Valborg – schmalborg

Valborg. Jag har aldrig gillat högtiden (klassas det som högtid?), så fort jag kunde valde jag att bojkotta. Det är nästan alltid kyligt och jag har aldrig begripit nöjet i att titta på en eld. Nå, vi är olika och grattis till alla er som stortrivs med vintern rasat. Jag ska inte ta det ifrån er.  

Fast tonårsfyllehelg är det också, ännu ett aber med valborg. Det är i mycket ett vuxenproblem, alla dessa vuxna som köper ut till sina kids för att de tror att det är "bättre att de dricker bra grejer man vet om". Knappast. På www.tänkom.nu får man veta hur det funkar.  

Ikväll är det grabbkväll hemma hos oss, mycket bättre grej. Jag och Rut håller oss till nedervåningen minus garaget så får ett trettiotal killar hållas i garaget och på övervåningen. Och ute – vedeldad badtunna! Ruts rum ligger precis ovanför teverummet där det körs Rock Band för fullt, men hon verkar vara som som ömma moder och trivas med folk och oljud i sitt hem.

Att jag inte är tänkt att vara med under kvällen gör inte särskilt. Jag tvingas till att bara ta det lugnt och har laddat med dator, tidningar, böcker och Pepsi Max. Nog så behövligt. Och trivs under tiden som jag hör allt folk och oljud i mitt hem.

Godis, död och liv

Påsk har alltid varit en viktig helg för mig. Att få fira Jesu död och uppståndelse. Många kyrkor har flera gudstjänster just under påsk, men dit har vi inte riktigt kommit. Vi kör en, imorgon påskdagen, och Nicklas är i full gång och förbereder det han ska tala om. Temat är passande ”Live and Let Die”. Klockan tre, imorgon i Flemingsbergs centrum.

Vi har inga påskfjädrar i, men igår var jag ute och tog ned några grenar som får stå inne och pryda köket. Vi har ju en trädgård! Jag älskar det. Vi kan öppna dörren ut mot baksidan och höra fåglarna.

Det kom inga påskkärringar så jag och Nicklas fick äta upp godiset själv. Bummer. Rut får snällt vänta ett tag till.

Om ett tag ska vi gå till svärföräldrarna och äta den första påskmiddagen för i år. Igår insåg vi att vi nog måste skärpa oss, mat-wise. Bli bättre på det där med lagad mat och middagstider. Bara en sådan sak som att jag igår hade cravings efter lagad mat. Satt och suktade efter sås och potatisgratäng, sådant som vi aldrig lagar. Föräldraskapet förpliktigar!

 

Fyra månader efter en förlossning

Åh men så hur mår man då så här fyra månader efter en förlossning? Så här mår jag:

– På morgonen känner jag mig som en gammal tant när jag ska upp. Det är som att kroppen gnisslar igång, långsamt. Den är stel och småvärker på ett sätt jag inte riktigt känner igen.

– Även om allt är läkt, värker det fortfarande i underlivet ibland. Som när jag sitter på huk.

– Jag har gått ned runt 6-7 kg av de 16 kg jag gick upp, vilket innebär att det mesta i min garderob fortfarande är skådekläder. Inte går det snabbt att gå ned inte, för mig.

– Jag ammar inte då mjölken tog slut efter 6-7 veckor. Det är väldigt skönt, amningen saknar jag inte ett dugg. Att ge ersättning gör att både jag och Nicklas kan mata henne, vilket är perfekt eftersom vi båda är hemma, och därför då också kan dela på nätternas matning.

– Trots att vi båda är hemma är det svårt att komma ifrån att det blir mindre med sömn. Jag går inte omkring och känner mig konstant sovtrött, men mer allmänt sliten lite så där i bakgrunden mest hela tiden. Det är ju inte bara sömnen utan kroppens återhämtning i stort som känns av. Jag orkar mindre. Det tar längre tid. Men så har jag också alltid varit smådålig på att vila, och inte har det blivit bättre nu.

Överlag så tycker jag att livet fortfarande kan definieras som annorlunda. Jag känner mig annorlunda. Jag känner mig inte riktigt som mig själv, som den jag var innan förlossningen.

Men en annan minst lika viktig aspekt är att överlag så mår jag bra. På insidan. Det var länge sedan jag grät nu. Om dagarna träffar vi folk och är pastorer i världens bästa kyrka. Livet är rätt hektiskt – ibland kanske lite för hektiskt för mitt eget bästa – men roligt. Nicklas är en kalasbra pappa och Rut… Rut är min, vår dotter. Det är fint och stort.

Renovering: Barnrummet


Det går så fort. Ena dagen Föds de, andra dagen flyttar de hemifrån. Idag var dagen då Rut fick sina pinaler inflyttade till sitt nyrenoverade rum.

 

Och det kändes väl ändå ganska naturligt att Rut skulle få ett rum med lite populär-kulturella referenser? Vad annars, liksom. 

 

Jag tycker att hon borde sova gott här inne. Drömma om extraliv. 

Afternoon Tea på Classic Tea Room

Jag har gjort det förut – som julklapp bjudit ömma modern och storasystern på Afternoon tea. Både på Chaikana och Berns salonger.


