Det hände mig

Ok, något har hänt. Jag har aldrig varit vare sig förtjust eller fascinerad av barn, men tänkt att om man själv klämmer ur sig en unge lär man ju tycka att just den är fantastisk åtminstone. Och jo, så är det ju.

Men hör här: Igår såg jag en bild på en alldeles nyföding, och plötsligt kom den, den där tanken. ”Vad fina de är, de där nyfödingarna”.

Och som om det i sig inte vore nog: Det var en reklambild.

Renovering: Bonusfix och priolista

Nu kanske någon tror att det inte händer mer i renoveringsväg, men så klart det gör. This is what we do, vi renoverar. När vi inte lajjar runt med världens bästa kyrka förstås vilket vi gör nästan jämt också, i bemärkelsen hänger med folk.  Och på tal om kyrkan borde jag, när jag just har några i förväg obestämda minuter bebisfri tid, förbereda den predikan jag ska hålla på söndag. Men jag bloggar istället. Ay. Kom och lyssna vetja.

Nåväl, renoveringen. Bara för att jag var så sugen på att måla så fuskade vi igång med arbetsrummet (rummet som vid inflyttningen var vårt provisoriska kök). Bara väggarna än så länge, golvet ska fixas senare, det här var som sagt bara ett bonus-fix som därför hoppade upp på priolistan. För vi har en priolista.

Och på den priolistan låg näst i tur en klädkammare. Jag har efter flytten haft mina kläder på ungefär fem olika ställen, eftersom det inte har funnits bra förvaring på ett och samma ställe i huset. Så vi knyckte helt sonika utrymme av det som ska bli Ruts rum senare och byggde en klädkammare i direkt anslutning till vårt sovrum. Säg inget till Rut.

Nu gör ju i och för sig inte en klädkammare att jag klär mig så värst mycket mer varierat eftersom jag bara kan få på mig runt fem procent av kläderna (lite högre andel om jag räknar in Nicklas kläder), men äh. Trots det ett stort steg framåt ordningsmässigt. 

 

Efter klädkammaren stod hallen på priolistan, så nu är kaoset flyttat dit. Där ska samma fina rutiga golv som vi har i köket ska läggas och väggarna målas, och när det biir tillräckligt varmt ska även ytterdörren målas. Nicklas har som första steg byggt en skrubb för återvinningsprylar och rivit den gamla. Sedan när allt är färdigt kan fina hatthyllan som vi ropade in på auktion och som följt med oss sedan vår andra lägenhet sättas upp.

 

Film: Winter’s Bone

Oscarsnominering för bästa film, det är ju inte illa. Någonstans läste jag att det här var en feel-bad-film så det var med lite blandade känslor jag närmade mig denna film. Vem vill må dåligt, liksom. Och det här är ingen pepp-historia precis.

Eftersom jag försöker hålla mina skriverier hyfsat spoiler-fria vill jag inte skriva så mycket om vad som händer, men låt mig nämna något om vad som inte händer. För det är det som gör den här filmen.

Filmen lyckas nämligen med det numera rätt ovanliga att balansera på rätt sida av känslorna. Den kryper under huden med sin lergråa vardag, inte med de stora gesterna. Människor tillåts bestå av fler skalor än bara det svart-vita.

När Hollywood ska göra filmer i moll tycker jag att de tenderar att frossa i det svarta. Ibland är det befogat att visa hur skitigt och hemskt livet kan vara, men ibland blir det bara (quoting Patrik Larsson) effektsökeri. I den här filmen slipper man det, på samma sätt som man även slipper det sockersöta.

Det är en film i gråa och bruna nyanser, lågmäld, men tja, jag gillar grått.

Allt detta skulle naturligtvis inte göra en film om det inte vore att skådespeleriet är så lyckat, det är väldigt bra castat i alla roller, till och med barnskådespelarna. Så är man sugen på en småskitig film om white-trash-landsbygd i USA är Winter’s Bone grejen.

