Sa någon releaseparty?

Tjugofyrakyrkan, ni vet, min kyrka. Den som jag & Nicklas och en drös fantastiska människor jobbat med i två år nu. Lärt oss att vara kyrka på ett lite annorlunda sätt, på ett sätt som ännu mer utgår från vänskap, närhet, tillbaka till grunderna. Den kyrkan som egentligen inte varit kyrka ännu för att vi varit inne i förberedelsestadiet, om än ett rätt aktivt sådant.

Den kyrkan ska nu bli på riktigt, formellt liksom. På söndag den 30/1 kör vi igång och smäller på med en stor releasefest. Det blir som koncept rätt likt Femton:nollnoll – musik, mingel, info om oss och så det vi vill berätta, det vi upplevt. Bara att nu blir det tjugofyra resor större, hey, det är ju releasefest!

Alla är välkomna, ingen särskild inbjudan behövs, men man får gärna anmäla sig till release@tjugofyrakyrkan.se eftersom vi gärna vill ha ett hum om hur många som kommer. Det verkar bli runt 200, så du blir inte ensam precis. 

Och som om det inte vore nog har vi just lanserat en ny hemsida och den är sjukt snygg! Spana in www.tjugofyrakyrkan.se. Och så finns vi på Facebook. Och så har vi ju ett nyhetsbrev som du kan prenumerara på via hemsidan. Do it!  

Att (inte) inse sina begränsningar

Det här med vad man är bra på, och att i sin tur inse sina begränsningar. Matlagning ligger min familj ömt om hjärtat. Min mamma satte tidigt en hög standard i vår familj – allt hemlagat, allt gott. Jag knaprade till och med på grisfötter som liten med behållning. 

Sedan kom storasyter in i spelet på allvar och införde en lite mer utom-nordisk prägel på maten. Min äldsta lillebror visade sig vara en matlåde-mästare. Och nu visar det sig att arvet även gått till min yngsta lillebror som med bravur tar sig an Dr Peppers-marinader och som har startat en förening bara för att få kombinera tvspel med god mat.

Jag bakar gott bröd. Kanske borde jag hålla mig till det.

Som förra veckan när jag skulle bjuda på mat. Slänga ihop något plånboksvänligt för ett tiotal, så det fick bli en grönsaksgryta. Bara det att maten aldrig fick det där stinget, det började aldrig riktigt smaka något. Äh, tänkte jag, det får gå. Men när maten sedan skulle värmas lyckandes jag dessutom bränna den. Gästerna åt pliktskyldigt trots att jag sa att de inte behövde, medan jag åt mackor.

Idag skulle jag bjuda på fika. Banankakan gräddade jag i botten av ugnen – med undervärmen på. Det brända gick att skära bort för all del, men den var rätt torr. Som tur var hade jag även en morotskaka, men när toppingen skulle på följde även översta lagret av kakan med, vilket gjorde toppingen brunprickig. Fast den smakade åtminstone ok. Jag borde kanske hålla mig till bröd.

Nå, med allt detta sagt: Nu har min syster startat en receptblogg!  

Film: Red

Den börjar ju så bra, Red. Lite så där småslö humor, en Bruce Willis som medelålders. Som läser chick-litts. Som driver upp avocadokärnor. Och sedan blandar man in en galen John Malkovich, och så en dos över-action, tänk bazookas. Det är inte alltid jag behöver så mycket mer för att lojt le inombords.

Men så är det som att filmen tappar styrfart efter första tredjedelen, första halvan om jag ska vara generös. Som om man bara hade inspiration för just den inledande plotten, och sedan kom på att man var tvungen att fylla ut det hela till en långfilm. Actionscenerna blir trista. Inbrott man tror ska bli spektakulära – kom igen, C.I.A:s högkvarter! – blir högst mediokra. Kom igen, här ska man ju gå bananas på koder och omöjliga accesser, inte bara kunna valsa in och ges topphemlig info direkt i handen!

Huvudstriden är dessutom sällsynt platt och så toppar man tårtan med ett jättemärkligt karaktärsbortfall, och plötsligt är mitt loja inre leende en enda stor bekymmersrynka. Kom igen, vad hände?

Jag börjar efter misslyckande med Robin Hood och Iron Man 2 undra om hela underhållnings-matiné-action-genren gått i stå? Säg att det inte är så.

Barn: Den stora före- och efter-listan

Det är ingen hemlighet att jag hade mina betänkligheter kring det här med barn tidigare. Och inte bara kring barn i sig, utan allt runt omkring. De kommer onekligen med rätt många tillbehör, både praktiska och de lite mer subtila, som i livsändrande.

Så jag hade några funderingar före Ruts ankomst som jag tänkte gå igenom här. Hur de har fallit ut, så att säga. Så vi tar en liten genomkörare om hur jag tänkte före barn, f.b, och så hur det blivit efter barn, e.b.

Före barn:
All pratade om hur man så fort man fick barn skulle glömma hur det varit innan. ”Jag vet inte vaaad vi gjorde av all tid innan”, sa folk och skrattade.
Efter barn:
Jag vet precis vad jag gjorde. Det är väl inte så svårt att få ett heltidsliv att fyllas upp även utan barn? Jobba, träna, starta kyrka, umgås. Och det var ett berikande liv, bara inte på samma sätt.