När mamma ser den här bilden kommer hon gnälla lite till min pappa, visa bilden och säga "Ser du hur jag ser ut?" Men mamma, vi har ju gått igenom det här förut. Du och jag gör oss inte lika bra på bild som övriga i vår familj. Men du ÄR fin, och så tokig var väl inte den här bilden?

I år var det dags för Classic Tea Room, ett litet krypin på Rörstrandsgatan. Och jamen se på titta, vilket trevligt ställe! För 215 kronor får man Afternoon Tea Deluxe med te eller kaffe, tre snittar var, scones med tillbehör, tre småkakor var samt en tårtbit. Man blev alldeles mätt, och även om Berns kunde trumfa med en efterrättsbuffé kändes detta mer genomarbetat som Afternoon Tea-koncept.

Framförallt så var servicen väldigt trevlig, personlig och uppmärksam. Porslinet kändes typiskt te-servis, jag skäms lite för att jag inte kikade efter tillverkare men skyller på att jag kom dit hungrig och hade svårt att tänka på annat än de nyttigheter som komma skulle.

Inredningen var ett hopplock av sekelskiftesmöbler, charmigt och passande. Men ett minus och tillika frågetecken: På dukarna i tyg låg papperdukar, dessa styggelser både i utseende och funktion. För spiller man är de så tunna att det ändå blöts igenom direkt. Så vad är då vitsen? Med tanke på hur mycket sådant drar ned känslan i övrigt.

Te-utbudet var inte så utbyggt, men funkade. Kaffet kom från Johan & Nyström, Tullinges egna koffein-stolthet. Allt det ätbara kändes välgjort även om jag saknade en mördegskaka, det skulle ju ändå föreställa en klassisk engelsk teatime! Men lavender-drömmen var ett spännande drag.  

Överlag: En mycket trevlig upplevelse!

Fyra månader stor

Den Rut som idag fyller fyra månader är en bastant liten sak som tycker mindre och mindre om att ligga ned. Antingen bäras runt på så att hon kan se vad som händer, men hon verkar också vara väldigt sugen på att kunna sitta upp. Men det går ju inte riktigt ännu.

Så då testade vi en hoppgunga, men dessvärre är hon ju lite för liten för den med. Men ganska glad ändå. För hon ler och skrattar ganska mycket nu. Barnskratt är galet beroendeframkallande!

Favoritplatsen är fortfarande skötbordet, och numera har hon betydligt enklare för att pricka rätt och få tummen rätt i munnen.

Lite som av en slump började vi rätt så tidigt med nattningsrutiner, och hon verkar vara som sin moder, ett riktigt vanedjur. Vi badar, tar på pyjamas, och så kvällsmat i sängen. I vilket fall så har vi nu i ett bra tag kunnat lägga henne så hon somnar utan besvär vid 19. Och vips så får föräldrarna lite egentid på kvällarna. Sjukt bra.

Vad jag inte kände för fyra månader sedan

Dottern rullar numera in på fyra månader. Aldrig har fyra månader gått så snabbt i mitt liv.

Aldrig har jag heller varit med om en sådan komplex tid. För vad gör man med sig själv, sina känslor och sitt barn när det man drabbas av inte är tyngden av kärlek, utan tyngden av desperation? När man börjar känna sig som en självuppfyllande profetia, att man kanske trots allt var en sådan som inte borde skaffat barn.

För allt var i början mest en hysterisk cirkus där jag var något stort manegen-djur. Amning, rapning, vyssjning, blöjbyte. Trösta. Och så runt, runt. Det kändes som att jag skulle kvävas. Och var hade den där stora kärleken man skulle känna tagit vägen? Flickan blev som en fotboja, fast värre. Fotbojor blir man ju av med efter ett tag.

Och så där får man inte tänka om sitt eget barn. Men det gjorde jag.

Det var när ångesten började sippra fram som jag äntligen insåg att det här  började likna en förlossningsdepression. Och trots att alla som har haft ångest vet att det inte är någon picknick i det gröna var det välkommet. Att få känna igen mig, så här har jag känt förut. Det här går att fixa.

Dagen efter det konstaterandet fick jag komma och prata med min barnmorska. Veckan efter fick jag träffa läkare och efter det kurator, och redan efter första samtalet hos BVC mådde jag betydligt bättre. Att sätta ord på allt jag kände, men kanske främst allt det jag då inte kände för min dotter var enormt befriande. Insikten om att jag åter igen måste vara försiktig med sådant som triggar stress och i förlängningen ångest var också viktig.

Alla älskar inte på samma sätt, i samma takt. Även utan stressen och ångesten tror jag att kärleken till Rut hade varit en stegvis process för mig. Jag vet att det inte är så, men om jag så skulle vara den enda så kan det vara värt att säga: För en del tar kärleken till ett barn tid.

Det är fortfarande en omställning, det är fortfarande jobbigt ibland. Skillnaden är här: När jag idag tar upp en halvsovande, varm Rut för att ge henne mat, då är det något som sväller över. När jag håller i henne känns hon som min. Så kände jag inte för fyra månader sedan.