Film: Black Swan

Oscarsnominering för bästa film, det är ju inte illa. Och så lovorden över Natalie Portmans rolltolkning som manisk, osäker, instängd. Varför är då allt jag känner att detta minus budgeten kunde vara ett filmprojekt av en pretentiös gymnasieelev. Fastän Darren Aronofsky är rätt långt därifrån, och hans The Wrestler tyckte jag mycket om. 

Det är så övertydligt hela tiden. Oooh, den undertryckta sexualiteten. Ooooh, den osunda relationen till mamman. Ooooh, den besatta förälskelsen i läraren. Ooooh, den frigjorda motsatsen i väninnan. Ett recept som känns så gjort. Lite slött av Aronofsky till och med. 

Så trots att det här är en film som troligtvis kommer att casha in många poäng på kritikerlistorna tycker jag att det känns lite kejsarens nya kläder över det hela. Så jag får väl sticka ut min populärkulturella haka och säga: Inte så värst bra.

Sådant jag inte visste för två månader sedan

Imorgon fyller dottern två månader och jag kan lätt säga att det är skönt att tiden går. Det är skönt att inte vara fullt så mycket blåbär längre. Rutinerna är och blir bättre. Jag fattar henne lite mer nu. På ett sätt var det väl lite vemodigt att inse att hon inte var någon nyföding längre, men på alla andra sätt: Hurra för utveckling!

Det har börjats jollra lite. Det är väl bara att inse att jag inte är en i själen jollrig person, jag vill gärna ha lite mer konkret kontakt och kommunikation. Men hey, ligger dottern i jollerstadiet är det väl klart att man ställer upp och jollrar lite. Fake it ‘till you make it, tids nog blir hon större.

En sak som jag verkligen inte klagar på är tiden, dagarna. Vi har förmånen att vara hemma tillsammans alla tre – Nicklas jobbar deltid och med icke-kontorsbunden tid – vilket gör dagarna så mycket roligare. Att få vara familj i vardagen, dela upp ansvaret. Så mycket enklare, lättare. Och vi får tid och ork till det vi vill – bygga kyrka, träffa människor.

Om hon var liten när hon föddes är hon nu en liten knubbis. Har man tur underhåller hon sig själv en stund i babygymmet. När magen krånglar vill hon gärna testa lite alternativa sovställningar. Babysittern är mest rolig om det händer saker runt omkring. Baby Björn funkar nästan jämt, fast inte om blöjan är full av bajs (doh!). Sådant vet jag nu för tiden. Det gjorde jag inte för två månader sedan.

Att fira starten av ett maratonlopp

Den där releasefesten som vi hade i söndags. Allt gick som det skulle, bättre än det skulle, förutom att jag körde med rookie-misstaget (igen) att sjunga halsen hes lagom till det var dags för mig att ta micken första gången. Nåja. 200 personer som kom för att bevittna starten till ett maratonlopp och fira in det med Waynes-fika och konfetti, giveaways och hälsningar från hela världen.  


Sånna här schyssta tygkassar hade vi fixat och gav bort.

För det är ju vad det är, ett maratonlopp som vi nu startar. Man kan se våra första två år som uppvärmning, men nu kör vi, på riktigt och med fokus framåt.

Tjugofyrakyrkan är ingen Musse Pigg-kyrka, så där på låtsas istället för det som ska vara på riktigt. Vi vill vara allt det en kyrka ska vara och det är inte så lite – Guds plats på jorden, liksom. Vi vill göra skillnad i samhället utan att göra skillnad på människor. Vi vill vara naturligt övernaturliga. Vi vill lära känna, få tag på det här med Guds nästan ofattbara men sanna kärlek tillsammans med andra.

Så nu börjar vi, och jag hoppas och tror att det är det här som jag kommer att brinna för om fem, tio, tjugofem år. Att Tjugofyrakyrkan fortsätter att skapa allt detta ljuvliga oväsen som vi gör vårt yttersta för att du ska höra.

Här kan man läsa en bloggpost om festen på Tjugofyrakyrkans hemsida

Här skriver Pingst föreståndare Pelle Hörnmark om releasefesten

Tidningen Dagen har en artikel om releasen.