellrummet stod på sängen en välfylld ask med lyxgodis.

 

Vi var tvungna att ringa ned till receptionen och fråga vad den var för, och fick då beskedet att den hade Sandra fixat åt oss. Jamen, hallå!

Även denna gång hade vi bokat in oss på Hotel Renaissance. Det är ett av de bästa hotell jag har bott på, och har definitivt den bästa hotellfrukosten jag ätit i Sverige. Vad Rut tyckte om inkvarteringen vet jag inte riktigt, men hon verkade hyfsat nöjd.

 

Babyloungen regerar

För fjärde året i rad är jag och Nicklas på United Open, en konferens i Malmö om att bygga kyrka. Det finns mycket att säga om det, men just nu tänkte jag mest upplysa om att de har en babylounge där man kan chilla tillsammans med sina små. Där det finns videoöverföring från möteslokalen, soffor att sitta i, samt dricka och snacks. Som ett väldigt upphottat BVC.

Jag och Nicklas har turats om med att vara här och i möteslokalen, men jag börjar ha svårt med att hitta fördelar med att sitta inne i den mörka, trånga och väldigt varma möteslokalen. Jag menar, det finns choklad här. Choklad!

Det relativa humöret

"Hur glad ska man vara egentligen?" är en fråga jag ställer mig ibland. Så här som relativt nybliven mamma. Som rätt trött mamma. Jag vet så klart att svaret är relativt, men undrar ibland ändå. Jag känner mig nämligen lite lätt avtrubbad allt som oftast.

Jag mår inte dåligt som i ledsen som i ångest, men den här tröttheten. Som i mångt och mycket är självförvållad eftersom jag har en tendens att boka upp dagarna, och Nicklas med. Men likväl. Tröttheten gnager av humöret och jag hör hur jag fräser eller ser i andras ögon att jag verkar ha zonat bort.

Men så mitt i allt nojjande och ilska över tröttheten så har jag en man som agerar värsta skolkurator genom att säga att aaallt är ok. Inget är konstigt och ska vi titta lite på teve? Bästa mannen.

Och nu hade blogginlägget kunnat sluta här, men så kör min mac med en egen version av autocorrect, och plötsligt blev "aaalt" "analt". Läs meningen med utbytt ord, och även ihop med den efterföljande, så får texten onekligen en helt annan vändning.