F.b:
Den där gröten i huvudet, att mest få barn i skallen. Kan det stämma, jag som generellt tycker att barn är så trista?
E.b:
Ta nyfödd bebis som behöver i princip dygnet-runt-uppassning. Ta en kropp som både ska ställa om efter graviditet samt efter en förlossning. Ta den mentala omställningen i att ha ett liv att ta hand om. Jag skulle inte kalla det gröt, det handlar om att allt annat i princip trycks bort. För tillfället enbart hoppas jag, men dock.

F.b:
Måste man bara prata om barn? Med alla?
E.b:
Det är bara att inse, så här stora grejer vill man prata om. Men jag inser att alla inte tycker att det är så intressant, så jag tycker fortfarande att man bör välja vilka man överöser med barnprat. Jag har dessutom bett folk säga åt mig om jag skulle råka bli enkelspårig utan att märka det själv.

F.b:
Folk som går med barnvagnar. Shit vad trist det ser ut. Och bökigt.
E.b:
Oj vad skönt att äntligen kunna röra på sig igen. Barnvagnspromenader är grejen! Men att handla osv med barnvagn, fortfarande inte särskilt lockande.

F.b:
Det där med fördelningen mellan mamman och pappan – jag har svårt att tro att jag kan och vet allt direkt efter förlossningen bara för att jag fött ungen. Eller att jag vill göra precis allt.
E.b:
Förutom amningen så är det rätt samma lika mellan oss. Skönt.

F.b:
Hej då teveserier. Lite, väl?
E.b:
Hej teveserier! Man måste fylla ut all den där amningstiden med något.

F.b:
Måste man köpa så mycket prylar?
E.b:
Nä.

F.b:
Så mamma-känslorna ska bara kicka in? Jag är skeptisk.
E.b:
Känna sig som mamma: Nja, inte än. Överväldigande: Rätt så.

Och så mina två käpphästar, med risk för att trampa någon på tårna, men det här är ju bara mina åsikter:

F.b:
Julkort med bara barnen på går bort. Man vill ju se föräldrarna med!
E.b:
Julkort med bara barnen på – inte från oss. Fast familjebilder som julkort känns rätt avlägsna överlag.

F.b:
Att ha en bild på sina barn som Facebook-profilbild – nej tack. Det är ju min profil!
E.b:
Nej tack med acklamation.

We two are one

Igår var det premiär för mig att själv ta ut Rut på storheter i barnvagnen. Nicklas är iväg och jobbar i Eskilstuna i veckan så det blir lite extra Rut för mig kan man säga. Premiärutflykten blev bibliotek, hämta paket samt besök hos Ruts mormor.

Och allt det gick finfint, Rut sover som en liten gris i vagnen, men efter att vi kom tillbaka hem var jag fysiskt Rut-fri i femton minuter fram tills att det var dags att sova vid midnatt. I och för sig smickrande att min famn är så eftertraktad, men, ptja. Att kunna lägga ned ungen gör onekligen saker som att exempelvis äta eller skriva blogginlägg enklare. Tack och lov för att hon åtminstone inte har kolik och är otröstlig.

Dagens förmiddag har fortsatt i samma spår. Ligga ensam equals siren, så famn eller Baby Björn it is. Stort kudos till alla singelföräldrar där ute med närhetsknarkande bebisar.

Visst gör det ont när teveserier tar slut

Jag började i augusti, och nu är sista avsnittet av The West Wing avklarat. Lite sorgligt känns det allt, det har varit ett så bra tidsfördriv. Nog för att den som de flesta serier tappade rätt ordentligt på slutet, men det får man nästan ta. Dessutom var Aaron Sorkin, denna briljanta manusförfattare, enbart med till och med säsong fyra. Efter det kändes tappet i kvalité ganska givet.

Så vad fyller man luckan med? Jag har många serier som jag följer, men ur amningssynpunkt är det en fördel att kunna följa en och samma serie lite längre. Den där kontinuiteten, och gärna dessutom en dramaserie där man kan skifta fokus en liten stund utan att missa hela avsnittets punchline. Här är även textning en fördel, för att dels kunna hänga med bättre, och dels för att kunna se med låg volym.

Därför kändes det som ett bra val att bita tag i ännu en långkörare som jag aldrig såg när den gick, nämligen The Sopranos. Hittills lovar det jag sett av första säsongen gott. Klart amnings-godkänt. 

Jotack: Badrummet

"Du vet väl att när värkarna sätter igång får man alltid höra att man ska ta en avslappnande dusch hemma?" sa jag skämtsamt till Nicklas. "Och jag tänker inte ta den duschen i garaget, så bäst att du skyndar på med badrummet!" fortsatte jag. Men vi hade ju tid på oss.

Samma kväll kopplade han in vattnet. Samma natt gick mitt vatten. Men vi stöp på att inte ha en passande duschslang, så det blev ändå ingen avslappnande dusch. Men jag ger er: badrummet! Som alla andra rum här i huset inte fullt färdigt, men fullt funktionsdugligt. Och med ett svart badkar!